Demokratin dör när vi inte delar värdegrund

post-thumb

När din ensak är alla andras att förfoga över, kräver det att vi tycker ungefär samma sak. Vi måste hålla med varandra om hur man beter sig offentligt, vilka man får lov att umgås med, vad de får lov att göra med varandra, och hur mycket av dina grejer som kan förbli dina grejer. Om vi delar kök, trädgård, eller gator, krävs det att vi har samma regler för hur vi använder dessa gemensamma ytor eller åtminstone stort överseende till varandras olikheter.

Alla som delar gemensamma tillgångar eller någon gång har gjort det, vet att konflikter och avsky aldrig är långt bort. Det händer sällan att ett gäng främlingar eller vänner har precis samma idéer om hur och på vilka tider gemensamma utrymmen bör användas. Ju större samling och ju mer skilda uppfattningar, desto svårare blir koordinationsövningarna för att få det att fungera.

Stora stater med generösa välfärdsåtaganden, kollektiv sjukvård, äldrevård, och utbildning, lider av ungefär samma problem. Dess företrädare, med “demokratiska värderingar” i högsta hugg, tror att det är i statens innersta som vi vart fjärde år löser sådana konflikter. Ju mer vi utbildar och ju hårdare våra väljare röstar, desto bättre och klarare blir våra gemensamma överenskommelser. När det vankas val pratar politiker högt om “vilket samhälle vi vill ha” eller vilka “värderingar” som ska styra våra “gemensamma resurser”.

Och när den där helgen i september är över, är värderingarna formulerade. Vi röstade ju; det andra partiet vann; och då är saken biff. Pallra över dina surt ihoptjänade slantar nu så att de kan sätta sprätt på dem såsom anses lämpligt.

Välfärdsstater och de som pratar om ovan nämnda “demokratiska värderingar” har fått detta helt om bakfoten. Vad dessa demokrater kräver är att vi alla lever ungefär likadana liv, med likadana mål, förutsättningar, värderingar och avvägningar. Då kan vi ha stora generösa välfärdssystem som tar hand om dem som av någon anledning inte kan klara sig själva. Om ingen fuskar med bidragen, med skatten, eller med reglerna och vi alla tycker ungefär samma sak, då kan vi ha ganska stora stater med mycket makt att bestämma över våra liv utan att någonting fasansfullt inträffar.

Men när vi skiljer oss åt, i intressen, familjekonstellationer, boendeformer, sätt att tjäna pengar på, beteende, språk, rutiner, religionsutövning, eller klädsel, blir det mycket svårare att få dessa omfattande statliga projekt att fungera. Det kommer grus i maskineriet, de gnisslar, och kan till slut gå sönder fullständigt.

Trots valdeltagande som inte setts på årtionden, i Sverige såväl som i de kontroversiella valen i Storbritannien och USA på senare år, har väljarna röstat fel: Trump och Brexit och Boris. Här hemma är den nya vardagen Sverigedemokraterna som tredje största parti. Hur kunde det gå så snett? Trots våra demokratiska värderingar som ledstjärna och sociala skyddsnät och skolplaner och sansad media med stor inblandning av icke-kommersiella alternativ, har så många väljare inte riktigt hajjat poängen. Det verkar som att någonting har gått sönder.

Tänk om det istället bara är vi som har förändrats. När vi inte längre lever likadana liv, när vi inte har samma kulturella eller språkliga referenser, när vi inte följer samma vardag, högtid eller ens kalender, är det så konstigt att samhällskonstellationer avsedda för en annan era inte längre levererar?

Vad de brittiska och amerikanska erfarenheterna pekar på är något skräckinjagande. När vi är så olika men ändå delar så många gemensamma ytor blir det av yttersta vikt att “mitt” lag vinner röst-kampen. Då blir det politiska ställningstagandet främst även i vardagen: när rätt tjomme än en gång inte vinner måste vi göra allt vi kan för att hindra hans ondskefulla planer från att dominera oss. Det personliga blir politiskt; din ensak blir alla andras ensak; och kampen mot PK-Vänstern, Radikalhögern, Rasisten, Genuspedagogen, Patriarkatet, eller Miljöboven måste ske i varje mänskligt förhållande.

