I vildmarken kan ingen höra staten skrika

post-thumb

Sedan början av mars förra året, när statens torftiga klor började gripa tightare om våra redan luftberövade strupar, har jag lyckats undgå att tänka på pandemin under en hel dag endast ett tiotal gånger. Det är svårt att undvika dumheterna och begränsningarna och propagandan, precis som det är svårt att undvika statens mer ordinära tentakler – fråga alla oss som försökt leva en full Dacke-dag utan statens inblandning! Ibland, dock, lyckas vi vänner av frihet karva ut en liten lucka av Galt’s Gulch i våra egna liv: liten och obetydlig nog för att den inte ska invaderas av de som skyr den, men stor nog för att hålla våra drömmar levande.

Häromveckan var ett sådant tillfälle där jag nådde frihetens högsta extas flera dagar i rad: sinnet var rensat både från statens existens och den pandemihysteri dess ledare skapat. Visst, jag körde på statligt finansierade och underhållna vägar, handlade mat på en statligt reglerad och beskattad matbutik, och hade jag hamnat i allvarlig knipa hade statens räddningstjänster (nog?) kommit och räddat mig.

Men under dygnets ljusa timmar var jag långt borta från statliga maktcentra: utan polismän att dirigera min kropp hit eller dit eller aktivistiska journalister att förklara för mig vad jag borde tänka; utan demokratiska andra att påminna mig om hur farlig världen är eller hur staten är den fredliga(!) institution som står mellan mig och tyranni eller armod; utan så mycket som en antydan om att en maffia-lik och parasiterande organisation vars existens gör oss alla dummare och fattigare.

För en stund var jag – på ett praktiskt plan – fri. Vart jag än tittade från denna ödsliga klippavsats syntes ingenting mer än det Moder Natur skapat. Och när staten som organisation en dag kollapsat kommer vistan härifrån vara precis densamma.

Med frihet kommer också ansvar. När statens skyddsmantel inte längre omger mig, leder mig, eller vänligt ställer mig i byråkratiska (telefon-)köer, måste jag ta eget ansvar. När jag befinner mig högt upp på en bergstopp, eller klättrar på branta kullar, eller beundrar levande glaciärer så nära inpå att jag nästan kan höra dem flytta på sig, är det högst uppenbart att jag är ansvarig för mitt eget välbefinnande. Inte staten; inte Maggan; inte sjukvården, rättsväsendet eller det “gemensamma”.

Trots att det såklart finns organisationer och strukturer på plats – både statliga och frivilliga – för att rädda mig undan knipor är det få som kan nå mig snabbt nog för att rejäla misstag ska kunna repareras. Jag måste själv läsa omgivningen, uppskatta vad som är farligt och vad min egen skicklighet kan klara av. Kan jag nå nästa avsats? Kan jag hika högre upp? Kommer jag ramla i om jag ställer mig närmare vattenfallet?

När jag impulsivt ilar upp för en brant klippa efter ett vattenfall jag hör, eller i hopp om en fantastisk utsikt, är det jag själv som måste ta mig ner igen. Om naturens illvillighet inte samarbetar är det jag som måste skydda mig mot den med alla de medel som kapitalismen lyckligtvis har försett mig. Om molnen hopar sig vid horisonten måste jag läsa vädret och uppskatta var jag bäst kan söka skydd.

Det är ingen hemlighet att jag har en förflutet som en trädkramande miljöpartist och den beundran för naturens storhet som jag fortfarande bär med mig är en tydlig indikation om vad som en gång som drev min ideologi. Att stå bredvid ett dundrande vattenfall eller beskåda en så gigantisk och uråldrig glaciär att inga torftiga klimatförändringar kan mer än skrapa dess yta är ofattbart mäktigt: jag känner mig så liten, så ett med universum, så i harmoni med min omgivning.

Det är då som statens oupphörliga rånande känns som allra minst betydelsefullt: så långt bort, så trivialt, så världsligt. Dess hejdukar kan skrika bäst de vill om hur vi härnäst borde kontrollera andras liv, ta deras saker, eller begränsa vad de får göra med sina kroppar. Vattnet framför mina tindrande ögon fortsätter falla; de tusentals ton is som sakta glider nedför berget gör så helt oberört av de senaste politiska vindarna. Inget av det där spelar liksom någon roll.

Vad jag gör här är det ingen som vet; vad jag tänker, säger, drömmer eller beundrar är det ingen som har med att göra. Det är en liten lucka mot den fria värld jag ser i många av mina medmänniskor.


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.