Varför Keynes teori inte är ekonomi
Om man enkelt ska sammanfatta Keynes teori, som numera är det som kallas “makroekonomi”, så handlar den om att det är efterfrågan som “driver” marknaden. För utan efterfrågan kan företag inte sälja sina produkter, vilket gör att de måste avskeda sin personal. Eftersom människor utan inkomst inte kan köpa produkter, så förvärrar det bara situationen – än fler företag saknar marknadsunderlag och går således i konkurs eller måste dra ned på verksamheten. Ytterligare fler får sparken. Man kan enkelt se framför sig hur detta kommer att gå käpprätt åt skogen om inget görs åt det.
Vem kan göra något när ekonomin befinner sig i sin egen dödsspiral? Den enda organisation som inte agerar enligt ekonomiska principer (dvs som struntar i kostnaderna och inte bryr sig om den skapar verkligt värde) – staten.
För att uttrycka sig milt är analysen stendum.
Lösningen (staten) är uppenbar givet problemställningen, men det egentliga problemet är att det är inte alls så här en ekonomi fungerar. Keynes, som enligt Hayek inte var någon särdeles bra (dåligt påläst) ekonom, missförstår helt implikationerna av tid och värde. Förvisso diskuterar han båda, men han är oerhört förvirrad. Kanske för att han, för att bygga vidare på Hayeks intryck, inte kunde så mycket ekonomi annat än det han lärt sig genom att läsa Malthus (vilket är en av Keynes förebilder).[1] Enligt Keynes (liksom Malthus) är det efterfrågan som driver marknaden.
(För att ta tjuren vid hornen så bör det tilläggas att det finns en politisk aspekt: om utgångspunkten är att man anser att staten bör lägga samhället (och inte minst ekonomin) till rätta så finns det en naturlig dragningskraft till efterfrågebaserad ekonomi. För om efterfrågan styr så öppnas också portarna för allehanda försök att “korrigera” en ekonomi genom att stimulera eller förhindra viss konsumtion. Därmed kan man också styra produktionen, som följer efterfrågan/konsumtion. Hela ekonomin kan alltså, med relativt enkla medel, styras eller centralplaneras – producenter följer bara efter.)
Ekonomiskt värde är subjektivt
Enligt mittfåran i nationalekonomi samt inom den österrikiska skolan har man förstått att värde är subjektivt – det är alltid på subjektets (den agerande individens) villkor. Med andra ord, om jag anser att en penna är värd en hel årsinkomst så kan ingen säga att den inte är värd så mycket för mig. Och ingen kan heller säga att jag har fel om jag anser att pengar inte har något värde och alltså inte accepterar det som betalning (t ex i lön).
Detta betyder inte att allt är godtyckligt, utan att allt är baserat på hur människor är och beter sig. Med andra ord: individer väljer, så vitt vi vet, själva, även om de givetvis i sina val kan vara påverkade av allt möjligt (och samtidigt kan de vara helt opåverkade av sådant som vi kan tycka borde vara relevant). Människor beter sig alltid i enlighet med hur de uppfattar sin situation, inte på något annat sätt.
Det är förstås möjligt att de hade kunnat göra ännu bättre ifrån sig om de haft mer information, om de ägnat beslutet mer eftertanke, osv. Men tidpunkten och den övriga valsituationen är i sig också ett val: att samla mer information och tänka igenom beslut mer är kostsamt. Med andra ord är vi rationellt ignoranta – vi ägnar inte beslut längre tid än vi anser det vara värt.
Vi hade förstås agerat annorlunda om vi varit ute efter andra värden och haft andra värderingar. Vi hade också agerat annorlunda om vi haft annan, bättre, mer eller mindre information – och om vi tolkat den på ett annat sätt.
Faktum är dock att vi vill en väldig massa saker – och en väldig massa olika saker. Allt detta som vi vill är sådant vi värderar. Det vi ger upp för att få det vi värderar är (alternativ)kostnaden för det värdet. Hittills är den stora massan nationalekonomer helt överens. Men den österrikiska skolan urskiljer sig genom att konsekvent applicera principen om subjektivt värde där mittfåran vacklar och gör godtyckliga undantag. T ex kan man inte utgå ifrån att man känner till individers “verkliga” värderingar och således “knuffa” dem i den riktningen (som beteendeekonomer hävdar) och inte heller kan man göra antaganden om individers nyttokurvor och därefter omfördela för att “maximera”.
