Om mitt och ditt
Som barn fick jag ofta höra om något så djupt som “mitt och ditt”. Som så många andra råd och vägledningar från välvilliga föräldrar (ät upp din mat; titta efter bilar innan du går över gatan) var “mitt och ditt” ett tydligt rättesnöre att förhålla sig till. Mina leksaker ligger i den här högen, lillasysters leksaker i den där andra högen. Mina kläder i min garderob; hennes i sin garderob. And never the twain shall meet.
När föräldrar försökte sära på bråkande barn i sandlådan – eller för del delen de många gånger vi syskon i vårt oförstånd brukade våld mot varandra – kunde de säga saker som “han har inte riktigt lärt sig skillnaden mellan mitt och ditt”. Att växa upp och bli en civiliserad, välfungerande människa handlar i mångt och mycket om att ta till sig den insikten, att förstå att det som är mitt är jag skyldig och ansvarig för; att det som är ditt är din ensak, och följaktligen någonting som jag låter bli.
Lagom tills åldern då vi börjat få knorr på det här, slängdes vi in i en väl påkostad skolgång (nåja) med ett helt annat budskap. Som skolungdomar lärde vi oss att i framgångsrika och fredliga länder som Sverige, förstår du, har vi en stat – med ansvariga och demokratiskt valda politiker. Det är en ynnest att leva under, för de flesta i världen har inte det, och det är någonting att både vara tacksam för och stolt över.
För politiker och den statliga byråkrati de basar över gäller inte riktigt skillnaden mellan mitt och ditt. I motsats till oss andra dödliga kan de ta del av det som är mitt och det som är ditt.
Det ligger någonting djupt osmakligt i det här. Varför ska de agera på andra villkor än oss vanliga? Vad har de med mina eller dina prylar att göra? Kanske, intalar vi oss gärna, vet de bättre än vi hur en slipsten ska dras. Kanske tänker de använda mina prylar till någonting stort och vackert. Någonting som bara de kan göra. Hjälpa andra och sånt. Bygga vägar.
Vi förstår väl inte vårt eget bästa, för sånt skulle vi väl ändå inte kunna göra själva…? Skänka till välgörenhet, samla pengar till grannens cancerbehandling, lära våra barn att läsa och skriva, eller skilja rätt från fel.
Någon gång i tonåren passerar de flesta förbi den här märkliga dissonansen mellan vad våra föräldrar ärligt och förnuftigt lärde oss och hur samhällets styre fungerar. Jaja, sa vi och ryckte på axlarna, det är väl så det är.
Nu för tiden märker jag ofta att mitt och ditt är attackerat från nyare håll, ibland även från dem som bäst borde förstå det. Det är inte helt tydligt att övertrampet är mindre allvarligt.
Nu för tiden är det inte bara mina och dina prylar som andra vill lägga beslag på, men mina och dina beteenden. Vad du säger och vilka ord du använder. Vem du handlar med, älskar, eller bjuder in till ditt hem. För tänka sig så hemskt det vore om någon utomstående bodde i ditt hus? Någon som grannarna ogillar eller tanten på andra sidan gatan är rädd för?
Eller om du käkade mat som vi andra inte tycker om, eller som producerats på nåt hemskt sätt?
Och är det inte märkligt att det finns så många konstiga prylar i din lokala matbutik? Halal-slaktat kött och hummus, kosher-maträtter och glutenfritt bröd. Och när man sen åker buss eller tåg hem – bilkörning pysslar ju bara de där klimatbovarna med – pratar de andra passagerarna språk jag inte förstår. Inte för att konduktörerna eller kaffe-baristorna förstod min skånska första gången jag var i Stockholm heller, men det var väl åtminstone ett försök till rätt språk, kan man tycka. Nuförtiden är det ju inte ens det.
Den engelska journalisten David Goodhart försökte fånga den här märkliga förändringen av vår välbekanta västvärld i boken The Road to Somewhere, där han lanserade begreppen Någonstansare och Varsomhelstare.
Utan att gå in på detaljerna har båda värde-grupperingarna stora synpunkter på hur människor i deras omgivning beter sig. Vilka språk de talar på vilka platser, vilkas rättigheter de står upp för, vem de handlar med eller anställer.
För allt sånt som jag i min naiva ungdom trodde var saker som var och en skötte bäst själv, är nu tydligen det offentligas angelägenhet. Det privata är politiskt. Vi måste ta hänsyn till dem som inte vill ha fel språk, fel mat eller fel färg i sina städer. Vi måste se de som förlorat sina jobb för att andra, på andra ställen i världen, kunnat göra bättre det de tidigare försörjt sig på.
Men inga av de här sakerna är dina att bestämma över, tänker jag naivt och försöker förstå vad jag missat. Vilka ord eller språk jag använder för att kommunicera med andra är väl min ensak? Breda skånska tungrots-r är hur jag pratar, och det skadar väl ingen om jag understår mig att använda dem på tunnelbanan? Och maten på butikshyllorna är väl knappast dina att förfoga över, utan matbutikens ägare. Vad har du att göra med vilka produkter de försöker sälja?
Politiska konflikter – av det gamla slaget där vi roffade åt oss vinster och bestämde var du fick bo, eller det nya slaget där vad du tänker och tror eller vem du handlar med är alla andras angelägenheter – är konflikter över vad andra vill göra med dina prylar.
Om sånt sa vi ofta, åtminstone i det Skåne jag växte upp, “sköt dig själv och skit i andra”.
Vi lärde barn att mitt är mitt och ditt är ditt, och så får du låta andra vara i fred. Sånt gammaldags trams är inte på tapeten längre. Istället verkar alla ha invändningar mot alla andras vanor, smak och tycke. Du måste tänka rätt, säga rätt, tycka rätt, och framför allt konsumera rätt.
Det som är mitt är inte längre mitt, utan alla andras att förfoga över. Märkliga tider.