Det är inte vattenbrist, det är marknadsbrist

Det här med vattenbrist verkar ha blivit en svensk tradition. Varje sommar rapporteras om att grundvattennivåerna sjunker, vattnet håller på att ta slut och att “vi” använder för mycket vatten. Och den påtalade lösningen är alltid samma: mer politik och repression. Men med viss variation i de exakta krav som framförs.

I år, för att citera ur SVT:s artikel på ämnet,

kräver branschorganisationen Svenskt vatten att regeringen tillsätter en vattensamordnare, inför nya regler om vattenransonering – och straff för den som bryter mot bevattningsförbud

Så är det alltså. Det är varmt och torrt denna sommar. Och av någon besynnerlig anledning använder folk mer vatten. Det förvånar tydligen branschorganisationen Svenskt vatten, i år igen, som tycker att det får vara nog. Så de kräver av (den nya) regeringen att de tillsätter en “nationell samordnare” och sätter upp regler för att straffa de som använder för mycket vatten - eller använder vatten fel.

Ett exempel på “fel” användning är det återkommande bevattningsförbudet, som betyder att man minsann inte får ha en grön gräsmatta om det är varmt och torrt. Man får inte heller vattna utrotningshotade växter som finns på ens tomt, men det talar man förstås inte lika mycket om. Eller så låtsas man att det finns speciella undantag som man kan göra när det är viktigt.

Vattenbrist?

Ingen verkar dock fråga sig varför det är så kallad vattenbrist - eller ens vad det betyder. Varför “saknas” det plötsligt vatten? Anledningen är överanvändning av en knapp resurs, vilket de flesta nog kan lista ut. Det betyder att frågan är ekonomisk. Det handlar inte om naturen eller klimatet utan om ekonomi. Endast om man inser detta kan man ta steget till att fråga varför denna resurs överutnyttjas i sådan utsträckning att vi får brist på vatten. Men det steget är det uppenbarligen ingen (eller väldigt få) som tar.

En snabbkurs i (väldigt grundläggande) ekonomi kan vara på sin plats (såsom jag gör i How to Think about the Economy; läs vår artikel om boken här). För ekonomi handlar just om användningen av knappa resurser. Det finns väldigt lite guld, men inte talar vi om en omfattande guldbrist? Detsamma med strandtomter, som det inte finns så många (och de går inte att gräva upp ur bergen såsom guld).

Allt som har en användning men som det inte finns tillräckligt av för att tillgodose allas behov är en knapp resurs. Det gäller såväl kläder, inklusive de som finns att köpa på H&M, som bilar, strandtomter - och vatten. Lösningen är att hitta ett sätt att inte bara begränsa användningen, vilket bevattningsförbudet är tänkt att göra, utan att rangordna den så att vi använder de knappa resurserna på de mest värdefulla sätten. Till exempel, att vattna någons bruna gräsmatta är kanske inte en jättebra användning av fullgott dricksvatten när det inte finns tillräckligt för alla.

Men notera skillnaden mellan de knappa resurser som nämns ovan: guld, kläder, bilar, strandtomter och vatten. Endast en av dem skapar ett återkommande panikartat kaos: vatten. Man skulle kunna tro att det är för att vatten är livsviktigt, men det stämmer inte. Det finns nämligen långt mer vatten än det som krävs för att hålla Sveriges befolkning vid liv och utan törst.

Marknadsbrist

Skillnaden är att guld, kläder, bilar och strandtomter handlas på en marknad där priset bestäms genom utbud och efterfrågan. När det finns fler kläder till salu blir kläderna billigare. När det finns färre kläder, eller fler människor vill köpa kläder, går priset upp. Och när priset går upp är det en signal till producenterna att producera mer - för det går att tjäna pengar på att sy fler tröjor, byxor, osv. Det är också en signal till konsumenter att köpa mindre, för det kostar mer.

Men så är inte fallet för vatten. Vatten är nämligen viktigt, så politiken har bestämt att det inte ska finnas en marknad eller ett egentligt pris för varan. Så när det blir brist på vatten eller användningen går upp så går priset inte upp. Med andra ord: när det blir torrt och gräsmattan blir brun, så kostar det inte mer än vanligt att vattna den. Så många väljer att gör det fint på tomten. Samtidigt som det är många som behöver vatten för att tillgodose långt mer angelägna behov (som törst, hygien, osv).

Så massor av människor försöker använda vatten till allt möjligt trots att det är torka och det inte finns så mycket vatten kvar. Det blir “först till kvarn” snarare än en rangordning. Hade priset gått upp så hade långt fler människor tänkt både en och två gånger extra innan de vattnar gräsmattan eller byter vattnet i poolen. Fler hade också valt att samla regnvatten, spara det vatten som finns, minska förbrukningen. Men eftersom priset är detsamma så finns ingen anledning att göra något av detta.

Resultatet blir att vattnet tar slut. Det är helt och hållet förutsägbart. Faktum är att det krävs endast grundläggande ekonomikunskaper för att både se problemet och lösningen.

Svenskt vatten

Hur kommer det sig då att vi återigen, liksom varje sommar, står här med vattenbrist, krav på förbud och dekret - och en “nationell samordnare” att överse att reglerna följs? Anledningen är inte att det saknas ekonomikunskaper, även om detta också är fallet. Det saknas nämligen incitament att hitta och skapa en verklig lösning.

Vattenbristen är mumma för branschorganisationen Svenskt vatten, som får uppmärksamhet i media och kan påvisa hur viktigt arbete de utför. Deras krav, som inte är lösningar, pumpas ut i etern och de får en plats på den politiska dagordningen. Kanske också lite mer pengar i budgeten. De får i alla fall inte mindre så länge som människor i allmänhet minns att det är vattenbrist.

Och den “nationella samordnaren”? Det är ju ett prestigejobb som någon på Svenskt vatten antagligen känner sig kvalificerad för. Dessutom skulle en sådan person utgöra en direkt kommunikationskanal till den politiska makten. Så det skulle kunna innebära att man får ytterligare gehör för sina idéer, kan får mer budgetutrymme, mer makt, osv.

Är det så man tänker på Svenskt vatten? Det vet vi förstås inte. Men deras incitament är inte att lösa problemet, vilket gör dem överflödiga. Deras incitament är att få upp problemet på allas och därmed politikens dagordning, vilket för med sig en mängd fördelar. Inklusive mer pengar. Det är nämligen så politik fungerar: ju mer nöd man kan uppvisa - och ju mer brådskande denna är - desto större chans har man att få fördelar gentemot de andra myndigheter och organisationer som konkurrerar om pengar och uppmärksamhet.

Den verkliga lösningen är ju att avskaffa de byråkratiska instanser som bestämmer priset som skapar bristen. Men vem inom politiken har väl intresse av detta?