Ditt raljerande är inte värt min tid

post-thumb

En av de kanske viktigaste artiklar jag någonsin skrivit bär titeln “You’re Not Worth My Time”. Trots att den är några år gammal och världen har blivit än mer navelskådande och intolerant sedan dess är den ett rättesnöre väl passande i ett kapital från Jordan Petersons böcker (och letar jag en stund kan jag hitta indikationer på att dess innehåll redan är del av hans två självhjälpsböcker).

I artikeln försöker jag försvara varför det är OK att strunta i andras åsikter, artigt (eller oartigt) lämna konversationer som inte har värdefullt innehåll, att avfärda som pesten det som är politiskt, och betrakta överväldigande påståenden om någons “unika perspektiv” eller varför de har rätt att ta för sig av mina grejer.

Finns det inte information och perspektiv som andra har som jag kan lära av? Jodå: berättelser och anekdoter från familj och vänners egna liv; från de specialistområden de behärskar; eller lättsamma och skämtsamma konversationer som mer är underhållning än skarpsynt och kognitivt utmanande.

Men tredjehands-information om världen från en hiskeligt dåligt informerad massmedia, fyllda av politiskt korrekta talking points? Tvek på den.

Nästan all sådan information är fel, klarar inte N=1-testet, är utdaterad, irrelevant, manipulerad, eller rent ut sagt dum. Majoriteten av all publicerad forskning är fel; nästan allt alla tror att de vet om sin omvärld är radikalt överskattat eller underskattat – från hur många som har diabetes till hur många unga vuxna som bor med sina föräldrar. Nästan ingen har koll på referensramarna i de svepande siffror din genomsnittliga konversationspartner tröttsamt upprepar, från Amazonas skogar till Grönlandsisen. En överväldigande majoritet av de som pratar miljö tror att världens naturresurser håller på att försvinna (alltså: det finns nästan inget kvar), och att vi måste agera starkt innan vårt ökande fossila missbruk kokar sönder jorden (alltså: det finns alldeles för mycket kvar) – samtidigt. Varannan välutbildad tölp tror på överbefolkning – trots att världens befolkningstillväxt peakade innan min mamma ens var född – samtidigt som de lugnt går runt och lever, har en iPad under armen, en Frappuccino i handen och en “krossa kapitalismen”-sticker på väskan. Din genomsnittliga klimataktivist vill begränsa andras fossila bränslen och plastpåsar, samtidigt som hon criss-crossar runt jorden och borstar tänderna med symboliska ersättningsprodukter vars klimatavtryck mångdubbelt klår plast.

Folk tror att världen var bättre förr och vet inte att samma folk de romantiserar trodde samma sak också då – och nästan ingen vet hur en toalett fungerar.

Vad, exakt, ska nån random snubbes överhajpade och radikalt unika perspektiv bidra med?

Men allvarligt…?

Mitt argument för att avfärda 95%+ av alla så kallade intellektuella konversationer jag råkar hamna i baseras inte på vår siffertrixande och faktaresistenta omvärld, utan på hur osannolikt det faktiskt är att de du har missödet att konversera med har någonting intressant att säga.

Och inte bara värdet på vad sagd konversation, utan alternativkostnaden att lyssna på det.

Så här: jag har ungefär 24 timmar om dagen att disponera över, av vilka jag sover typ 8. För ungefär 8 andra behöver jag producera värde och kan alltså inte artigt lyssna på nonsens från någon högljudd klimathjälte, antropolog, psykolog eller företrädare för valfritt annat låtsasämne. Den sista tredjedelen av mitt dagliga liv inkluderar ett antal måsten: tvätta, träna, äta, städa, hika vattenfall osv. Låt oss säga att det lämnar mig i genomsnitt tre timmar om dagen att nyfiken spendera på intellektuella dispyter.

Statistiskt har jag cirka 57 år kvar att leva, för sisådär 62 000 timmar enligt vår tre-timmar-om-dagen kalkyl. Det finns en nästan oändlig mängd intressant material som vettigt folk producerat, filtrerat, distribuerat, och tillgodosett mig – författare, föreläsare, forskare eller grekiska filosofer – och mer produceras varje dag. För varje timme du upptar med dina “berikande erfarenheter” eller intersektionella och smått religiösa analyser, förlorar jag en timmes konsumtion av den mänsklighetens skattgömma av värdefull diskurs, litteratur, och samtal. Till skillnad från vår hypotetiska konversation, kan jag åtminstone välja och vraka i världens skattgömma (På något ofattbart förolämpande sätt gissar jag att kvaliteten på deras resonemang dessutom är något högre; jag vet, jag är nån form av -ist).

Även om intellektuell konversation med nyfunnen bekantskap, kollega, eller vän bara tar upp 10 minuter av min tid motsvarar det alltså 1/372 000 av den tid jag har kvar att konsumera värdefullt intellektuellt material. Motsvarar värdet av deras bidrag de 0.00027% av kvarvarande tid jag annars hade kunnat lägga på Solzjenitsyn, Herman Melville, Orwell eller Mencken? På Menger eller Mises, på Nassim Taleb, Jared Diamond, eller Robert Higgs, Timberlake, Gallarotti, Deutsch, Laidler, Neal eller Hicks? Eller typ femton andra olästa böcker som väntar på mitt skrivbord.

Nej, jag trodde inte det heller. Så, bespara mig gärna dessa överväldigande predikan och låt mig vara.

Den gången avslutade jag artikeln med

Det finns bra anledningar till att hålla sig till människor med liknande tankar – folk som är nyfikna och öppna till att utreda och ompröva varje argument, ifrågasätta varje påstående. Folk med tillräckligt tjock hud och intellekt skarpt nog att inte missta din invändning för förolämpning. Folk som kanske kan överkomma den där 1/372 000-tröskeln.

Jag försöker hålla kvar den höga lägstanivån: de allra flesta människors intellektuella betraktelser är inte värda min tid.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.