Vikingarna som visste att skatt är stöld

post-thumb

Gotland, år 1061 efter Kristus. Gunnar och hans rövarhövding, Husbjörn, rör sig snabbt, sida vid sida. De bestämmer sig för att striden har nått punkten där de kan, och bör, ta sig an gårdens innehavare, som med sin styrka och beredskap sprider mod i försvarslinjen. Gunnar och Husbjörn är till en början lyckosamma i detta beslut. Över attackens larm och jämmer hörs snart vrålet ur Uffirs strupe när Husbjörn, med sin sköld, slår hans svärdsarm ur led.

Ilskan över rövarnas attack, och rädslan för sitt eget och sina käras liv, har pumpat Uffir full med berusande adrenalin. Det gör att han, trots den bedövande smärtan, står stadigt och förmår att parera hugget som följer mot hans hals. Men Husbjörn och Gunnar har gjort det här tillsammans förut. Hövdingen attackerar med både sköld och svärd, varefter Gunnar följer upp.

Husbjörns ansikte sköljs med en varm och klibbig stråle av blod. Han grymtar upphetsat när han känner den järniga smaken. Men det är inte Uffirs blod. Gunnars hals har öppnats av ett bestämt drag med ett kort, och mycket vasst, svärd. Det är Ylva, Uffirs hustru, som håller i svärdet. Var hon dykt upp ifrån är inte en fråga Husbjörn ställer sig, för blodstrålen har tillfälligt förblindat honom. Husbjörn vet i detta ögonblick varken att Gunnar är dräpt eller vem som är hans bane.

Det är först senare som han får berättat för sig vem det är som sticker ett svärd, drypande av Gunnars blod, djupt in hans egen mun. Husbjörn backar undan från svärdet som smärtsamt dras ur hans ansikte. Han lyckas få upp sina ögonlock och se tillräckligt för att inse att han nu antingen flyr eller dör. Han blickar rakt in i Uffirs rasande ansikte. Där finns ingen nåd att hämta. Armen som Husbjörn och Gunnar lämnat oskadd är grov och stark och fullt redo att betala den gäld som rövarna gjort sig förtjänta av.

Det visar sig att Husbjörn inte skall dö för Uffirs hand. Han räddas av sitt rövarband, som förlorar ytterligare två liv till gårdens försvarare innan de, hals över huvud, lyckas att ta sig därifrån, utan att ha med sig något av det välstånd de kommit dit för plundra.

Tillbaka i sitt läger försöker de rädda Husbjörns liv, men han kan varken äta eller dricka. Såret blir infekterat och han börjar stinka så svårt att de drar lott om vem som skall gå nära och skölja vatten i sin hövdings mun. Några dagar senare dör Husbjörn, fälld av en kvinna som vägrat låta sig eller sin familj falla offer för rövare och banditer.

När han legat död någon dag, anländer Husbjörns bröder, Skule och Folke, rika och nästan oskadda från sina mer lyckosamma räder. De ger sin bror en vikingahövdings begravning.

Väl hemma i Torsätra i Uppland överväger Skule och Folke vad som skall bli Husbjörns eftermäle. Förvisso dog deras bror i strid, men det var i strid mot en kvinna, och han valde flykt. De bestämmer att det på hans sten skall heta att han dött av sjukdom där borta i Gotland. De låter även rista att det skett i samband med att de varit där och tagit gäld.

Gäld betyder skuld, och det är vad rövarvikingarna kallade denna sorts stöld för. Ordet gjorde att offren framstod som att de var skyldiga sina förövare något. Om de inte frivilligt betalade sin skuld var de förtjänta av det våld som i så fall sköljde över dem. Rövarvikingarnas efterträdare tog över detta trick, men använde istället ordet skatt, och gjorde den så systematisk att det idag är ovanligt att någon gör sådant motstånd att våldet behöver användas.

Det kan tyckas fånigt att kalla stöld för något annat än vad det är. Vem går på att Husbjörn från Uppland skulle ha gäld att samla in på Gotland? Att Uffir och Ylva, med sitt gårdsfolk, på något sätt kan anses skyldiga till det våld som bringas över dem från dessa ociviliserade rövare? Men det är av enorm vikt att med ord dölja vad som verkligen sker. Dels för att kunna rekrytera till räderna: människor ser gärna sig själva som goda. Dels för att minska offrens möjlighet att samla ihop ett försvar. Det här senare förstod Gustav Eriksson Vasa alltför väl.

Gustav Vasas krigsmakt räckte till en början inte till för att få bukt med Nils Dacke, som samlade brett stöd bland folket till motstånd mot kungens härjningar. Det var effektiva förtalskampanjer som utmålade Dacke som den värsta fähund som gjorde det mesta av jobbet. Dackes arméer krympte som en följd av att hans rykte drogs i smutsen samtidigt som kungens rekrytering till kriget mot Dacke underlättades. Till skillnad från våra påhittade hjältar, Uffir och Ylva, betalade Nils Dacke det högsta pris en människa kan betala, för att han gjort motstånd mot kungens övergrepp.

