Pomperipossa och statens rövare

post-thumb

Nämen, vi har det ju ändå ganska bra i Sverige och det offentliga fungerar väl. Inte behöver man väl vara så drastisk och ropa på statens avskaffande bara för att era extrema ideologiska övertygelser säger så? Här följer en sann historia om statens inkompetenta hejdukar återberättad i Astrid Lindgren-anda.

--

Det var en solig dag som statens ståtliga rövare minsann skulle göra grådyster för Pomperipossa. Hon satt på sin kammare och förundrade sig över hur väl allting trillat ut för henne: ett fint hem i Monismaniens vackraste delar, en trädgård hon kunde påta i, en begagnad bil att köra med, och en stadig försörjning från riksskattemästaren. För hon hade ju jobbat idogt hela livet och såg nu fram emot några år av lugnare takt.

Nåväl, molnen hopade sig vid den byråkratiska horisonten utan att Pomperipossa anade någonting. Vad hon än måste betala till de lärda männen och kvinnorna i bestämmandehuset betalade hon lojalt i god tid såsom dessa högheter beordrade henne.

Toppbestämmarna bland Monismaniens vise män var tack och väl inte motorfrälsta, så att prutta runt med avgaser och vägslitage hur som helst gick inte för sig. För att riksskattemästaren skulle få ihop till välfärdskakan och hålla landets vägar prydliga avlade hon Pomperipossa med en avgift på sin stackars bil.

Nåväl, hade Pomperipossa tänkt, som det sig bör hör nog riksskattemästaren av sig så att jag kan ge över de slantarna som till riksskattemästaren hör. Det hade blivit fult och skamligt på senare dar att kuska omkring i sin egen bil på detta viset, men Pomperipossa hoppades innerligt att hon kunde få köra sin Volvo nån gång i veckan. Ja, sådär för att handla livets nödtorft och kanske besöka sina fränder eller barn då och då.

Så kom så den soliga dag då Monismaniens främsta tjänare begärde Pomperipossas del i att städa vägarna. Pomperipossas var ju ingen sådan där ny och fräck bil som kör grönt, men inte heller var den särskilt rostig, och det slutade med kr 1 812.

Till de 1 812 riksdalerna i avgift lade riksskattemästaren 65 kronor för “vägtrafikregisteravgift”. Det visste inte Pomperipossa vad det var, men de vise män och visa kvinnor hade nog tänkt ut det väl. Allt fungerar ju ändå ganska bra i Monismanien.

Då såg Pomperipossa dagen, skrivit längst ner på brevet, då riksskattemästarens del skulle vara henne tillgodo: dagen före. Och dagen före var en måndag, så Pomperipossa måste ha frigjort sedlarna och skickat iväg dem redan på fredagen för att Monismaniens uråldriga pengahandel skulle hinna med.

Jistes, tänkte Pomperipossa. Inte kan jag väl skicka iväg slantar innan jag ens vet när eller hur mycket riksskattemästaren vill ha? På brevet stod det dessutom att tjänarna hade belagt Pomperipossa med avgiften hela tre veckor före. Mycket hade hon hört om hur de vise männen och kvinnornas tjänare inte alltid gör sitt arbete ordentligt, och än mer om dess undersåtar som bär ut breven ‒ ibland kunde de ju komma bort. Men hur hade det kunnat bli såhär knasigt?

Pomperipossa tog sin penna och skrev till tjänaren och frågade hur det kunnat bli såhär. Jag skickar iväg slantar på momangen, skrev Pomperipossa, men inte kan jag väl skicka dem bakåt i tiden heller. Då, förklarade den upplysta tjänaren att hon nog måste betala ytterligare kr 100 för att hennes slantar inte inkommit snabbt nog. Vill du klaga, förklarade tjänaren, måste du klaga till paragrafryttarna hos riksskattemästaren själv.

Jaha, suckade Pomperipossa uppgivet, och grep sin penna igen. Inte för att det var så hiskeligt många slantar, men det kan ju inte gå till på detta viset, tänkte Pomperipossa. Två veckor senare ramlade det ner ett brev från ytterligare en övertjänare hos riksskattemästaren: “för att du ska få använda din bil”, skrev övertjänaren högtidligt, är du “ansvarig för att avgiften blir betald i tid”:

“Om en fordonsägare inte har fått inbetalningskortet, ska han eller hon anmäla detta till Transportstyrelsen senast en vecka innan skatten ska vara betald (8§ andra stycket VSF).”

Sen fick Pomperipossa pladdra bäst hon ville. Att veta vad riksskattemästaren vill ha och när hon vill ha det var Pomperipossas ansvar, trots att den här farsen var mer än lovligt knepig att förstå.

Ett halvsekel efter att Pomperipossa först knåpat ihop svårigheten med den högre matematiken och de lärda männen i bestämmandehuset, frågade hon sig “Hur länge ska mitt rena namn missbrukas för att skydda ett maktfullkomligt byråkratiskt orättfärdigt förmyndarsamhälle?

På den tiden uppmanade hon de vise männen att darra och skärpa “den nattliga bevakningen omkring era kassakistor! […] Kan ni stjäla fullständigt ohämmat så kan jag!”

Den gången blev det inte så mycket av Pomperipossas vassa ord. Men någon gång, tänkte hon förtvivlat, måste väl vi andra ruska om de lärde männen och de lärda kvinnorna i bestämmandehuset. Varför gör de på detta viset?


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.