Nåväl, individer agerar i enlighet med sin egen värdering. De försöker alltså alltid i varje situation maximera sitt subjektiva värde. Problemet är att vi alltid kan och vill ha mer värde, men med ändliga resurser kan vi varken producera eller konsumera tillräckligt för att bli helt belåtna. Det är helt enkelt omöjligt. Alltså måste vi prioritera. Detta sker på marknaden genom att individers subjektiva värden omsätts i priser som motsvarar relativa skillnader i efterfrågan – och dessa priser utgör grunden för de kostnader som producenter är villiga att ta på sig för att producera.
Massor av produktion misslyckas helt enkelt för att producenterna – entreprenörerna – missuppfattat vad konsumenter verkligen vill ha. Exakt vad de vill ha förändras hela tiden, men det som är konstant är att konsumenterna själva gör värderingen. Och det verkliga värdet uppkommer först genom nyttjandet av en vara eller tjänst (dvs konsumtion). Konsumenter spekulerar om att “det hade varit gott med en glass nu” eller “med ett större hus hade jag haft ett mycket bättre liv”, men det är först när de lever ut dessa gissningar som det verkliga värdet blir verkligt.
Det är med andra ord väldigt svårt att gissa vad konsumenter vill ha, när de vill ha det, samt hur de vill ha det. Vilket leder oss till tidsaspekten.
Tid i ekonomisk teori
Österrikisk ekonomi är ensamma om att se tid som en central produktionsfaktor. Det är inte bara så att tid är en knapp resurs eller att ränta för “österrikare” definieras som priset på väntande. Det är också så att tid genomsyrar den österrikiska ekonomiska analysen: marknaden ses som en process (eller t o m en organism) snarare än ett system med givna gränser.
Tid är, som vi redan nämnt, viktigt vad gäller tajming för produkter. En produkt som lanseras vid fel tidpunkt kommer inte att kunna tillfredsställa konsumenter. Med andra ord, den har inget eller i varje fall lågt värde. Och om värdet för konsumenter inte tillåter ett pris som överstiger de kostnader som krävs i produktionen förlorar entreprenören pengar och kommer inte att fortsätta producera. Alltså: man kan bara tjäna pengar om man erbjuder sina kunder värde som överstiger priset och detta samtidigt är högre än (alternativ)kostnaden.
Problemet här är att en entreprenör vanligtvis måste ta på sig kostnader långt innan konsumenter betalar för slutprodukten. Den tid som entreprenören ligger ute med pengarna är också en kostnad, för något annat värdefullt hade kunnat göras med den. Men entreprenören måste också spekulera om huruvida konsumenter kommer att värdera hennes produkter när de är färdiga att sälja. Och då handlar det inte bara om att produkterna måste värderas så att priset övergår kostnaderna – utan att värdet som erbjuds också är högre än vad andra entreprenörer erbjuder.
Med andra ord: innan en entreprenör säljer de varor hon producerat måste hon stå för kostnader i produktionen och spekulera om (1) huruvida de kommer att vara tillräckligt värdefulla för konsumenter och (2) tillräckligt värdefulla för att köpas av konsumenterna i konkurrens med allt annat som erbjuds dem (inklusive att sitta på pengarna).
Problemet med Keynes
Att “sitta på pengarna” är för Keynes ett problem, så kallad hamstring eller översparande, för det betyder att de inte är i omlopp och alltså inte kan täcka entreprenörers kostnader – och därmed sätts den elaka spiralen av bristande efterfrågan igång, som vi började artikeln med. Men det kräver bara lite eftertanke för att inse att det är feltänkt. För syftet med produktionen är ju att tillfredsställa konsumenters önskemål – att skapa värde. Men om de värderar att inte köpa varor mer än alla varor som erbjuds? I så fall tillfredsställs ju deras önskemål bäst av att inte producera, dvs att inte ta resurser i anspråk (alltså, anta kostnader).
Om man ser till värde faller alltså Keynes analys, för den sätter annat före värde. Men om värde är subjektivt, vad innebär det att Keynes (och keynesianer) sätter annat före det som konsumenter värderar? Jo, det innebär (1) en förlust av det värde som hade kunnat förverkligas och (2) det innebär att de sätter sina egna mål – sin egen värdering – över andras. Det är alltså helt godtyckligt när Keynes eller Stefan Ingves eller Magdalena Andersson säger att de måste “stimulera” efterfrågan för att minska arbetslösheten. Vad de egentligen säger är att enligt dem är arbetslöshet ett högre värde än det du och många andra värderar – och att de tänker använda dina pengar för att tillfredsställa sina egna mål.
