Allvarliga sanningar och allvarliga osanningar

post-thumb

Vi lever i märkliga tider, och de förändras fortare än kvickt. Vad som var rätt och rimligt för bara något år sedan är skandal och trångsynthet idag. Vi är den mest välutbildade generationen av den mest lärda civilisationen, men tror trots det på alla möjliga sorters dumheter.

Människosläktet är begåvad med enastående förmåga att lära av andra, att imitera varandra, att föra vidare kunskaper och egenskaper socialt utöver genetiskt. Det är en av de största anledningarna till att vi – även före industrialismens rikedom, ekonomisk framgång och teknisk utveckling – kunnat leva nästan överallt på hela jordklotet. Uppfinningsrikedom och möjligheten att föra vidare socialt förvärvade färdigheter till nästa generation har gjort att människosläktet kan leva i så vida skilda miljöer som nordligaste Arktis till tätaste Amazonas.

Dessa färdigheter har finslipats genom naturligt urval i tidevarv långt före vårt snabbt skiftade 2000-tal, och leder till alla möjliga felsteg i en värld i vars utveckling våra gener och psykologi inte hängt med. Typexemplet är vårt överflöd på kaloririk mat, en rikedom våra förfäder bara kunnat drömma om; följaktligen har våra kroppar svårt att säga stopp eller välja rätt, trots att vi vet bättre, och vi får samhällen där övervikt är vanligare än blåa ögon.

Vi måste lära oss, inte bara de egenskaper som krävs för vår omedelbara överlevnad, men även behärskning och disciplin, intellektuell försiktighet och skepsis. Som evolutionsbiologen Bret Weinstein säger om forskning och forskare: “ingen är född med viljan att ha fel” – det är en dyrt förvärvad egenskap som dock är grundläggande för att kunna vara en bra forskare, eller ens kunna förstå vår värld. Att omfamna fel, i fakta eller hypotes; att motbevisa sina egna älsklingsteorier.

---

Min generation fick lära sig ungefär två saker genom vår kulturella bildning och den av Skolverket godkända läroplan: källkritik och respekt för andras erfarenheter. Du vet inte vad andra känner eller har gått igenom, så vi måste tillåta deras subjektiva upplevelser, lita på att vad de säger och känner är sant. Samtidigt måste vi förhålla oss kritiska till fakta givet till oss från ovissa källor – särskilt kapitalistiska institutioner som genom marknadsföring försöker lura oss, eller högermedier som försöker hjärntvätta oss. Vem som skrev eller sa någonting är tydligen viktigare än vad de skriver eller säger.

Det finns en uppenbar konflikt mellan dessa två ideal: vilken bör vi hålla högst? Om någon säger sig se, känna, eller uppleva något så otroligt att våra källkritiska alarmklockor slår på högvarv, bör vi ifrågasätta – som en välutbildad skeptiker – eller bör vi acceptera – som en väluppfostrad, woke och tolerant person?

Detta gäller allt från gudomligheter och ogenomtränglig ideologi till löst hopkokade identiteter eller rent av sinnesförvirring: när en pojke säger att han är en flicka; när en politiker säger att han kan förbättra världen genom att våldsamt banka på andra; när en drömmare säger att han ser Gud eller den sanna meningen med allt. Vi har blivit fruktansvärt duktiga på att kritisera det vi har överväldigande belägg för och samtidigt acceptera det vi inte förstår. Ibland är det rätt: vi bör kritisera överhöghet, maktfullkomlighet, och predikanter som tror sig ha Lösningar på allt; och vi bör acceptera dem som lever annorlunda liv från oss. Men när dessa två i grunden värdefulla och välmenande instinkter slår fel – när den ena används i områden som tillhör den andra – får vi det värsta av två världar. Vi får acceptans av det som är oförnekligt och uppenbart felaktigt (trans, spöken, ekonomisk planering) och kritik av det som är välbelagt (biologisk kön, selektion, emergens/spontan ordning).

Istället för att calla bullshit på villfarelser vi tutat i varandra, sätter vi skygglappar för ögonen och säger att vi måste acceptera varandras olikheter: Visst, hur du lever är inte min ensak, men vi måste därmed inte acceptera varandras dumheter. Jag måste inte ändra mitt liv, beteende, eller ordval, för att du känner dig fångad i fel kropp, himmelskt upplyst, eller förolämpad av hur jag lever.

Det finns ett annat problem med en värld så specialiserad och välinformerad att ingen längre kan vara expert på mer än en väldigt snävt område: det är svårt att kritisk hantera det vi själva inte vet. Francis Bacon för femhundra år sedan kan ha varit den sista vetenskapsman att rimligtvis kunna veta allt vi då visste. Nu är det istället hopplöst svårt att tyda bevisföringen som andra överlämnar oss. Jag förstår inte kvantmekanik, eller ens längre högstadiefysik; jag vet inte direkt om någon lurar mig eller felaktigt vinklar ämnen jag vet väldigt lite om. Då är det naturligt att acceptera som sant det andra säger och det vi själva inte förstår.

En enkel lösning är att gå tvärtom och förkasta allt: all socialpsykologi är fel; alla politiker ljuger (om vartenda ord!); allt media rapporterar är fel. Men det är lika galet fel som dess motsats: det är lika osannolikt att allt som kommer ur Stefan Löfvens mun vore felaktigt som att allt vore korrekt. Vad vi måste göra i en hyperspecialiserad värld med enorma kunskapsluckor är att matcha vår övertygelse med vår kunskap och förståelse inom det ämne vi diskuterar.

En välkänd graf inom sagd socialpsykologi, Dunning-Kruger-effekten (sig själv åtskilliga gånger motbevisad), visar på ett samband mellan styrkan med vilken vi håller en övertygelse och vår kunskap inom ämnet: med endast lite kunskap tror vi oss gärna veta allt, för att med djupare inblick inse endast hur lite vi förstår. Någonstans vänder sambandet, och de som spenderat årtionden på att förstå någonting har vanligtvis en större förståelse för ämnet.

Då uppstår ett annat problem, så oförskämt vanligt under Nobel-tider, och som vi lidit rejält av under pandemins fjorton månader: tron att någons expertis i specialistområde X på något sätt ger dem ytterligare insikter i område Y. Jag sliter av mig håret i frustration när jag hör ekonomijournalisters ofattbart dåliga frågor: Varför i hela friden skulle en pristagare vars hela forskning handlat om X på studs kunna säga någonting vettigt om Y?

Epidemiologer anno 2020 hade samma problem. De må veta någonting om hur sjukdomar sprids (men tvek även den…), men de är definitivt inte utrustade för att centralplanera ekonomier:

Slutsatsen är inte att vadsomhelst bör accepteras eller att ingenting stämmer. Slutsatsen är att vi bör matcha övertygelser med kunskap, att kritisk utvärdera ny information – om det så är från sluga politiker eller inbilska medmänniskor. Att när vi tvekar, Bayesianskt luta oss tillbaka mot vad som utstått tidens tand.

När någonting låter för bra för att vara sant, är det nog också det. Men även i fallen när den försiktigheten leder oss snett kan vi minimera mycket dumheter genom att oftare säga bullshit. Den amerikanska fysikern Carl Sagans standard var att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis; det är en rimligt konservativ hållning. Om du vill övertyga mig om särskilt otroliga påståenden, som att pojkar är flickor, spöken av olika mängd gudomlighet lever i vår mist, eller att centralplanerande byråkrater kan styra marknader, behöver du ha rejält med uppbackning innan vi tar dig på allvar.

Tills dess – gå och lägg dig!


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Cospaias veckobrev

Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.


Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.