Nej, efterfrågan styr inte marknaden

post-thumb

Att efterfrågan styr är en grav missuppfattning om hur marknadsekonomin fungerar. Dessvärre har denna missuppfattning blivit allmänkunskap, något som alla “vet” - och till och med letat sig in i nationalekonomisk teori. Detta leder inte bara till missförstånd och dåliga beslut för företag och privatpersoner, utan också till ekonomisk politik som är både ineffektiv och skadlig.

Ekonomi är produktion, inte konsumtion

Missförståndet är så grundläggande att vi missar vad ekonomi handlar om. Ekonomi betyder att hushålla med resurser, vilket i sin tur betyder att man försöker få så mycket värde som möjligt av de knappa resurser vi har till hands. Att vara ekonomisk handlar inte om att ödsla sina slantar eller att “shoppa loss”, utan om att vara mer genomtänkt i hur man använder det man har och med sina inköp. Det gränsar till snålhet, men på ett bra sätt.

Applicerat på samhället handlar ekonomi om att hushålla med resurser på en högre nivå. Även om resurser ägs av individer, företag och organisationer, så talar man ofta lite slarvigt om “samhällets” resurser. Nationalekonomi handlar om hur resurser används på en makroekonomisk nivå, det vill säga om produktionen av varor och tjänster som efterfrågas av konsumenter.

Att produktionen syftar till att skapa sådant som konsumenter vill ha är uppenbart. Men även om målet är konsumtion handlar inte ekonomi om konsumtionen i sig, utan om hur den möjliggörs. Problemet är inte att konsumera, utan att skapa förutsättningarna för konsumtion. Ekonomi handlar helt enkelt om hur resurser används på ett så bra och effektivt sätt som möjligt – ur konsumenters synvinkel.

Konsumtion är att tillfredsställa sina behov och önskemål med varor och tjänster. Problemet är inte att konsumera, utan att se till att det finns tillräckligt med prisvärda varor och tjänster som konsumenter tycker om, vill ha och väljer att köpa.

Med andra ord: problemet som behöver en lösning är hur vi går från en tillvaro som vildar i en otämjd natur till ett civiliserat och välmående samhälle med enorma resurser. Dessa resurser skapas som medel i strävan att tillfredsställa så många och brådskande önskemål som möjligt. Att fokusera på konsumtionen som sådan är att helt missa målet.

Tillgång styr

Ett vanligt påstående är att “det är efterfrågan som styr”. Det låter antagligen helt rimligt i de flestas öron, inte minst för företagare vars levebröd är helt underkastade konsumentens behov. Kunden är kung, som helt själv bestämmer huruvida han köper en vara eller ej.

Men sett till det ekonomiska systemet som helhet är detta helt fel. Efterfrågan styr inte något alls, utan är det som i efterhand bestämmer om entreprenörer, företagare och producenter gjort rätt. Kunden är suverän – entreprenören tjänar kunden.

Detta blir än mer tydligt om man ser till definitionen av efterfrågan, som är “mängden varor eller tjänster som köpare vill och kan köpa”. Notera det viktiga ordet och. Det finns ingen efterfrågan av en vara som alla vill ha men ingen har råd med. Det finns heller ingen efterfrågan av en vara som ingen vill ha men som alla har råd med. Den efterfrågade mängden av en vara är det antal som kunder både vill och kan köpa för ett visst pris.

Med andra ord: det entreprenörer och företagare sysslar med är att producera varor och tjänster som kunden senare tar ställning till. Massor av varor och tjänster hittar aldrig en köpare eller så finner de endast köpare till priser där producenten inte kan täcka kostnaderna. Dessa producenter sållas bort genom att gå med förlust och i konkurs.

Det problem som entreprenörer försöker lösa är alltså att producera sådant som konsumenter väljer att köpa till priser som täcker produktionskostnaden. Hade produktion varit omedelbar och utan fördröjning hade problemet varit ringa, men produktion tar tid. Det handlar inte endast om att ta materialen från lagret och köra dem genom maskinen för att skapa en produkt, utan om att skapa produktionen som sådan. Entreprenörer som startar företag har inga befintliga fabriker, processer eller anställda. De måste se till att skaffa allt som behövs, vilket inkluderar att betala för detta, långt innan de har en susning om ifall kunden kommer att vilja köpa produkten.

Entreprenören har dock inte sitt på det torra bara för att han lyckats med allt detta. Det räcker inte med att kunden både gillar och har råd med varan när den gjorts tillgänglig. Produkten måste vid köptillfället även överträffa vad andra entreprenörer erbjuder i hur den överensstämmer med kundens önskemål. Med andra ord: konsumenter väljer mellan det som entreprenörer erbjuder när varorna redan erbjuds. Entreprenörer konkurrerar med varandra om att tjäna konsumenten långt innan konsumenten är en del av processen.

Köpkraft är också produktion

Frågan som inte besvaras ovan är hur konsumenter får råd att köpa produkterna. För detta krävs ju att de har inkomst, för utan inkomst kan de inte köpa något alls. Och då finns ingen efterfrågan, så det finns ingen möjlighet för företag att överleva. Hamnar vi då inte i en negativ spiral där allt går på tok? Det är den frågan som verkar styra den ekonomiska politiken, inte minst sedan John Maynard Keynes publicerade The General Theory of Employment, Interest and Money 1936. Verket fick efter hand rejält inflytande, framför allt genom att det helt förvirrade både ekonomer och icke-ekonomer – och skapade grogrund för en destruktiv och kortsiktig ekonomisk politik.