Men det är också så att för att en ekonomi verkligen ska kunna skapa verkligt värde för människor så måste entreprenörer slås ut – ju förr desto bättre! – om de gjort felinvesteringar. För endast genom att de slutar producera ett värde som är lägre för konsumenter kan resurserna användas till att producera sådant som konsumenter anser har högre värde. Om man istället stimulerar konsumtion så kommer ju produktionen av relativt sett lägre värderade varor att fortsätta. Med andra ord: alla förlorar – knappa resurser binds i produktion som inte tillfredsställer konsumenter i den mån de annars skulle.
Det är alltså en oerhört dålig väg att gå. Men det är faktiskt ännu värre.
Genom att stimulera konsumtion och alltså se till att människor kan konsumera mer än de annars hade valt, eller inte ens kunnat välja, så bryter man kopplingen mellan kostnad och värde. Plötsligt kan kostnader som vi vet är för höga eftersom konsumenter inte köper produkterna till priser som täcker dem täckas. Felaktiga investeringar cementeras alltså när de egentligen skulle ha låtits gå under. Det betyder att investeringar som skulle ha gjorts i dess ställe inte kommer att göras. Hela produktionsapparaten snedvrids alltså till att inte producera det folk vill ha. Hua!
Efterfrågan styr inte
Men betyder då inte detta att efterfrågan faktiskt styr? Nej. Efterfrågan är givetvis en faktor, men det är inte den som styr. Vilket borde ha framgått ovan så värderar vi alla en himla massa saker. Problemet är inte att tillfredsställa våra önskemål, utan att tillfredsställa så högt rankade (värderade) önskemål som möjligt till så låga kostnader som möjligt. Allt annat är ju en förlust, för vi hade kunnat ha det ännu bättre.
För entreprenörer torde det vara uppenbart att efterfrågan inte “styr”, men att kunden ändå alltid har rätt. För verkligt värde finns för var och en av oss och blir verkligt först när vi konsumerar. Våra val handlar om att välja det vi (för stunden) anser mest värdefullt, givet alla alternativ i nuet och vad vi tror att vi skulle kunna få framöver. Huruvida kunden värderar just den vara som du, som entreprenör, erbjuder, är helt och hållet upp till dem.
Men det är inte deras värdering när produkten erbjuds som styr vad som produceras, för då finns ju faktiskt varan redan. Istället är det entreprenörer som spekulerar om vad konsumenter kommer att värdera som styr. De investerar i produktion av sådant de tror kommer att vara tillräckligt värdefullt för tillräckligt många. Men de vet inte om det kommer att falla väl ut. Efterfrågan finns inte – och kan inte finnas – förrän produkten erbjuds för det är först då den värderas.
Med andra ord är det entreprenörers gissningar om var de gör bäst nytta – där de kan skapa mest värde givet kostnaderna för produktionen – som styr var produktion verkligen sker. Och det är baserat på dessa gissningar som de anställer och betalar löner, inte baserat på efterfrågan. När entreprenören har “hittat rätt” och alltså kan ta tillräckligt betalt för sina varor för att täcka kostnaderna så ger efterfrågan en signal om huruvida hon ska investera mer eller mindre i fortsatt produktion. Men som alla vet kan efterfrågan i nuet inte ge någon inblick i huruvida det finns efterfrågan framöver – mode eller konsumenters smak kan ändras, andra entreprenörer kan erbjuda något bättre/mer värdefullt, konsumenter kommer på andra tankar…
Produktion är alltså alltid på konsumentens villkor, men drivs inte av konsumtion. Den drivs av producenter som spekulerar kring huruvida de skapar tillräckligt värde. Detta är mer än hårklyveri; det är en enorm skillnad i perspektiv och syn på ekonomi. För om produktion styr så handlar ekonomin om värdeskapande över tid och där drivkraften är att skapa så mycket värde som möjligt. Detta sker dessutom under stor osäkerhet och med i stort sett obegränsade sätt och varor att producera. Vilket innebär att man måste hushålla med resurser och eftersträva högre värden till lägre kostnad. Annars förlorar entreprenören, som sätter allt på spel, sin egen egendom.
Men om konsumtion styr så handlar ekonomin om något helt annat. Om man ska tro våra politiker (och Keynes) så är poängen tydligen att så många som möjligt ska ha anställning. Med andra ord: ju högre kostnad i produktionen desto bättre ekonomi.
-----
[1] I så fall bygger Keynes teori på synen att efterfrågan är det som driver en marknad, med Sismondi och Malthus som främsta företrädare (Sir William Petty kan också räknas hit). Denna “tradition” (snarare stickspår) står genom ekonomihistorien helt på kant med den stora massan ekonomer och ekonomiskt teoretiserande.