Kan du lita på dina grannar?
Vi lär oss tidigt att människan är ond och egoistisk och därför inte kan tillåtas vara fri. Åtminstone inte i bemärkelsen att hon egenmäktigt tillåts ta de beslut som rör hennes kropp och hennes egendomar. Det är inte ens hennes kropp och inte riktigt hennes egendomar heller. Det är någon annan som i slutändan bestämmer hur hon får använda dem, även när det handlar om användning som inte inkräktar på någon annans rätt till sig och sitt.
Det finns dock något paradoxalt i resonemanget att människan är ond och opålitlig och därför behöver någon som bestämmer över henne. För vem är det som i så fall bestämmer över henne, om inte en människa eller en grupp människor? Om människan tenderar att vara ond, vilken typ av människa kan vi då utgå från söker sig till maktpositioner? Och vilken typ av människa kan vi anta inte kommer dra sig från något för att komma dit?
“Om mänsklighetens natur är så dålig att det inte är tryggt att låta människor vara fria, hur kommer det sig att planerarnas natur alltid är bra? Är inte lagstiftarna och deras hantlangare också människor? Anser de sig inte vara av samma ull som resten av mänskligheten?”
- Frédéric Bastiat
"Det skulle aldrig fungera", "vem ska bygga vägarna?" och "ingen skulle ha råd med skola och sjukvård om det inte vore för skatterna" är exempel på spontana och väldigt vanliga reaktioner när man påpekar att tvångsfinansiering (skatt) av statsapparaten är extremt skadligt för samhället och bör läggas ned. Dessa invändningar kommer från en av samhällsingenjörerna välplanerad fantasibrist som råder hos gemene man, då man antar att om staten slutar göra något så kommer ingen annan vilja eller kunna göra det. Om man inte tvingar människor att finansiera ett bibliotek, ett dagis eller en väg så kommer ingen att göra det. Staten, verkar många tro, är det som gör att vi inte längre bor i grottor.
Troligtvis bygger detta felslut på att man, när man blir presenterad för denna nya idé, utgår från att samhället är en sorts socialt nollsummespel och att befolkningens mentalitet är statisk. Visst lär det väl ligga något i att när staten försvinner kommer den lämna ett vakuum som inte fylls på en dag, men är det värt att behålla den för det? Det sorgliga faktum att ett dåligt och ytterst destruktivt system skapar vissa problem när det läggs ner kan inte användas som försvar till systemets fortsatta existens. När Sovjet rämnade ersattes inte brödköerna med välfyllda matbutiker på en dag, men ingen kan väl påstå att det inte var värt det? Vi har så mycket att vinna.
Det är för övrigt ingen slump att det just är de mest reglerade och statskontrollerade verksamheterna som fungerar allra sämst, till exempel polis, sjukvård och skola. Dessa funktioner är så viktiga att de absolut inte bör administreras av inkompetenta byråkrater och tjänstemän som inte har något personligt ansvar, eller något direkt intresse av att resultatet blir bra.
Tyvärr råder ett allmänt och extremt missförstånd kring vad en fri marknadsekonomi innebär. USA anges typiskt som ett avskräckande exempel för vad kapitalismen och marknadsekonomin resulterar i, med de fattiga som inte får hjälp i deras privata sjukvårdssystem. Men även om USA:s sjukvård, och resten av dess ekonomi, förvisso till väldigt stor del drivs av privata företag, är plattformen på vilken de opererar extremt reglerad, och de har en av de allra största statsmakterna i världen. USA idag är således inte ett bra exempel på ett frihetligt samhälle. Den frustration man känner när man själv förespråkar kapitalism (en marknad som bygger på individens självägande) och får som svar att kapitalism (USA:s system) är jättedåligt, är svår att beskriva. Diskussionen handlar nu plötsligt istället om vad kapitalism egentligen är, vilket bortser från poängen fullständigt. Kalla det vad man vill, men jag förespråkar inte USA:s system.
