Fattigdom och rikedom och de där mineralerna i marken

post-thumb

För några år sedan fick jag en broschyr från en ekonomiskt förvirrad organisation som trodde sig hjälpa världens fattiga: “tiggarebrev”, brukar min käre fader kalla dem, men så får man nog inte uttrycka sig på 2020-talet.

Demokratiska Republiken (DR) Kongo, skrev de, är ett av världens fattigaste länder – men det borde vara ett av de rikaste.

Huh, tänkte jag och läste meningen en gång till. Jo, så stod det, minsann. Utan framgång försökte jag förstå vad som gått genom skallen på den stackars marknadsförare som pusslat ihop broschyren. Kära nån, tänkte jag, tror någon på allvar att geografiska naturtillgångar är vad som gör länder, inte bara rika, men “ett av de rikaste”?

Låt oss då bena ut ord som “rikedom”, “välstånd” och “naturtillgång” och hoppas att nästa gång det är dags för “tiggarebrev” att informationen kan vara åtminstone någorlunda rimlig.

Välstånd och ekonomisk utveckling

Om man tror att välstånd kommer ifrån materiella resurser i bemärkelsen naturtillgångar har man inte förstått mycket av den ekonomiska utvecklingen de senaste 200 åren; man måste se ut över den ekonomiska världskartan och begripa i storleksordningen ingenting.

Att vi har det väl ställt i Sverige kan man kanske begripa, för det finns ju gruvor och skogar och sånt: för visst är väl timmer en blomstrande svensk näring som gjort Sverige rikt? Falu koppargruva har man hört talas om eller besökt, och flyttade de inte på staden Kiruna för att gruvan däruppe skulle kunna fortsätta?

Jorå, Sverige utvinner en hel del malm, zink, silver och guld – men den ekonomiska betydelsen är någonstans 1% av BNP. Anställer massa folk? Nja, ett tiotusental med ytterligare tiotusental i produktionsled, men sammantaget väl under 1% av alla de som jobbar i Sverige. Skogsnäringen är lite mer, typ 4% av BNP och kanske 2% av arbetskraften – inte så konstigt eftersom Sveriges yta mest är skog: mer, faktiskt, än Brasilien som andel av den totala landytan.

Tänk Island då: En kall ö i Nordatlanten med får och vulkaner. Eller Danmark, ett låglänt barmark utan skog eller mineraler. Dessa våra grannar har det ju lika bra som vi, utan skogsnäring eller malmexport – vafalls sker här?

Innan vi ens hunnit förklara begreppen vi försöker förstå är det tydligt att någonting inte stämmer. Och värre blir det: om naturtillgångar vore vad som gjort världen rik skulle Venezuela, Sydafrika eller Brasilien vara bland världens rikaste länder – och (natur)resursfattiga länder som Singapore eller Japan skulle vara ekonomiska katastrofområden. Men så är det inte. Venezuelas hyperinflation har skapat kaos och svält i landet; Brasilien och Sydafrika är ekonomiskt halvdana länder långt efter rika länder som t ex Japan eller Singapore.

Ett bra tips här är att om verkligheten är ungefär tvärtom vad din bristfälliga förståelse säger att den borde vara, är det hög tid att uppdatera sina antaganden.

Välstånd, förklarade Adam Smith redan på 1700-talet, mäts inte i mängden guld du kan gräva upp ur marken eller hur mycket guld dina landsmän har i sina bankvalv. Det mäts i hur mycket grejer du kan få för det du producerar. Jag kanske inte har något guld alls, men om jag producerar någonting annat som andra värdesätter så kan vi handla med varandra och jag får tag på guldet i alla fall (vad jag nu ska ha en skinande stenklump till). De flesta av oss vill istället har saker, “varor och tjänster” på ekonomispråk: saker som mat, kläder, värme i elementen i våra hus, bilar, PlayStations, telefoner eller annat. Hur sjutton får vi tag i allt det där? De växer ju inte på träd, eller ligger gömda i Bergslagen.

