Staten älskar konflikt

post-thumb

Fundera över hur Sverige ser ut idag. Det finns grupper såsom socialdemokrater, moderater, feminister, liberaler, konservativa, kristna, muslimer, alternativhögern, kommunister, nazister och många andra som alla är överens om en sak: alla andra bör anpassa sig efter hur de själva tycker att människor ska leva. Vissa tycker att man inte ska cykla utan hjälm, knarka eller fritt välja vem man ska anställa och man vill att våldsmonopolet tvingar alla att lyda. Hur har vi hamnat i en värld där man diskuterar huruvida man borde få röka på krogen i stället för att helt enkelt bojkotta verksamheter man inte tycker om? Hur blev det allmänt accepterat att förbjuda andra människor att erbjuda sånt man själv inte tycker om?

Det är inte heller alla som nöjer sig med att sprida sina preferenser inom bara Sveriges gränser. Varför ska Norden, Europa eller ens någon i hela världen slippa undan? Man kanske tror sig vara en demokratisk Messias som har lösningen på samhällets problem och att det som fungerar för just dem själva skulle fungera för alla andra, om de bara lyssnade. Om de bara underkastade sig. Man har svaren och därför rätten att över hela samhället få diktera vem som ska ha vilka rättigheter. Det är inte "ALLA ska med" utan "alla SKA med". Demokratin går ju ut på just det, att alla hoppas att tillräckligt många andra var fjärde år ska lägga rätt valsedel i den där lådan. I slutändan får ingen som den vill och resultatet blir alltid detsamma: politiker kompromissar med varandra för att få bestämma och ingen blir nöjd. Om fyra år får vi en ny chans.

Hur kommer det sig att det normala är att sträva efter en gemensam lösning för alla människor? Är det realistiskt att tro att feminister, socialdemokrater, moderater och althögern kan nå en kompromiss som gör alla, eller ens en majoritet, åtminstone nöjda? När var senaste gången du hörde någon som var nöjd med hur samhället såg ut?

Staten älskar den här typen av evig konflikt. Den är beroende av den. Den demokratiska medborgaren återkommer troget till valbåset var fjärde år i hopp om verklig förändring, och den besvikelse som majoriteten känner år efter år, och som kanske borde avskräcka, triggar i stället ofta igång väljaren att kämpa ännu hårdare nästa val, vilket sorgligt nog tenderar att leda till större besvikelse och därmed ännu mer motivation gången därpå.

Av någon anledning anses det orealistiskt och korkat att föreslå att samhället kanske inte borde utgå från att staten sitter i centrum (eller ens existerar) och tvingar samtliga att dansa efter dess pipa. Det påstås vara en naiv och utopisk idé att vi hade klarat oss bättre utan statens kedjor och piskor och i stället lärt oss att vi inte har rätt att, själva eller via ombud, tvinga andra att leva enligt våra preferenser. Nej, det realistiska, det vuxna och det goda är den där eviga demokratiska kampen att få vara bland de där 51% procenten som får diktera villkoren för de andra, men som i praktiken alltid resulterar i att ingen får som den vill och ingen blir nöjd. Förutom staten.


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.