Det finns ingen brist på efterfrågan

post-thumb

Ekonomisk politik handlar nästan uteslutande om att skapa jobb genom att öka människors konsumtion. Politiker försöker lösa ekonomiska problem utan att hushålla med resurser, spara för att kunna investera eller att producera sådant som konsumenter egentligen vill ha. De strävar istället efter att skapa avsättning för företags redan producerade varor och tjänster. Med andra ord anses slöseri vara vägen till välstånd.

I den tidigare artikeln diskuterades varför den ekonomiska politiken, baserad på keynesiansk ekonomi, fått allt om bakfoten. Det är produktion, inte konsumtion, som skapar samhällets välstånd genom att möjliggöra konsumtion. I den här artikeln går vi lite djupare in i hur det gick så fel.

Makroekonomi är inte nationalekonomi

Ekonomisk politik baseras på det som idag kallas makroekonomi, som uppstod till följd av John Maynard Keynes verk The General Theory of Employment, Interest and Money (1936). Även om boken idag antagligen skulle kallas mästerverk, så mottogs den inte positivt av den tidens nationalekonomer. Anledningen var att det var tveksamt om Keynes egentligen bidragit med någon ny kunskap. Istället producerade han ett svårläst verk som baserades på ett antal omskrivningar och nya definitioner på redan välkända och inarbetade begrepp. Det var förvirrande, helt enkelt.

Med tiden fick The General Theory stort inflytande. Detta har framför allt politiska orsaker, vilket också av allt att döma var Keynes mål. Boken handlar nämligen, om man ser till Keynes egna kommentarer och läser mellan raderna, om att försöka “befria” nationalekonomiskt tänk från det som kommit att kallas “Says lag”.

Både begreppet Says lag och den välkända (men felaktiga) definitionen att “tillgång skapar sin egen efterfrågan” har, trots att den bär hans namn, ytterst lite med 1800-talets franske ekonom Jean-Baptiste Say att göra. Istället är både begreppet och definitionen skapade på 1900-talet, vilka Keynes åkte snålskjuts på. Men Keynes var antagligen både okunnig och obekymrad om detta. Målet var att göra sig av med Says lag och nationalekonomers förståelse för grundläggande mekanismer i marknadsekonomin. Därigenom öppnades också för politiska lösningar på ekonomiska problem.

Det råder idag stor förvirring kring både begreppet Says lag och dess definition. Inte sällan avfärdas lagen med att den endast gäller för byteshandel, men inte i ekonomier som använder sig av pengar. Men det är ett avfärdande som helt baseras på okunskap. Keynes kan därmed sägas ha lyckats med det som Malthus misslyckades med 100 år tidigare.

Men för att förstå vad det handlade om måste vi först sammanfatta Says lag och dess centrala roll i vår förståelse för hur marknadsekonomier fungerar.

Says Loi des débouchés

Jean-Baptiste Say sägs vara upphovsmannen till Says lag, men det är till stora delar fel. Visserligen förespråkade Say, liksom i stort sett alla nationalekonomer från före Adam Smith till Keynes på 1930-talet, marknadslagen, men han formulerade den inte. Däremot uttryckte han i klara termer det som han kallade för lagen om möjligheter (eller “Loi des débouchés”).

Denna lag stipulerar det som diskuterades i den tidigare artikeln:för att kunna efterfråga produkter måste man först ha producerat något av värde. Man kan inte köpa något för pengar man inte har, helt enkelt. Och även om vi ser till krediter så innebär belåning att man använder pengar vars värde först måste ha skapats. Dessutom intecknar man ett värde som man först senare kommer att producera – och säljer därmed rätten till sin framtida produktion.

Denna lag är egentligen uppenbar och borde inte kräva förklaring. Men den baseras på ekonomiskt värde, som produceras, och detta sätter käppar i hjulet för den som på politisk väg vill skapa välstånd. För lagen om möjligheter visar på en grundläggande begränsning: vi kan inte konsumera det som inte producerats och vårt samlade välstånd är det som producerats, som är lämpligt för konsumtion, men som inte konsumerats. Med andra ord, vårt välstånd består i vår gemensamt sparade kapacitet att producera samt de varor som redan är färdiga för konsumtion. Politiken kan inte skapa mer av detta, utan kan endast påverka producenter till att producera mer av något men mindre av något annat.

Keynes använder sig istället av en omskrivning av denna lag, en halmgubbe, som han kallar för Ricardos doktrin. På sedvanligt manér mejar Keynes ner den påhittade lagen att “tillgång skapar sin egen efterfrågan”, vilket är ett klart orimligt uttalande: att man producerat något betyder inte att detta samtidigt skapar efterfrågan för det. Däremot säger Says egentliga lag att produktionen skapar inkomst för dem som skapar den, vilken i sin tur kan användas till att köpa varor och tjänster att konsumera.

Men det räckte inte för Keynes att meja ned halmgubben, utan han gick steget vidare. För han var egentligen inte ute efter denna relativt okontroversiella lag, utan han ville omintetgöra implikationen av den för konjunkturcykler. Han sökte upprättelse för Malthus.