Enligt Keynes bör staten gå in och rädda ekonomin från sig själv när det blir lågkonjunktur. Annars riskerar man att hamna i en negativa spiral. Men det är ett grundläggande feltänk som helt vänt upp och ned på begreppen.

Problemet är att det är produktionen som skapar också den köpkraft som konsumenter har att lägga på varor och tjänster. När entreprenörer skapar nya företag och etablerar ny produktion, vilket alltid sker utan att de vet att det kommer att generera vinst, skapas också nya jobb. Företag kan inte drivas utan människor. Så ju fler företag som skapas, desto fler jobb skapas också. Och detta betyder mer köpkraft för konsumenter.

Dessutom betyder fler företag större konkurrens om anställda, vilket driver upp lönerna. I en blomstrande ekonomi investeras i mängder av nya företag baserat på idéer till nya varor och tjänster samt ekonomiska kalkyler om att de kommer att generera vinst. Det är den förväntade vinsten i dessa företag som sätter taket för hur höga löner entreprenörerna kan erbjuda sina anställda. Med andra ord: anställda, som konsumerar för sina löner, får del av vinsten innan den skapats. Entreprenören axlar osäkerheten och måste också täcka förlusten om hon har fel.

Höga löner (och många jobb) är alltså resultatet av att entreprenörer och företagare anser sig kunna skapa värde. Detta innan varorna säljs eftersom löner betalas ut från början och inte bara efter att varorna tillverkats och sålts. Så även företag som inte överlever speciellt länge har anställda som betalas löner – de skapar köpkraft åt konsumenter – på entreprenörens bekostnad. Om det går väl gör entreprenören vinst, vilket är entreprenörens egen köpkraft som konsument.

För att uttrycka det annorlunda: konsumenter kan efterfråga för att de redan har bidragit till tillgången på varor och tjänster genom produktion. Efterfrågan baseras alltså på tillgången. Produktionen är det som styr en ekonomi och är det egentliga ekonomiska problemet. Konsumtion är inget problem, utan löses genom produktion.

Den ekonomiska politiken

Visserligen är det ett problem att så många har felaktiga uppfattningar om hur en ekonomi fungerar – de tror att efterfrågan “styr”. Men det blir än värre när politiker, på samma grundvalar, använder staten för att försöka korrigera ekonomin. För om vi agerar för egen maskin mot bättre vetande blir vi snart varse att något är galet – och byter spår. Men politiken använder resurser den har avtvingat samhället. Det är inte politiker som drabbas av konsekvenserna, utan hela samhället.

Den ekonomiska politiken är dessvärre baserad på det keynesianska feltänket att det är efterfrågan som styr. Med andra ord försöker den lösa fel problem. Så när vi står inför en lågkonjunktur kommer politikerna att försöka “stimulera” konsumtionen för att därigenom, med baklängeslogik, försöka skapa drivkraft för företagare att expandera och anställa fler. Men som vi nu vet, är inte konsumtionen ett problem i sig, utan ett problem som löses genom tillgång.

En lågkonjunktur uppstår inte endast för att entreprenörer haft fel och måste stänga portarna till sina företag. De har ju redan haft anställda, som därmed tjänat löner och har köpkraft. De har också köpt material, maskiner och annat, som är intäkter för andra företag. Med all denna köpkraft i omlopp är inte konsumtion ett problem. Problemet uppstår inte bara för att företagare går i konkurs, utan även för att de inte är optimistiska om framtiden. Att företag går i konkurs är varken konstigt eller ovanligt, och det betyder alltid att resurser frigörs för andra att skapa annan produktion. Lågkonjunkturer är annorlunda för att det inte finns andra entreprenörer villiga att skapa nya företag. De anser helt enkelt inte att de kommer att kunna sälja sina produkter i framtiden, så det skapas inte tillräckligt många nya företag. De som överlever drar kanske istället ned produktionen.

Det finns många anledningar till att entreprenörer ser negativt på framtiden, men allt som oftast handlar det om att politiken redan skapat problem som starkt beskurit möjligheterna att tjäna framtida konsumenter. Eller att man underblåst konsumtion av vissa varor och tjänster genom subventioner, billiga investeringar och så vidare, vilket lett till att entreprenörer investerat enligt felaktiga signaler. Eftersom investeringar i ny produktion är både kostsamma och tar tid att förändra kan sådana problem inte lösas över en natt.

Men problemet, återigen, handlar inte om bristande efterfrågan utan om bristande produktion för framtiden. Att i den situationen med statliga medel försöka få konsumenter att köpa det de egentligen inte vill köpa – att stimulera efterfrågan – är helt fel väg att gå. Sådan politik kan endast låsa in produktionen på den felaktiga vägen och tillfälligt få företag att producera mer av varor och tjänster som konsumenterna bara vill ha för att staten betalar en del av kostnaden. Det är knappast att hushålla med resurser!

Det enda som löser sådana problem är att ta bort hinder för entreprenörer och företag att förändra sig, justera sin produktion och använda resurser på nya sätt.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.