Istället handlade vi med folk som kommit på hur man gör sådana där grejer – och en hel del svenskar har kommit på både det ena och det andra (dynamit, blixtlås, paketering, kullager, telefoner, smarta möbler, snygga och billiga kläder, strömningstjänster för musik osv). För i stora delar av världen har vi ett system där man belönas om man gör saker som andra värdesätter – om man klipper deras gräs, syr deras kläder, gror deras mat, eller rår om deras barn. När alla istället för att halvdant försöka göra alla de där sakerna själv fokuserar på en särskild del – kanske till och med en pytteliten del i ett gigantiskt stort maskineri – blir vi alla rikare. Vi är och blir bättre på att göra det vi gör; tillsammans kan vi då göra mer, mycket mer, för mindre.

Och det slutar inte där: när vi väl har ett sådant system betyder det att massvis av människor försöker tänka ut vad alla andra vill ha lite längre fram – så de tar av vad de har, eller lånar av andra, för att experimentera, testa nya grejer, och skapa saker på nya sätt. Oftast går det åt pipsvängen och försöket går omkull, men ibland hittar man guldägg som förändrar världen. Skaparen och hans eller hennes medhjälpare brukar bli ofantligt rika på kuppen, men det som är viktigast är att alla vi andra också blir rikare!

Hur då? Jo, för nu har vi kommit på ett bättre, snabbare, billigare, eller mer praktiskt sätt att lösa ett problem som vi tidigare hade. Det är vad det betyder att få det bättre. Välstånd. Rikedom. Mer av de varor och tjänster vi vill ha, till lägre priser och som vi måste jobba färre timmar för att få råd till dem.

I nordvästra Europa, någon gång på 1600-talet, började vi tillåta folk att göra såhär – mer och mer och mer och mer. I fattig-Sverige dröjde det till kanske mitten av 1800-talet, och därefter förvandlades vårt land – först explosivt och omvälvande och sedan mer stadigt – till den rikedom och välstånd vi är vana vid idag.

Kongo då?

Det är inte svårt att komma på anledningar till varför DR Kongo inte är lika rikt som andra länder (ens liknande länder i dess närhet).

Om man har välskötta ekonomiska system – välutbildat folk, starka skydd för din egendom, en stat som lägger fram tydliga regler, och inte parasiterar alldeles för mycket av de värden som produceras – kan framgrävda naturtillgångar mycket väl bidra till ekonomiskt välstånd. Tänk Norge, Kanada, eller Australien. Om man istället har naturtillgångarna, men galet korrupta statsledare och högst oklart skydd för privat egendom – typ Ryssland – kan man komma en bit på vägen, men inte så långt.

I DR Kongo har man jättestor risk att bli bestulen på sina grejen, oftast från staten själv men även tjuvar eller militanta grupper; det är nästan omöjligt att handla med andra, särskilt resten av världen; reglerna hindrar och förstör, och korruptionen är överallt. Dessutom är det nästan ingen som vet hur man gräver upp mineraler annat än med spade.

Om det ser ut så, vem vill då lägga ner möda och bry på att ta dit massa maskiner för att gräva upp mineraler som man ändå säkert inte får behålla? Och hur ska man övertyga dem som faktiskt kan styra maskinerna att flytta dit också, och leva med alla de där riskerna.

Det stämmer att i bergen i DR Kongo finns massvis av guld och silver, koppar och kobalt och en av världens största regnskogar. Men det räcker inte för att göra ett land rikt. Och de grejerna som saknas gör det nästan omöjligt att få tag i mineralerna till en vettig kostnad och sälja dem till andra runtom i världen. Det betyder att mineralerna faktiskt inte är “tillgångar”, utan snarare “skräp”. Dynga och skinande stenar som inte kan komma till sin rätt.

Per Bylund brukar säga att fattigdom inte behöver förklaras – det är den ursprungliga ställningen för alla. Istället är det rikedom som måste förklaras. Men om vi sitter i stormrika länder och missförstår att dess rikedom inte byggts av skogsnäring eller mineralutvinning är det lätt hänt att vi förvirrat skakar på huvudet när vi får höra att DK Kongo har massor av fyndigheter av i princip varenda metall som 2000-talets ekonomier använder. Eller att de “borde vara” ett av världens rikaste länder. Knappast.

Istället är det massa andra saker som skapar välstånd och rikedom: handel, kunskap, uppfinningsrikedom, att stater eller tjuvar inte snor det du skapar, och att du säkert äger (och kan utveckla och förbättra) det som är ditt.

Det är därför länder utan naturtillgångar – som Singapore eller Danmark eller Japan – kan vara rika, och länder med massa mineraler i marken – som DR Kongo – förblir fattiga.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.