Ge upp din ideologi
Alla konflikter mellan människor faller under två typer: materiella konflikter över knappa ting, och religiösa konflikter över immateriella ting. Båda löper amok i tvåtusentalets ytterligheter.
Den första är användandet av egendom: hus, bilar, luft, plats, tid, djur, arbetskraft, eller andra saker som det finns begränsad utbud av, och som vi kan tänka oss använda för våra egna ändamål. Om det hade funnits oändligt med sådana ting, skulle denna typ av konflikter mellan människor försvinna; alla kan få allt de vill ha på det vis de behagar. Luft är en vara som nästan uppnått det stadiet: det finns tillräckligt mycket syre för att mätta alla och envar, och plankton i haven (inte Amazonas, mina gröna vänner…) skapar kontinuerligt mer åt oss. Därför bråkar vi inte om mängden luft i ditt hus eller mitt, i dina lungor eller mina; därför har luft inget marknadspris; och därför finns inga politiska slogans om att omfördela, reglera, eller beskatta luft. De materiella begränsningarna är inte bindande, så ingen bryr sig.
De flesta andra varor vi tänker på är inte som luft. De finns i begränsad upplaga, är kostsamma att producera eller transportera dit de eftertraktas, och kan bara användas av någon (eller några) i taget. När det inte finns en obegränsad mängd saker uppstår därmed konflikter eftersom en persons önskvärda användning för en knapp vara inte passar med andras önskvärda användningar för samma vara (det vore astronomiskt osannolikt om så vore fallet). Tårtan kan inte både ätas och sparas; en helig plats i öknen kan antingen förbli helig och orörd eller brytas upp av ett gruvbolag för profit på metallerna undertill; ett berg kan inte både användas för jakt och som fristad för rovfåglar.
Sådana konflikter kan lösas på ungefär tre sätt:
Den ena människan slår ner den andra, och får därmed igenom sin föredragna användning;
Den ena människan resonerar med den andra, och övertygar denna om att den förstas föreslagna användning av de knappa resurserna är bättre (den andra ändrar uppfattning);
Den ena människan betalar eller på andra sätt ersätter den andra för att ge upp sin föredragna användning.
Vi skulle kalla dessa “statliga lösningar”, “konsensuslösningar” och “handelslösningar”, även om förhandling, betalning, resonerande, och våld kan förekomma som påtryckningsmedel även i de andra alternativen. Vi kan föredra en eller annan, men dessa konflikter har lösningar som förr eller senare nås av människor som vill eller måste existera sida vid sida.
Den andra typen av konflikter är sådana som inte har materiella lösningar: de har inte ens materiella ursprung och kan bara avslutas när motparten antingen ger med sig eller utplånas. I dessa konflikter är lösning #3 utesluten på praktiska grunder: det är helt enkelt inte tillåtit att betala av någon som håller andra immateriella värden än du. Dessa värden handlar om beteende, ordval, tro, ideologisk övertygelse och naturligtvis religion – och åberopar högre värden än sådana pekuniära medel. De är olösliga, eftersom de inte längre handlar om knappa ting med rivaliserande användning, utan om icke-materiella och övernaturliga övertygelser. De går inte att lösa, eftersom en grupp människors mål inte längre är knappa ting utan baseras enbart på andra människors beteende, tro och val.
Vad jag har kallat immateriella konflikter domineras av religion och ideologi – två stora fiender till mänsklig fred och frihet. I den kosmologiska vågskålen av praktiska, personliga, och ekonomiska avvägningar lägger de “oändlighet” på en sida, och därmed spelar det ingen roll vad som ligger i den andra. Vadhelst någon annan värderar eller vill lägga i andra vågskålen spelar ingen roll: allt underkastas de oändligt värdefulla värden de lagt i sin skål. Allt och alla måste lyda de ord som deras Mästare har frammanat, oavsett om denne Mästare är en samling 1700-tals män (Amerikanska konstitutionen), Guds son (Jesus), den siste av Guds profeter (Muhammed), enkelspåriga sjukdomsbekämpare (Dr. Fauci), eller någon geniförklarad och ofelbar ekonom (Keynes? Mises? Rothbard?).
Staten är en samhällsordning baserad på våld: skapad av våld, upprätthållen av våld, och rättfärdigad av våld. Det är en institution som blint bortser ifrån konfliktlösning #2 och #3, som om dessa vore otidsenliga och barbariska lösningar opassande för våra tider. I våra demokratiskt upplysta tider döljs ibland våldsutövningen genom aggregeringar som liknar #2: vi röstar om redan ihopsatta paket (som sedan ignoreras och omintetgörs när “det politiska landskapet skiftade”). Utan att övertyga vår motpart om att vår användning är bättre än deras, hittar vi numerärt stöd från tillräckligt många andra för att återgå till #1 i alla fall. My way, or the highway. Eller i statens fall: utpressning, myndigheter, domstolar, beslagtagande av egendom och i yttersta fallet frihetsberövning.
Så, hur kommer vi härifrån? Finns det ett sätt att flytta konfliktlösningar kring materiella frågor från #1 mot #2 eller #3? Finns det sätt att undvika att de olösliga stridigheterna i våra immateriella konflikter tar över hela våra samhällen och resulterar i vida utplåning?
Jag tror det.
Utanför statens nollsummespel finns det ett sätt för människor att delvis övervinna dessa olösliga konflikter: ödmjukhet och tolerans. Genom att avsäga sig dess plats vid toppen, genom att inte längre tolka världen endast genom ett spektrum, genom att inte sätta oändligheten på ena sidan av en komplicerad världslig kalkylering, genom att acceptera andras existens och förstå att deras val kanske inte kommer från ondska eller okunskap utan genuint andra utvärderingar av vad som är viktigt, kan vi samexistera.
Om vi lyckas strunta i andras immateriella övertygelser och vi kan acceptera att andras värden inte är våra, kan vi samexistera fredligt. Om vi kan sänka värdet på vår egen religion, ideologi, världsåskådning, eller ordval från “oändlighet” till någonting lägre, kan vi helt plötsligt förhandla med andra. #3, handel, kan lösa även immateriella konflikter. Om vi kan se att det som är mitt inte skadar det som är ditt, och att det som är immateriellt ditt får du göra med som du vill, kan vi samexistera fredligt.
Ingenting förblindar mer än ideologi, och ingenting frigör och tillåter samexistens mer än ödmjukhet och tolerans. Ge upp förkunnandet av din Mästares ord och acceptera att kanske – kanske, kanske, kanske – andras Mästare också har upptäckt någonting av värde.