Mises och massornas intelligens

post-thumb

De flesta som skrivit om personen snarare än nationalekonomen Ludwig von Mises håller med om att han var en vänlig, hårt arbetande och nyfiken själ – kanske med undantag av Milton Friedman och hans ökända beskrivning av en ursinnig Mises som fördömde hela Mont Pèlerin Society som "en bunt socialister". Ja, Mises växte upp i en annan tid och med andra erfarenheter av klass än 2000-talets moderna och hyperintoleranta PK-maffia, och sa och formulerade sig därmed på sätt som få idag skulle våga.

Ett av mina sporadiska tidsfördriv är att samla utdrag och citat där bilden av den högaktningsfulle och artige Mises ger vika för en brutal, stundtals arrogant, och ofta argsint karaktär som gärna förolämpar både den ena och den andra. Den här sidan av Mises är fruktansvärt underhållande, särskilt om ens tolerans för angrepp är hög och njutning av dold oförskämdhet ännu högre (spana gärna in 'The Sassy Mises' och 'The Sassy Mises vol. 2' för mer av den här varan).

Ett tema jag stött på lite då och då var Mises förhållande och tilltro till massorna – och särskilt tilltron till deras mentala och kunskapsmässiga färdigheter. Som min farmor alltid brukade säga, det var minsann inte nådigt. Vi kan börja med den här juvelen från Socialism för ett smakprov av vad som idag skulle varit gränsfall för vad som passerar som socialt tillåtna åsikter:

Det är sant att massorna inte tänker. Endast därför följer de dem som faktiskt tänker. Vägledningen av mänsklighetens intellektuella utveckling tillhör alltså de få som tänker för sig själva. (Socialism, s. 508)

Liknande resonemang återkommer flera gånger i Mises olika verk, som till exempel mot slutet av Human Action (ss. 859-860) där Mises poängterar att massorna är för dumma för att själva utveckla åsikter och därför bara tar sina övertygelser från eliten. Men, lägger han till som för att mildra sina anklagelser, massorna ger på samma gång också legitimitet åt elitens åsikter genom mängden människor som håller deras övertygelser. Även i hans senare verk, Ultimate Foundations of Economic Science, återkommer han till samma poäng: “De underordnade massorna är alltid styrda av elitens idéer” (s. 95).

Idag är det här såklart någonting fult, och som går stick i stäv med socialdemokratins evinnerliga plattityder om att alla kan och alla medborgare är lika lämpade att delta i det politiska beslutsfattandet. För Mises var det tvärtom enda sättet frisläppt kapitalism och rikedomen den förde med sig kunde uppstå från första början:

Det mest fantastiska med den exempellösa förändringen i de jordliga tillstånden som kapitalismen förde med sig var det faktum att den genomfördes med endast ett fåtal övertygade författare och politiker i sina led. Varken de tröga massorna eller en majoritet av köpmän som genom sin handel gjorde principerna om laissez-faire effektiva, kunde förklara de väsentliga karaktärsdrag sina egna beteenden gav upphov till. Till och med i liberalismens glansdagar var det bara en handfull personer som fullt ut förstod betydelsen av marknadsekonomi. Västvärlden införde helt enkelt kapitalism genom rekommendationer från en liten elit. (The Anti-Capitalistic Mentality, 1956, Kap. 2, del 1.; citerat från Jörg Guido Hülsmanns The Last Knight of Liberalism, s. 963).

En annan ekonom med rötter i Wien, som Mises kände väl, var än mer pessimistisk när det gällde massornas mentala kapaciteter:

Folkmassorna utvecklar aldrig definitiva åsikter på eget initiativ. [...] Argumentet [för kapitalism] kan aldrig göras simpelt nog. De flesta människor skulle behöva en insikt och analysförmåga lång utöver sina egna kapacitet för att förstå det. (Joseph Schumpeter i Capitalism, Socialism and Democracy, s. 144)

Det är inte otroligt att Mises skulle hålla med sin landsman i det här avseendet. På ett par sidor av sina memoarer påpekar Mises liknande saker i en diskussion om Den Stora Vägen Framåt – det vill säga hur ska vi komma till den vackra och sunda framtid vi ser? Mises skrattar åt de naiva 1700-talsliberalerna som trodde att sanningen nödvändigtvis kommer triumfera och därmed litade på massornas rationella möjlighet och villighet att införa laissez-faire. Såklart inte fallet. Vad ska vi i så fall göra? Utbilda mer, ge ut fler böcker, hålla fler och djupare föreläsningar? Knappast, säger Mises, eftersom de möjligheterna att påverka ligger öppna även för felaktiga övertygelser:

Ondska består precis i det faktum att massorna inte är intellektuellt kapabla att välja medel för sina önskade mål. Att färdigpaketerade slutsatser kan bli smusslade på folket genom suggestion visar tydligt att folket inte är i stånd att ta självständiga beslut. Häri ligger den stora faran. (Memoirs, 2009, s. 55)

Slutligen, direkt applicerbar på valfri centralbankschef, kommer en paragraf från en obskyr och sällan-läst uppsats från 1928, återgiven i en samling från 2006 med titeln The Causes of the Economic Crisis: And Other Essays Before and After the Great Depression (s. 56):

Många är de som tror sig kompetenta nog att bestämma över, muntligt och i skrift, problemet kring att upprätta monetärt värde och räntenivåer. Om given möjligheten – som lagstiftare eller direktör för ett lands penning- eller bankpolitik – känner han sig manad att genomföra radikala åtgärder utan att ha en tydlig idé om deras konsekvenser.

Sammanfattningsvis, Mises var en man av sin tid, med adligt påbrå och en högklassig utbildning. Om det är därifrån hans syn på massornas kognitiva färdigheter kommer eller ej spelar kanske mindre roll, men att leta kontroversiella och spännande Mises-citat i denne sanslöst produktiva skribent lär fortsätta fascinera många österrikare framöver.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.