Att tänka rätt om ekonomi, steg för steg
Människan är lat. Hon skyr extra arbete och att lägga manken till. Detta är både bra och dåligt.
Det är bra för att latheten är uppfinningarnas moder. Just för att vi vill undvika arbete ligger det oss nära till hands att hitta på finurliga lösningar som besparar oss just arbete. Därför hittar vi på alla möjliga apparater, maskiner och smarta lösningar så att vi kan slippa arbete. Även om det krävs mer av oss i nuet räcker förhoppningen om att kunna undvika arbete för att motivera oss att lägga in det lilla extra som krävs.
Baksidan på detta är förstås att vi också tenderar att fuska när det går. Eller som man ibland hör det uttryckas inom sportvärlden: det domaren inte ser är inte regelbrott. Det är förstås inte sant, för det är ändå regelbrott. En hands i fotboll är en hands även om domaren inte ser det. Också om den leder till att man vinner VM (oavsett om man kallar den för “guds hand”).
Den mänskliga erfarenheten slits mellan dessa två krafter. Vissa har längre tidshorisonter och räknar på värdet över tid medan andra är för otåliga för att vänta och därför endast ser till nuet eller på kort sikt. Detta, vilket i litteraturen kallas tidspreferens, påverkar förstås hur vi agerar och också resultatet av våra handlingar. Inte sällan hävdas att den som har längre tidshorisont - dvs lägre tidspreferens - har större chans att lyckas. (Framför allt på sikt, vilket förstås är helt naturligt, för det är ju endast de med lägre tidspreferens som planerar och arbetar för framtiden.)
När latheten påverkar den egna handlingen får den ganska direkta effekter. Och resultatet känns. Men det problemet har man sällan inom tänkandets konst eller när man teoretiserar. Därför blir problem och tankevurpor svårare att känna igen. Det är också lättare att fuska, vilket dessvärre utnyttjas av sådana som inte har problem med att ta genvägar där genvägar inte ska tas.
Ett exempel på detta är praxeologi, som i grund och botten “bara” är logik (även om det är logik som utgår ifrån handlingsaxiomet). Det är lätt att ta genvägar, men svårt att identifiera att det leder till fel. Därför är det extra viktigt att inom vetenskapande och teoretiserande ha låg tidspreferens - att lägga mycket tid och möda på att få allt rätt från början. För även om fel uppdagas förr eller senare kommer det att läggas mycket tid och möda på att teoretisera kring sådant som är fel men som kunde ha gjorts rätt från början.
Hur gör man praxeologi rätt? Mises betonade att ekonomisk teori måste förlita sig på en steg-för-steg-metod där man logiskt går igenom varje steg snarare än tar genvägen till slutsatsen. För, som Mises noterade, det är inte sällan så att det som framstår som en uppenbar slutsats egentligen inte är korrekt. Detta gäller både lekmän och experter. Inte minst de senare kan luras under decennier eller till och med generationer innan felen uppdagas. Det är förlorade decennier och generationer. Kostnaden är enorm.
Vad går steg-för-steg-metoden ut på? Helt enkelt att man resonerar från början till slut, steg för steg, i termer av mänsklig handling. Många väldigt intelligenta människor har gått fel här just för att de sett till aggregat och abstraktioner snarare än till hur människor faktiskt agerar.
Ett tydligt exempel på detta är vad som händer när penningmängden ökar. Både Hume och J.S. Mill tänkte på detta och kom till samma slutsats: att om penningmängden fördubblas så kommer priserna på varor och tjänster också att fördubblas. Det framstår som en uppenbar slutsats. Som är fel.
Problemet är att priser inte är ett direkt resultat av hur mycket pengar som är i omlopp, utan priser framstår genom att människor handlar och interagerar med varandra för att köpa och sälja varor för pengar. Även om allas pengar magiskt fördubblas i natt så kommer det inte leda till att alla köper och säljer samma saker. Vissa kommer dessutom att vakna tidigare, upptäcka att de har mer på kontot - och därför omedelbart dra ut på stan för att shoppa loss. Andra vaknar senare eller väljer att investera pengarna, t ex. Och priserna som till slut är justerade till den nya penningmängden är ett resultat av dessa handlingar. Alla reagerar inte exakt likadant (eller ens exakt likadant som de hade handlat utan att pengarna förändrats) och därmed blir inte resultatet detsamma.
Ta som exempel någon som vaknar och har planerat att åka till ICA för att handla mat. Priserna på ICA har inte fördubblats bara för att ICA-handlaren vaknade med mer pengar i plånboken. Priserna är antagligen exakt desamma som dagen innan. Men kunden har mer pengar. Istället för att köpa blodpudding har han nu råd med att köpa något helt annat, kanske entrecote. Han ändrar sitt köpmönster. Nästa person som kommer till butiken förändrar antagligen också sitt köpbeteende. Det är inte svårt att se att många som besöker butiken kommer att köpa sådant som har högre värde för dem trots att de kostar mer pengar - för de har mer pengar nu. Med andra ord är efterfrågan på varorna med högre värde (och högre pris) högre än tidigare; efterfrågan på varorna med lägre värde har lägre efterfrågan.
ICA-handlaren anpassar efter hand priset till hur kunderna beter sig. Men varför skulle han dubblera alla priser? Snarare höjer han priset på entrecote och sänker priset på blodpudding. Resultatet är alltså inte alls att alla priser fördubblas. Priserna förändras, men prismatrisen blir helt annorlunda - och exakt hur den blir beror på hur alla individer handlar.
När man gör ekonomi kan man inte ta genvägar, för det verkar uppenbart att en dubblerad penningmängd leder till dubblerade priser. Men det är också uppenbart, så fort man ser till människors handlingar, att det är fel. Priset på blodpudding har inte dubblerats, utan snarare sjunkit (i alla fall till en början). Priset på entrecote har gått upp, kanske mer än fördubblats. Exakt hur priserna förändrats beror på vad som köpts, i vilka kvantiteter samt när. Och givetvis också hur varje handlare reagerar på förändringen - både med justerade priser och med nya order från leverantörer.
Problemet här är att genvägar inte bara leder fel utan gör så under väldigt lång tid. Kostnaden är enorm. Så även om ekonomi egentligen är ganska lätt så blir det väldigt svårt om man gör fel. Och det är dessvärre så att vi som människor har en böjelse för att undvika arbete. Vilket ofta är bra, men inte när det gäller att teoretisera och skapa kunskap. Där gäller det att ha låg tidspreferens och att vara noggrann. Det kräver disciplin och öppenhet.