Att preppa eller inte preppa: allt som är fel med tillbaka-till-naturen

post-thumb

Det började en trend för några år sen, både i Sverige och i övriga västvärlden, som avgudade naturen. Tillbaka till landet, tänkte vi; ge oss mer småskalighet och närhet till det vi lever av. Närodlade gurkor, tomater på terrassen, svampplockning, och växande trädgårdsland, både i välbärgade förorter och på landställen.

Att säkerställa sin egen matförsörjning, värme, eller elektricitet blev nästan en nationaldans: överallt byggde husägare vedeldade kaminer och staplade ved i farstun eller källaren; på TV gick reality-shows och dokumentärer om hur folk klarar sig utan sina vanliga bekvämligheter – elen, kylen, bilen, matbutiken.

Från vardagsrumssoffan drömde vi om det romantiserade liv som BBCs Ben Fogle visade i Where the Wild Men Are, ett program om folk som lever enskilda och isolerade liv så långt bort från samhället man kan tänka sig. Vi oroade oss sedan en smula när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut en broschyr med vad man borde tänka på om krisen kommer. I takt med att programmet Nedsläkt Land blev en succé på SVT verkade också tankeförmågan hos tittarna successivt släckas. Titta så sårbara vi är om någonting händer; vad ska vi ta oss till om ditt eller datt händer och vi inte kan leva såsom vi tagit för givet? Om marknadsekonomin inte levererar: har inte pandemin visat oss hur sårbara vi är för mikroskopiska störningar till våra livsstilar?

På någon grundläggande nivå är det såklart sunt att se efter sitt hem och de risker man kanske tar utan att tänka på dem. Det är ingenting fel med att ha en reservplan när vardagen skiftar.

Vad som är galet i den här driften mot självförsörjning är dess beroende av det produktiva system det revolterar emot. Den passade kvickt in i två väldigt olika ideologiska övertygelser: praktiskt förpackat i en vänsterversion och en högerversion. I vänsterversionen är det som vanligt kapitalismen som är boven: pengasystemet är orent och klimatavtrycket för vårt ohållbara samhälle för mycket att tolerera. Att leva enkelt av det som landet ger är lockande för precis de idealen, oavsett om det verkligen stämmer eller ej. Det känns bra och rätt, och det är så klimatvänstern fungerar nuförtiden.

Högerversionen är ungefär lika dåraktig: statens övervakning har gått längre än Orwell hade kunnat förutse och pengasystemet måste kollapsa, inte för att det är orent som i vänsterversionen men eftersom centralbankerna har förstört det. Guld, vapen, bitcoin och leva av vad landet förser ger högerns småskalige foliehatt tillräcklig själslig värme för att överleva den alltid stundande bibliska katastrofen.

Som vanligt i vår förvirrade tid har alla fel.

Att sträva efter kortare produktionslinjer och mindre arbetsdelning är, i teknisk mening, primitivt. Jag säger inte det för att förolämpa eller nedvärdera utan som krass ekonomisk beskrivning. Det som gjort världen rik och låtit oss leva mycket rikare, säkrare, och längre liv är att vi specialiserat oss på det vi skapar och förlängt våra ekonomiers produktionslinjer. Ja, tekniska uppfinningar har gett denna arbetsledande process skjuts på traven, men utan längre och längre – och med dem mer och mer värdeskapande – produktionslinjer hade vi varit ungefär där våra 1700-talsförfäder var: svältande, okunniga, med ett par barn begravda bakom det dåligt isolerade gårdshuset, och med fruktansvärt mycket tandvärk.

Det bästa och mest smärtsamma exemplet på varför vår värld är bättre än den improduktiva och småskaliga värld dessa våra förfäder lämnade bakom sig är just tandvård. Och nej, det här är ett större argument än statligt eller privat leverans av denna fantastiska tjänst. Även samhällen vars stater garanterar sina medborgare tandvård måste ha en välfungerande distributionskedja, utbildning, arbetsdelning och finansiering för att upprätthålla den. Vi behöver att andra syr tandläkarens kläder, lär hennes barn och odlar deras mat; om hon måste istället göra alla de sakerna för de sina blir det inte så mycket tid och energi kvar till tandläkande – och alla vi andra blir så mycket fattigare för det.

Längtan till landet och den primitiva produktionen går med andra ord tvärs emot de krafter som byggt vårt historiskt ofattbart stora välstånd. Det är ingenting fel med att längta till enkelheten – värde är subjektivt och vill du leva fattigare och mindre produktivt är det din ensak. Men att pusha det som en lösning på globala och glokala problembeskrivningar som delas endast av en handfull likatänkande är både naivt och farligt.

En annan ironi i sammanhanget är att nästan ingen idag kan leva ett sådant självförsörjande liv som idyllen beskriver. Även de som försöker odla sin egen mat gnager på det hyperproduktiva välstånd resten av oss byggt upp – med kunskap, verktyg, kapitalvaror och andra tillhyggen som våra ekonomier försett dem med.

För att illustrera hur sammanknutna alla de varor och råvaror vi använder är sa astronomen Carl Sagan en gång “för att göra äpplepaj från grunden måste du först skapa universum”. Leonard Reads klassiska I, Pencil försöker fånga samma sak genom att spåra allt som krävs för att producera en penna -- träskaftet, metallen till sågen som hög ner trädet, lunchen till skogshuggaren som brukade den, utvinning och transporten av gummi, grafiten för blyertsen och såklart kunskapen och transporten och koordineringen för samtliga inblandade. Det finns inte ens en levande person som vet hur man fullt ut gör en blyertspenna: processen involverar hundratusentals och kanske miljoner människor som utan vetskap sinsemellan samarbetar för att framställa någonting som ingen av dem förstår – och som kostar dess användare motsvarande typ åttiotvå sekunders arbete.

Thomas Thwaites, design-student vid Londons Royal College of Art, försökte bygga någonting så banalt som en brödröst från grunden; det tog över nio månader och kostade honom tiotusentals kronor.

All kunskap, maskiner, kapitalvaror, ersattsvaror och välfungerande mat- och sjukvårdsystem i bakgrunden gör alla Tillbaka-Till-Naturen försök idag till, i bästa fall, kosmetiska lyxutflykter för en intellektuell elit med förvånansvärt dålig förståelse för vår värld.

Om du vill leva isolerat i en stuga i skogen, be my guest. Även jag kan längta efter det ibland: tystnaden, stillheten, närheten till naturen och avsaknad av nervigt irriterande människor. Men om den stugan inte kommer med enkla exits till civilisationen närhelst det krävs – elektricitet, internet, sjukhus, välfyllda matbutiker, tandvård – är den ett stort steg bakåt i mänsklig levnadsstandard, inte framåt.


Cospaias veckobrev

Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.


Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.