Efterfrågan skapar inte sysselsättning

Keynes, och därmed i det närmaste alla makroekonomer efter The General Theory, ser lågkonjunkturer som ett resultat av bristande efterfrågan. Detta bryter helt med de 150 år eller mer av ekonomiskt vetande innan Keynes. Endast en liten och marginaliserad minoritet missförstod ekonomi till sådan grad att de ansåg att efterfrågan på produkter skapar arbetstillfällen, främst bland dem Malthus.

Liksom diskuterades i den tidigare artikeln är det entreprenörer som skapar arbetstillfällen för att de förväntar sig att få avsättning för sina produkter. Men dessa arbetstillfällen skapas oavsett om entreprenören har rätt. Och få skulle hävda att det är statens roll att gå in och stödja en entreprenör som producerar sådant som folk inte vill ha. Det är just genom att sålla bort oönskad produktion som vi kan nyttja resurser på ett välståndsskapande sätt.

Men Keynes, likt Malthus, brydde sig mindre om generellt välstånd än om jobbtillfällen i nuet, vilket förstås passar som hand i handske för politiska beslutsfattare. Därmed hävdade Keynes att problemet, i alla fall på aggregerad nivå, är att det är bristande efterfrågan som får alldeles för många företag att gå under och därmed skapas arbetslöshet. Eftersom arbetslösa inte har inkomst att konsumera går fler företag under. För att stoppa den nedåtgående spiralen måste staten gå in och subventionera konsumtion.

Problemet är att detta missförstår ekonomi på ett fundamentalt plan. Ursprungsläget är inte välstånd, utan fattigdom. Välståndet skapas genom företagande och produktion. Och det är just genom att bidra till vårt gemensamma välstånd som vi intjänar köpkraften att efterfråga vad andra har producerat. Alternativet vore att efterfråga något gratis, trots att andra arbetat för det. Vilket i sin tur betyder att de inte får någon köpkraft i utbyte.

Statens sysselsättningspolitik är likadan: staten stödköper, själv eller genom att subventionera människors konsumtion, med nya pengar eller krediter, vilka inte frambringas genom värdeskapande utan genom att manipulera marknadsinstrument (t ex när Riksbanken trycker nya pengar). Eftersom det inte går att se skillnad på en slant som tjänats in och en som inte har det, urvattnas alla pengars värde.

Men det grundläggande problemet med lågkonjunktur är inte att det producerats varor och tjänster som få vill köpa. Detta är ett entreprenöriellt problem – en förlust för företagarna. Något annat måste ha skapat nedgången. Något har förmått entreprenörer att en masse göra fel. Men Keynes utgår istället, liksom Sismondi, Malthus, Marx och andra före honom, ifrån att det finns inneboende motsättningar i marknadsproduktion, vilket i sin tur kräver att staten räddar marknaden ifrån sig själv. Keynesiansk ekonomi är alltså ideologi, inte nationalekonomi.

Keynes okunskap

Keynes sökte omintetgöra Says lag och att flytta fokus för ekonomiskt vetande från tillgångssidan, där problemen med produktion och resursanvändning finns, till efterfrågesidan, där allt blir ett kortsiktigt pengabrist-problem.

Syftet var politiskt, vilket den australiensiske ekonomihistorikern Steve Kates klargjort i flera mycket läsvärda böcker om Keynes och Says lag (t ex den här). Hayek har uttryckt liknande tankar i en intervju, där han omtalar Keynes som “en man med väldigt många idéer som kunde väldigt lite om nationalekonomi”.

Faktum är att nationalekonomer innan Keynes var rörande överens om att ekonomi handlar om produktion som lösningen på bristande resurser men omättliga önskemål. Man förstod också att det var produktion som skapar sysselsättning, något som entreprenörer och företagare tar sig för under spekulationen om att de kan sälja sina varor och tjänster till ett pris som täcker kostnaderna. Eftersom vi aldrig kan tillfredsställa alla våra önskemål handlar det om att göra så mycket som möjligt av det lilla vi har. Detta sker genom marknadsprocessen, som också skapar – enligt Says lag om möjligheter – förutsättningar att förvärva sådant som andra producerat. Detta skapar en skör balans som man gör klokt i att låta bli att försöka manipulera.

Men det är aldrig så att det skapas för många produkter överlag. Det råder ingen brist på efterfrågan generellt, eftersom det är våra resurser som är ändliga – inte våra önskemål - och för att efterfrågan består av tillgången. Eller som Ricardo uttryckte det i ett brev till Malthus efter att den senare gett uttryck för samma idé som Keynes senare skulle återuppväcka: “män[niskor] tar fel i sina produktioner, men det finns ingen brist på efterfrågan”. Just så.

Keynes drevs av politiska syften och sökte, likt Marx, efter ekonomiska förklaringar som kunde både bekräfta hans politiska övertygelse och få till stånd en ny samhällsordning. Dessvärre var den politiska lockelsen stor nog att få den nationalekonomiska disciplinen ur kurs.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.