Självspäkning löser garanterat inga kriser
Vår eftervärld kommer inte berömma oss för de symboliska handlingar vi utförde, eller ens för orden vi högtidligt yttrade och löftena vi så ceremoniellt gav. Våra barnbarn och deras samtida kommer titta tillbaka på vår generation och bedöma oss efter vad vi faktiskt gjorde.
Då spelar det roll vilka konsekvenserna är för vad vi gör ‒ inte vad vi tror vi åstadkommer, de fina eller fula ord vi skriver på Facebook, eller de högtravande lagstiftningar vi diskuterar.
Klimataktioner och klimatavtal är prima exemplar på den här sortens tonterias ‒ mycket ord för lite verkstad, eller mycket skrik för lite ull, som kärringen säger i ordstävet. Så är även symbolpolitik, mycket av corona-debatten och sannerligen det religiösa mask-bärandet. Dagligen ser jag bilförare, ensamma i sina överdimensionerade bilar, iförd full corona-mundering: engångshandskar och masker och fattas bara Hazmat-dräkter. Hade jag kunnat förnimma doften inuti bilen hade jag säkert också känt den omisskännliga stanken av handsprit.
Idag såg jag dessutom coronapandemins praktexemplar: en man i 20-årsåldern (alltså nära noll risk), på ett tomt promenadstråk utan andra människor i närheten, iförd mask men därtill försökte sörpla i sig sin take-away latte utan att ta av sig masken. För tänka sig vilka hemskheter det skulle kunna leda till...?
Någon vecka tidigare hade samma man utan samvetskval suttit i parken eller på stranden bland vänner och pimplat bira. Maskernas effektivitet eller hotet de symboliskt försöker avvärja har inte blivit starkare sedan dess ‒ tvärtom. Hjälper det mot virusets spridning och i längden pandemin? Vem vet ‒ men just nu lutar det mot “inte särskilt mycket.” För symbolismen spelar det däremot ingen roll: maskbärandet är enkelt, tydligt, och signalerar till alla runtomkring dig att du är en god och ansvarsfull människa.
Det här är långt ifrån en corona-noja, utan bara ytterligare ett steg på traven mot den trend av godhetssignalerande okunnighet som definierar vår samtid. Vi vet inte vad vi pratar om, men till varje pris vill vi visa det för alla andra som inte heller vet.
Ta kampen om plasten. Trots att plastanvändning eller plastavfall är nästintill oväsentlig för våra miljö- och klimatproblem så reglerar, beskattar och förbjuder vi så mycket vi bara kan. För vårt inre ser vi ändlösa bilder av ikoniska sköldpaddor, strypta av våra hiskeliga plastpåsar. Att merparten av havens plastavfall kommer från en handfull fattiga länder i Sydostasien och inte alls från våra ICA-kassar, registrerar inte alls. Att svenska plastkassar sedan länge är bättre för miljön än både papperspåsar och de avfallspåsar vi nu istället måste köpa för våra sopor är inte heller skäl nog att ändra ett dåligt beslut.
Mina favoritexemplar här är fortfarande de miljökämpar som äter veganskt, klär sig i hampa-kläder, ersätter tandborstar av plast med tandborstar av bambu, och idogt raljerar över klimatproblemen ‒ ofta från en strand vid Medelhavet eller Karibien. För att parafrasera Jonas Sjöstedt i ett helt annat ämne: hur kom du hit?!
Våra argument kan vara förtjänstfulla eller förnuftiga trots att vi inte lever som vi lär. Men de är, om inte direkt performativa motsägelser så innehållande åtminstone en hög grad av kognitiv dissonans. Om de mest upplysta och högljudda av oss är särskilt undantagna från de regler som de ivrigt vill pracka på alla andra betyder det rimligen att faran inte är så hemsk som de vill påskina ‒ eller åtminstone att de spelar med andra regler än resten av oss. Ingetdera gör oss andra särskilt benägna att hålla med dem.
Istället slutar det med att vi skadar oss själva till väldigt liten, eller ingen, nytta. Självskadebeteende på samhällelig och nationalekonomisk skala. Jag tänker på “Flaggelanterna”, de medeltida brödraskap och rörelser som försökte uppnå förlåtelse för sina synder “genom kroppens gisslande”. Tänk Silas i Da Vinci-koden. De piskade eller torterade sig själva på alla möjliga och omöjliga sätt för att visa, för sig själva och andra ‒ och säkert även Gud ‒ att de minsann var rättrogna och ångrade sina synder. Så som Jesus led ska de också lida.
Trots att vårt nutida samhälle på ytan är sekulärt, där religiösa övertygelser inte är särskilt viktiga för merparten av befolkningen, har religiositeten återkommit på häpnadsväckande vis. Nietzsche, som bekant utropade Guds död år 1882, verkar ha hemsökt 2000-talet. I Den glada vetenskapen, precis efter de bevingade orden om Guds död, skriver Nietzsche: “Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningshögtider, vilka heliga ordningar må vi hopdikta?”
Om detta välkända citat skriver författaren Patrik Engellau:
“Gud är ett sådant deliriskt infall, menade filosofen. När han förkunnade Guds död menade han att mänskligheten borde befria sig från tvånget att hylla och hedra sina egna mesiga hugskott och i stället bli människor på riktigt, människor som klarar sig utan metafysiska kryckor.”
Vad vi lärt oss i sekulariseringens tidevarv är att vi faktiskt inte förmår oss att befria oss själva. Vi ersätter den avlidne Guden med någonting annat: spiritualitet, naturdyrkan, ideologier till vänster och höger, patriarkat och (r)asatro och särskilt tilltron till staten själv. Avlatsbreven regnar in: kom och köp syndernas förlåtelse! Vi måste inte rädda världen; det räcker att köpa sig eller spjälka sig fri från skuld.
Om jag bara offrar till staten, oavsett om offret hjälper de mål jag påstår mig vilja uppnå, kommer allt bli bra; om jag bara slutar köpa plastpåsar, avbokar flyget till Thailand, eller inte längre lämnar laddaren i uttaget, kommer klimatproblemen att lösas; om jag bara uppfostrar mina barn genusneutralt kommer patriarkatet att självdö; om jag bara tydligt har mask på mig, trots att jag är frisk och trots att ingen annan är i närheten, kommer den här smittan att gå över.
Vi behöver inte gå så långt som att påstå att dessa hot är påhittade ‒ vissa av dem är på riktigt ‒ men våra reaktioner är sannerligen det. Fyllda med alltings empiriska tveksamheter och tvetydigheter, hoppar vi gladeligen ner i en dynga av obevisad eller motbevisad känslosamhet utan större hänsyn till verkligheten eller konsekvenserna.
Det är minsann en dyster framtid om det visar sig att eftervärlden bryr sig mer om våra tomma ord än våra tomma handlingar.