Det tar naturligtvis tid att baxa en lögn från att de flesta vet att de har rätt att försvara sig när någon starkare än dem kommer för att ta deras saker, till att det är häftigt att betala skatt. Det inte alla som omedelbart går med på att det räcker med att döpa om stöld till något annat för att trolla bort brottet som begås. Offren kan till en början visa sig beredda att försvara sig och ibland även vara kapabla till det. Det fick Husbjörn och hans rövarband bli varse.

Tid har rövarna gott om så länge de har våldskapacitet att ta sig förbi tillfälliga svackor. Vi kan notera att för offren har utvecklingen från diktatur till demokrati inte inneburit en enda liten dags paus från systematisk stöld. Det har gått från att arméer till självutnämnda kungar stått för räderna, till att människornas tillåts ha en ytterst minimal påverkan på vilka som får nycklarna till det system som krävs för att hålla stölden igång.

Tiden använder rövarna till att erodera bort den naturliga insikten kring vad stöldräderna är för något. Insamlingen av skatt blir mycket dyrare och svårare om det fortfarande skulle vara som på vikingatiden, eller till och med i Nils Dackes dagar, med folk som är redo att försvara sig själva och det som var deras. Därför trampar makten i Gustav Vasas spår och odlar myten om att “staten är vi” – att det är vi själva som i själva verket beslutar om att vi skall bli bestulna på det som är vårt.

Idag har staten kommit så långt att den fått folket att totalt glömma att skatt är stöld. I takt med detta har viljan att behålla det som är ens eget och själv bestämma över hur det skall användas förvandlats till egoism av uslaste slag. Något så självklart som att skatt är stöld anses vara en åsikt, och en mycket impopulär sådan.

Men ingenting har i sak ändrats. Skatt är stöld. Det är stöld eftersom den inte är frivillig att betala. För att samla in skatt är staten fortfarande beredd att använda massivt våld för att tvinga undersåtarna att betala. Staten tvingar även vissa undersåtar, som arbetsgivare och affärsidkare, att hjälpa till att stjäla från andra undersåtar. Något de flesta skulle vägra att göra om skatt kallades för vad det är.

På grund av att staten använt tiden med sådant tålamod och flyttat målstolparna medvetet och gradvis, reagerar de flesta av dess undersåtar med samma invändningar på informationen om att skatt är stöld. De säger saker som:

  • Men, vi får ju gratis sjukvård och skola!

  • Vem skall då bygga vägarna?

  • Du kan ju flytta.

Den sistnämnda av dessa invändningar är delvis ett argumentationsfel: Ergo decedo. Det är när den används för att försöka stoppa andra från att informera om att skatt är stöld. Tänk om alla invändningar mot hur saker ligger till skulle bemötas med “argumentet” att man bör flytta om man inte trivs med hur det är? Att vilja förbättra hur vi beter oss mot varandra borde inte bemötas med sådan fientlighet.

Ibland används argumentet om att man kan flytta som att; eftersom man bor här har man gått med på “samhällskontraktet” och skall betala för sig. Något sådant kontrakt existerar idag lika lite som det gjorde när rövare från Torsätra kom och krävde gäld av Gotlänningar. Hela konceptet med kontrakt är att det är en frivillig överenskommelse mellan ingående parter. Det här “kontraktet” är ett fantasifoster, och bygger inte på någon överenskommelse över huvud taget.

De övriga invändningarna är mest konstiga för den som inte köper förövarnas beskrivning av brottet. Skulle det inte vara stöld för att tjuven köper något du tycker om för stöldgodset?

Att finansiera något via stöld är för övrigt kontraproduktivt om det nu är så att du tycker om saken som tjuven köper. Vi människor behöver lämnas i fred till frivillig aktivitet för att värde skall kunna skapas. Våld, tvång och tjuvnad är garanter för att välstånd som friheten skulle ha skapat aldrig blir till.

Stöldfinansierad sjukvård kommer med tiden att bli dålig sjukvård. Givet mer tid kommer det att med obevekligheten i ekonomins lagar att utvecklas till vanvård. Det är samma med allt som finansieras via skatt. Varför tror du att det är så dålig framkomlighet på vägarna? Varför är det så många, som efter att ha tvingats gå i skolan i tio år, fortfarande inte kan läsa, skriva eller räkna speciellt bra? Har du tänkt på att stöldfinansierat försvar antingen inte försvarar folket (som i USA) eller så duger det inte till att försvara folket (som i Sverige).

All mänsklig samvaro som inte baseras på samtycke innebär att ett brott begås. Om du vill ha något bör du betala för det själv. Om du vill att något “gemensamt” skall finnas bör du använda dialog och argument för att övertyga andra att vara med att betala för det. Att använda våld och hot om våld för att tvinga andra är inte ett civiliserat sätt att bete sig. Och det blir inte rätt för att det görs via ombud, eller för att det är en majoritet som röstar för att göra så.

Det är fel att stjäla. Det visste Uffir och hans hustru Ylva. Huruvida Husbjörn och hans bröder, Skule och Folke, visste det förblir okänt. Men de visste så mycket om andras uppfattning om stöld att de valde att kalla det för gäld.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Cospaias veckobrev

Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.


Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.