Hur absurd är statens existens?

post-thumb

I en föreläsning på Mises-Institutet 2013 och en av de mest sedda institutets Youtube-kanal, pratade Dr. Robert Higgs om det för han eller hans följare inte särskilt förvånande ämnet “Staten”. Och han gjorde det på ett så slående, fångande och skräckinjagande målande sätt att ingen som lyssnat till hans ord kan försvara existensen av en stat utan åtminstone en liten klump i magen.

Han ifrågasätter kraftigt en vanlig utgångspunkt: ett samhälle utan en våldsutövande stat är otänkbart. Alternativet till nuvarande (katastrofalt fungerande?) demokratier är ännu värre diktaturer. Och där slutar de kognitiva förmågorna hos även de mest utbildade och kunniga av oss. Ingen ställer sig frågan om staten som institution är en så himla bra idé.

I mitten av föreläsningen listar Higgs vad han kallar “staters periodiska orgier av död och förstörelse.” Citatet är slående nog att reproducera i sin helhet:

Bara under det senaste århundradet har stater orsakat hundratals miljoner människors död – inte enbart genom kombattanter i de många krig de genomfört, vars skadade summerar till åtskilliga liv – men även till sina “egna” befolkningar, som de har valt att skjuta, explodera, bombardera, hacka, sticka, slå, gasa, svälta, arbeta ihjäl och på andra sätt utplåna på sätt som är för groteska för att lugnt överväga.

Ingen institution, ingen del av mänskliga samhällen eller mänskliga beteende med samma meriter som stater skulle någonsin accepteras och tolereras av någon människa. Vi skulle fort och brådskande förbjuda det, förbanna det, slänga det överbord och gladeligen omfamna nästan vilka risker som helst bara vi slapp just denna ohygglighet. Efter att ha vittnat sådana hemskheter, skulle vi snabbt pröva vad som helst – förutom anarki, såklart! För det går ju inte. Det är kaos, ondskan själv, den starkes förtryck och alla hemska handlingar i historien har ju begåtts av anarkister – det vet alla! Higgs fortsätter:

Anarkister försökte inte begå folkmord på armenier i Turkiet; de försökte inte svälta ihjäl miljoner Ukrainare; de byggde inte dödsläger för judar, romer och slaviska folk i Europa; de napalm-bombade inte mängder av tyska och japanska städer, och släppte atombomber på två av dem; de genomförde inte Det Stora Språnget som dödade miljoner och åter miljoner kineser; de dödade inte över en halv miljon indonesiska kommunister och alla med kopplingar till dem; de avrättade inte alla av högre utbildning i Kambodja, en fjärdedel av befolkningen; de dödade inte tvåhundratusen Maya-indianer och bönder i Guatemala; de dödade inte femhundratusen Tutsies och fredliga Hutsies i Rwanda; de implementerade inte handelssanktioner i Irak som dödade uppemot en halv miljon barn; de startade inte krig efter krig runtom i världen. Det finns många saker som anarkister inte gjorde – men som etatister gladeligen gjorde.

Stater är klumpiga och inkompetenta på många sätt – tacka Gud för det – men de är exceptionellt duktiga på att förstöra och döda. Vore de inte det, skulle de aldrig kunna upprätthålla sig själva som stater. Vi kan till och med definiera stater som de organisationer som har komparativa fördelar i att våldsamt och avsiktligt döda människor.

Beskrivningen, måhända direkt och amerikanskt aggressiv, är inte fel eller historiskt inkorrekt; stater gjorde varenda liten del av vad Higgs pratar om. Och det räcker inte där: miljoner amerikaner – ofta svarta – är inlåsta för att ha nyttjat, importerat, sålt eller köpt produkter staten inte gillade (vanligen som enda utväg, när minimilöner och regleringar sett till att de inte kan få tag i andra legala jobb). Tiotusentals människor har lidit i onödan och ännu fler dött i förtid för att amerikanska FDA existerar, skenbart för att skydda oss; tusentals personer om året skjuts ihjäl av mestadels korrupta och maktgalna poliser; och miljontals bönder runtom i världen hålls i fattigdom när de stängs ute från europeiska och amerikanska konsumenter de skulle kunna sälja till.

Är den här karaktäriseringen orättvis? Måste man inte väga staters hemskheter mot allt bra den gjort? Kanske.

Staters alla bedrifter

Låt oss ignorera det faktum att stater troligtvis aldrig gjort någonting bra – eller bättre än vad alternativet annars skulle ha varit. I övervägandet av domen för exempelvis ett grovt våldsbrott spelar den misstänktes övriga goda sidor ganska liten roll: ingen i ett mordfall invänder mot bestraffningen med orden “han är ju så snäll mot sina föräldrar!” eller “tar ju så väl hand om sin katt.”

Eller än värre: vem, om inte en förledd galning, ställer sig framför Hiroshimas utbombade gator och utbrister “phew! Tur att vi inte hade anarki – kan ni tänka er hur hemskt den världen vore?”. Eller i ett överfullt fängelse. Eller framför Auschwitz spöklika portar. Higgs förklarar igen:

Att försvara statens fortsatta existens, trots överväldigande bevis och absolut säkerhet av fortsatt utpressning, rån, medveten förstörelse av välstånd, angrepp, kidnappning, mord och så vidare, förutsätter en förväntning om icke-statliga samhällen fyllda av kaos och död på en nivå som inga organisationer förutom stater verkar helt inkapabla att genomföra.

Med andra ord: hur hemskt kan det bli? Hur hemskt man än föreställer sig Lockes eller Hobbes Naturtillstånd eller hemskheterna och orättvisorna i anarkiska samhället, verkar de försvinnande små i jämförelser med staters dokumenterade och återkommande brott mot mänskligheten.

Prof. Ben Powell, kanske mest känd för sitt arbete med sweatshops, höll ett seminariumMises University häromåret där han gick igenom anarki som studiemål, men avfärdade hela dikotomin mellan stater (=goda) och anarki (=onda); inte ens den mest statsdyrkande, maktgalne kollektivisten tror att livet i Pol Pots Kambodja, Maos Kina eller Stalins Ryssland skulle varit värre om staten bara försvunnit. Han visade hur diskussionen egentligen är mycket djupare än så, med massor av historiska och nutida exempel på små skivor av anarki: tillfällen och situationer i livet där vi redan agerar som om staten inte fanns, och på privatiserade och marknadsmässiga sätt.

Det mest absurda, bortsett staters kusliga förmåga att förstöra människors liv eller ta dö på dem, är påminnelsen om själva löftet med staten: vi gav upp våra friheter, skrev Locke och Hobbes, för att åtnjuta skydd från allt hemskt det anarkiska Naturtillståndet innefattar – förutom att alla de saker vi avskyr fortfarande finns kvar: mord, förstörelse av egendom, misshandel osv. Eller som Higgs rasande sammanfattar efter att ha listat amerikansk brottsstatistik:

De har tagit ifrån oss våra friheter – men var är den skyddande quid pro quo? De krossade frihetens ägg, men var är våra förbaskade omeletter?

Stater som institution och konstruktion har en lång, blodig historia av förstörelse. Robert Higgs och Ben Powell ger oss inspirerande och upprörande föreläsningar som pekar på det absurda i dess existens.

För mer läsning och föreläsningar: Higgs (2007): 'If Men Were Angels', Bryan Caplan: 'Less Than Minimal', Edward Stringham (2007): Anarchy and the Law.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.