Den felande länken – Ludwig von Mises handlingsaxiom
Ludwig von Mises konkretiserade metoden för ekonomiskt tänkande i ett system han benämnde praxeologi. Enligt Mises var det inte mycket mer än ett förtydligande av strukturen bakom Mengers banbrytande teoretiserande, vilket i sin tur var samma slags logiska resonemang som nationalekonomer traditionellt använt. Men praxeologi framstod som mer provokativt än Mises antagligen anade – både bland nationalekonomer i gemen och bland österrikare (t ex Hayek var inte riktigt med på noterna).
För Mises börjar ekonomiskt tänkande med mänsklig handling: att vi agerar snarare än instinktivt reagerar. När vi som människor agerar så handlar vi målmedvetet. Vi försöker uppnå något, och detta något är långt ifrån alltid att fly från eller försvara oss mot fara. Mänsklig handling handlar ofta om att försöka åstadkomma något som tidigare inte funnits, men som vi föreställer oss är både av värde och möjligt att åstadkomma.
Av den anledningen börjar Mises sin praxeologi med mänskligt handlande, vilket kommit att kallas handlingsaxiomet (eng. action axiom). Och ur detta härleds sedan en mängd ekonomiska sanningar, vilka tillsammans utgör ekonomisk teori. Det är alltså en alltigenom deduktiv ansats, där utgångspunkten är ett sant påstående och där logiska resonemang etablerar andra sanna påståenden. Metoden är i sig varken anmärkningsvärd eller provocerande, utan är samma typ av resonerande som nationalekonomer och filosofer alltid använt.
Däremot har handlingsaxiomet kommit att sticka folk i ögonen. Vad är det som gör att ekonomiskt tänkande måste börja med just mänsklig handling? Vissa hävdar att det inte är nödvändigt. Andra anser att detta “val” är ett uttryck för Mises personliga bias. Ytterligare andra anser att det inte är tillräckligt. Men kritiken biter inte utan missar målet, för genom att identifiera mänsklig handling som grundläggande axiom löser Mises flera stora problem som vi annars hade brottats med. Handling är länken mellan värde – en subjektiv upplevelse – och den objektiva världen.
Subjektivt värde
Att värde är subjektivt skriver samtliga nationalekonomer under på, men det brukar dessvärre ofta vara läpparnas bekännelse. För subjektivt värde är inte mätbart och är omöjligt att observera för andra. Det kan därför inte heller tillförlitligt representeras av variabler i matematiska formler och statistiska modeller. Därav brukar nationalekonomer som inte är österrikare helt enkelt “anta” att det går att mäta personers nyttofunktioner, och sedan baserat på antagandet kan man helt sonika beräkna hur man maximerar olika funktioner.
För österrikare är det ett antagande som är både orealistiskt och onödigt. Subjektivt värde definieras av en personlig känsla av välbehag. Värde är alltså något vi känner. Därför säger österrikare att värde uppstår i konsumtionen (nyttjandet) av varor och tjänster. Det är först när vi använder något och känner verkligt välbehag som vi realiserat värde. Med andra ord, värdet av mat kan vara att undslippa hunger eller att helt enkelt överleva, men det är också smakupplevelsen, känslan att ha förtjänat ett gott mål mat, maten i kombination med god dryck eller i goda vänners lag. Det är hela upplevelsen som är värdefull, på ett högst personligt sätt. Detta går inte att mäta oavsett hur man vill mäta det. Inklusive pengar.
Men att något har ett värde kräver mer än känslor av välbehag. Det måste också vara knappt i betydelsen att det finns mindre än vi skulle kunna dra nytta av. Faktum är att välbehaget delvis uppstår på grund av denna knapphet. Vi skulle inte uppskatta oxfilé lika mycket om det fanns att tillgå i varenda gatuhörn. Inte heller skulle vi uppskatta pärlor om sådana regelbundet regnade från himlen.
