Bakfylleteorin om konjunkturer

post-thumb

Hur förklarar vi konjunkturcykler i ekonomin? Varför verkar ekonomin gå i vågor, ibland uppåt med ökad produktion och fallande arbetslöshet och ibland nedåt med nedskärningar och massavskedanden? Det finns förstås många teorier som försöker förklara detta.

En vanlig förklaring är att hänvisa till teknikchocker och att en ekonomi som utsätts för en ny och bättre teknik tar ett språng “framåt” och lämnar de företag som förlitar sig på den äldre och sämre tekniken bakom sig. Det är alltså framsteg som skulle förklara problemen.

Den keynesianska teorin förlitar sig istället på psykologi och, för att använda John Maynard Keynes egna termer, djuriska andar (animal spirits på engelska). Det är helt enkelt så att de som agerar på marknaden leker Följa John och därmed skapar lämmeltåg. När det går bra så infinner sig ett delirium och alla är optimistiska och investerar. När någon sedan börjar sälja av, så följer alla andra efter i vild panik. Och i avsäljningens kölvatten uppstår panik och arbetslöshet och det blir en massa onödigt lidande. (Därför, säger keynesianer, måste staten gå in och rädda marknaden från sig själv - både genom att mildra optimismen i högkonjunktur och stoppa fallet i lågkonjunktur.)

Det finns också en teori som ibland (i alla fall av kritiker) kallas bakfylleteorin. Den är på ytan lik den österrikiska teorin, men skiljer sig i ett väsentligt avseende. Enligt bakfylleteorin leder kreditexpansion till att det investeras för mycket. Med lägre räntor blir det billigare att starta företag och producera - och många projekt som tidigare inte såg lönsamma ut ser plötsligt ut att ge vinst. Det är som att gå på krogen en fredagskväll. Festande leder ofta till mer festande och några glas i början på kvällen blir gärna några fler, man blir allt muntrare och rund under fötterna och festandet fortsätter till sent på natten. Men precis som festandet går över i bakfylla leder den allmänna överinvesteringen till en massa otrevligheter under tillnyktringen och en tid därefter.

Den österrikiska konjunkturcykelteorin är annorlunda. Förvisso leder ökad kreditgivning till att räntorna sänks och därmed att fler investeringar framstår som lönsamma. Men det är inte sänkningen av räntan som skapar problem, utan att lånade pengar är billigare än de annars hade varit. Av den anledningen görs investeringar som annars inte hade gjorts. Med andra ord behöver inte räntan gå ner för att det ska bli problem. Det räcker med att kreditexpansionen gör att räntan inte går upp lika mycket som den annars hade gjort eller att räntan är oförändrad när den annars hade gått upp.

Men är det då inte i övrigt en bakfylleteori? Nej, för det är inte en teori om överinvestering utan om felinvestering (malinvestment på engelska). Kreditexpansionen leder till att fel investeringar görs. Ofta sker överinvesteringar i någon viss sektor (som t ex IT/webb på 1990-talet eller byggbranschen på 2000-talet) där den ökade krediten hamnar först, men det betyder i sin tur att den sektorn drar till sig resurser som annars hade använts till annat. Vi har inte fler resurser bara för att det skapats mer pengar (eller krediter).

Felinvesteringen handlar om att produktionens struktur har förvanskats genom att det sker överinvesteringar på vissa håll och underinvesteringar på andra: resurser används till fel saker jämfört med hur de annars hade använts (dvs om entreprenörer utan förvanskade signaler tagit beslut för att tjäna pengar på att skapa konsumentnytta).

Med fel produktion - både för lite och för mycket på samma gång - uppstår snart problem för sådan produktion som konsumenter efterfrågar är för liten och sådan produktion som konsumenter inte efterfrågar är för stor. Dessutom betyder investeringar i ny produktion, inte minst i längre produktionsprocesser, att det produceras mer för framtiden medan konsumenter inte skiftat sin konsumtion - de konsumerar inte mindre i nutiden och sparar alltså inte heller för att kunna konsumera mer i framtiden.

Resultatet av detta är att resurser dirigeras till nya produktionsprocesser, vilka ökar efterfrågan på det som produceras i tidiga produktionsled. Detta leder till högre priser på tillgångar, vilket inte sällan också leder till ökade investeringar i tidiga produktionsled (långt ifrån konsumenter). Men konsumenter har inte förändrat sitt beteende, så de fortsätter att konsumera samtidigt som det sker investeringar i produktion långt ifrån konsumtion.

Lägg till detta att sådana investeringar betyder fler arbeten och stigande löner, vilket gör att konsumenter får mer köpkraft och kan öka sin efterfrågan. Därför ser vi ofta att det sker investeringar i långsiktig produktion samtidigt som efterfrågan på konsumtionsvaror ökar. Med andra ord, eftersom resurser går till där priserna är som högst - både tidiga och sena produktionsled - leder det till att resurser “flyr” mitten. Det finns helt enkelt mer pengar att tjäna i investeringar långt ifrån konsumenten och nära konsumenten (men inte däremellan).

Resultatet är att det saknas resurser. Man kan inte konsumera mer än förr, vilket kräver att mer resurser läggs på att producera konsumtionsvaror i nuet, samtidigt som mer resurser investeras i tidiga produktionsled och långsiktig produktion. Det saknas helt enkelt resurser att slutföra produktionen, för de har ju redan investerats i tidigare produktionssteg och konsumerats. Därför förbyts uppgången (den artificiella högkonjunkturen) i kris.

Detta är knappast samma sak som bakfylleteorin. Teorierna ser liknande ut på ytan, men bara på ytan. Den österrikiska konjunkturcykelteorin är långt mer insiktsfull och har fler delar än fest-sedan-bakfylla.


Cospaias veckobrev

Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.


Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.