Eftersom vi gjort staten så stor och så kraftfull är bara förnimmelsen av att någon från andra sidan får grepp om tyglarna tillräckligt för att få blodet att isa. En stat med möjlighet att kontrollera och skapa allt gott du vill att den ska göra, kommer förr eller senare hamna i klorna på någon som kan använda den mot dig. Det är därför det politiska nu verkar större och viktigare än någonsin, därför valdeltagandet är rekordhögt, därför våra medier ‒ traditionella, alternativa eller sociala ‒ är fyllda med argsinta uppmaningar om hur andra borde leva sina liv.

Den brittiske journalisten Douglas Murray skriver i sin bok från 2019, The Madness of Crowds, om faran när samhällen politiserar sin befolknings vardagsliv. När politiska övertygelser blir beståndsdelar i vad beskrivningen av en god människa är, har vi “förvandlat varje mänsklig relation till en politisk maktkalibrering.” För att leva i samma samhälle krävs

“att vi hittar ett sätt att komma överens. Det är vårt enda alternativ eftersom annars, om vi kommer till slutsatsen att prata och respektfullt lyssna är meningslöst, är det enda kvarvarande verktyget våld.”

Lyckligtvis har Murray fel. Alternativen till avgrundsdjupa skillnader i värderingar är inte mer våld, mer stater, mer röstande eller demokratiskt bildning. Det är att lämna varandra i fred.

När vi sköter oss själva, kan vi enkelt samexistera. Men när vi tvingas in i konstellationer löst baserade förankringar på nationalitet, kräver sådan intim samexistens att vi delar värderingar. Libertarianer, till skillnad från de dogmatiskt progressiva och sammanhållande konservativa, har inga dubier för att vägra lyssna och leva i parallella världar. Hela poängen, och hela libertarianismens kritik mot det demokratiska och politiska spelet, är att vi kan leva utan att inkräkta på varandra. Det gäller både på ett materiellt plan såväl som på ett socialt eller intellektuellt plan. Du skiter i vad jag skriver och jag skiter i vad du tycker. Jag kan måla mitt hus blått och du kan dansa tango; jag kan skriva dåliga ordvitsar och du sälja bröd. Vem bryr sig.

Det är endast i ett samhälle präglat av en gemensam stat och långtgående demokrati som våra “värderingar” måste sammanfalla. Utanför den politiska korrekthetens storslagna ord och rädslor behövs inte sådant.

I en värld med mindre stater och mer frihet kan vi samexistera trots olika uppfattningar om vad som är viktigt i våra liv, vilka chokladkakor som är godast, vilka gudar som är riktiga, eller vilka akademiska teorier som bäst förklarar världen. Vi kan till och med försöka övertyga varandra om dem, genom att vädja till varandras förstånd, istället för att banka ner förlorarna med statens monopoliserade hammare.

“Men det finns faktiskt saker vi måste göra tillsammans!”

Inte som vi måste, och inte uppbackade av våld eller omröstningar som alla andra på samma 150-mil avlånga jordplätt har med att göra. När vi agerar på marknader, i familjer, bland våra vänner och i civilsamhällen gör vi det på liten skala och med möjlighet att dra oss tillbaka närhelst. Grunden till fredlig samexistens är inte, som Hobbes trodde, en stor stark stat som skrämmer oss alla, eller som nazisten trodde, en stor stark stat som rensar ut de med fel gener. Grunden till fredlig existens är att kunna gå därifrån. Att säga: “Nej, jag vill nog inte ha med dig att göra.” Live and let live; att sköta sig själv och skita i andra.

Vad västvärldens samhällen mest behöver är att lämna folk ifred och låt dem lösa sina problem på de vis de finner mest lämpliga.

Det fantastiska med marknader, frivilligorganisationer eller grannskap är att din värdegrund inte spelar roll. Den behöver inte sammanfalla med min för att vi ändå ska dra nytta av varandra. Jag kan köpa ditt bröd och du kan njuta av min musik; jag kan lära dig stå på händer och du kan passa mina barn – helt utan någon annans inblandning, och helt utan att våra värdegrunder först behöver godkännas av interna eller (gud förbjude!) externa checklistor.

USAs presidentval 2016 indikerade, Brexit-såpan förstärkte, 2020 års presidentval och pandemi cementerade en tydlig slutsats: att rösta fram en ledare som företräder alla är lönlöst; om allas liv är alla andras att bestämma över har vi ingen frihet kvar.

Ge upp; dela på er; avskaffa. Det är bara att lägga ner och låta folk vara.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.