Redan hos Carl Menger, i dennes magnum opus från 1871 som var startskottet för österrikisk ekonomi, görs det klart att värde är subjektivt men för att något ska anses ha värde så måste det både bidra till välbehag (eller, för att uttrycka det precist: tillfredsställa önskemål) och finnas i lägre kvantiteter än vi vill använda. Det är därför vi hushåller med alla slags resurser, såsom varor och tjänster. Vi väljer att använda dem på bästa möjliga sätt – så att vi får så mycket välbehag (värde) som möjligt ut av dem.
Problemet här är förstås att vi fortfarande talar om personliga känslor av välbehag. Men i en ekonomi producerar vi varor för, och byter med, varandra. I avancerade ekonomier finns också pengar som vi använder för att indirekt skaffa oss varor som för oss är av högre värde.
Men hur tar vi oss från en diskussion om personliga känslor som inte kan mätas till en marknad med varor och tjänster som köps och säljs för pengar? Det är här Mises handlingsaxiom är en genial lösning.
Den felande länken
Handlingsaxiomet löser problemet eftersom mänsklig handling nödvändigtvis sker med utåtriktad energi: handlingar använder sig av det av naturen (och marknaden) givna och skapar objektiva förändringar i den. En handling definieras trots allt som det vi gör för att uppnå ett mål, förvisso subjektivt värdefullt, som vi tror att vi kan förverkliga i den fysiska verkligheten.
Med andra ord, mänskligt handlande är det som med hjälp av objektiva medel försöker förverkliga ett förväntat eller föreställt tillstånd där vi tillfredsställer upplevda önskemål – och således skapar välbehag i rent subjektiva termer. Om vi fryser kan vi agera för att skapa någon slags skydd från vädrets makter, t ex genom att tillverka kläder eller ett vindskydd.
Värdet av det vi skapar finns helt i våra sinnen – det är subjektivt – och att just detta värde är det vi försöker uppnå är baserat på vår egen, också högst subjektiva, rankning av olika möjligheter. Men handlingen i sig, som syftar till att uppnå subjektivt värde för individen, tas i, använder och får återverkningar i den objektiva världen. Det som sker helt och hållet i sinnevärlden är inte mänsklig handling – det är drömmar. Drömmar skiljer sig från verkligheten, som är objektiv. Men detta gör det inte omöjligt att drömma om ett annat tillstånd och sedan i verkligheten verka för att skapa detta tillstånd.
Det finns givetvis ingenting som säger att den företagna handlingen måste skapa det som den siktar på. Snarare är det ofta tvärtom: många handlingar leder inte till precis det som var tänkt. Att man missar målet kan bero på en mängd saker, från att man helt missuppfattat situationen och sin egen förmåga till att man valt fel medel eller till och med fel mål.
Men poängen är att eftersom en handling har – och måste ha – återverkningar i den objektiva världen, så är handlingen i sig tillsammans med dess återverkningar både observer- och mätbara. Det är i våra handlingar som vi använder knappa resurser för att producera varor och tjänster.
Det geniala med handlingsaxiomet är att det definierar länken mellan subjektivt värde och objektiv verklighet. Handlingar syftar till att förändra verkligheten och därigenom skapa en mer värdefull situation. De nyttjar de medel som den som agerar inser är användbara för det utstakade målet. I bägge sker val baserade på den subjektiva värdering som görs: djurpälsar kan vara medel för att tillverka kläder och därmed undvika kyla, men djurpälsar kan också tillsammans med virke bli ett vindskydd. Vilket ger högre värde – kläder eller vindskydd? Och vilket ger högre värde givet en uppskattning av kostnaden (djurpälsar och virke) – kläder eller vindskydd?
Vårt hushållande med objektiva resurser följer alltså direkt från vår subjektiva värdering – genom våra handlingar. Det är också våra handlingar (snarare än drömmar) som betyder något för våra medmänniskor, för att de skapar medel att tillfredsställa andra värdefulla önskemål och för att de nyttjar resurser som kan användas till annat.
Det är med andra ord genom handling som våra subjektiva värderingar relateras till den objektiva verkligheten. Därför är handlingsaxiomet också utmärkt som utgångspunkt för ekonomiskt tänkande.