Därefter kommer ofta påpekandet att en fri marknad kanske låter bra, men att den kommer leda till att storföretagen tar över och så får vi USA:s system ändå, så vi måste reglera –framförallt storföretagen. Om vi däremot tittar på vad det är som gör att storföretagen kan bli så extremt mäktiga, förstöra ett samhälles natur och ta över hela marknader, så upptäcker vi snabbt att just de politiker och den lagstiftning som skall reglera marknaden är populära verktyg för storföretag. De spenderar gärna stora summor på att övertala politiker och människor att kräva regleringar, certifieringar och licenser, därför att detta hindrar små företag att konkurrera med de stora. Det krävs så stora finansiella muskler för att ta sig igenom den byråkratiska djungel som reglerade marknader innebär, att det generellt sett bara är den som redan har dessa muskler som klarar av det. På så sätt slipper storföretagen konkurrera genom att pressa ned sina priser eller höja kvalitén på sina tjänster och produkter.
Angående hur de stora företagen förstör natur och småsamhällen är frågan först om de verkligen gör det. Att erbjuda någon ett tungt och smutsigt arbete för lite pengar kan ofta vara bättre än inget jobb för inga pengar. Praxeologin lär oss att anledningen till att det finns människor som tar dessa jobb är att de bedömer dem som deras bästa alternativ. Fundera över vilka andra jobberbjudanden dessa människor hade kunnat få om små företag tilläts vara med och konkurrera om arbetskraften, till exempel med ännu bättre löner och arbetsvillkor. Tyvärr gör regleringar ofta detta väldigt svårt. Av någon anledning framstår man som god om man vill förbjuda företag att erbjuda fattiga människor ett till synes dåligt betalt arbete. Likt storföretagen man säger sig avsky kräver man förbud och regleringar istället för att erbjuda folk ett bättre alternativ. Det är lättare att förbjuda ens motståndare att göra det de gör än att göra något bra själv.
Man bör också ha i åtanke att det inte går att lyfta ett samhälle förbi hela fattigdomsspektrumet rätt in i ett modernt välstånd. Vi hade själva aldrig hamnat där vi är idag om våra förfäder inte hade tillåtits arbeta hårt, tungt och länge – för låga löner. Man kan tänka sig att välståndet är så högt om hundra år att dagens i-landsbefolkning kommer se ut att ha levt i ren misär, och att godhetsnarkomanerna kommer att göra allt i sin makt för att inte låta storföretagen låta människor arbeta hela 40 timmar i veckan, med bara 90 minuters rast om dagen och fem veckors semester.
För att återgå till hur vissa storföretag anses förstöra andra befolkningars naturtillgångar kan vi konstatera att detta inte hade kunnat ske på samma sätt om stater inte tryckt ned den privata äganderätten. I en värld där man respekterar denna hade detta inte tillåtits, och även om en fattig by i tredje världen inte har någon möjlighet att egenhändigt bedriva en kamp för upprättelse så hade det i en sådan värld funnits de som gärna hade erbjudit dem hjälp. Kanske av rent vinstintresse, och kanske för att de helt enkelt brinner för det. Det spelar ingen större roll vilket.
I Jared Diamonds sista kapitel i Collapse: How Societies Choose to Fail or Succeed beskriver han sin egen erfarenhet av att besöka oljefält som ägs av den indonesiska staten och jämför det med ett amerikanskt privatägt dito. Staten skickar in militär för att köra över den protesterande lokalbefolkningen kring sitt oljefält medan det privatägda tar hänsyn till de krav som ställs på att värna djur och natur, undviker att bygga vägar genom skogen och så vidare. Oavsett om det privata oljebolaget gör detta för att de verkligen bryr sig, eller om de bara undviker den dåliga PR och de ännu högre kostnader en strid skulle innebära, spelar ingen roll. Det är handlingar som skadar, inte avsikter. Hellre gynnas av egoism än skadas av altruism. Att kräva godhet resulterar inte i mer godhet.
Demokratin tillåter dig att få vara en bland miljontals andra att vart fjärde år lägga en lapp i en låda där du skrivit vilket lag du vill skall bestämma över ditt liv. Ritualen omgärdas av helighet och tabun och du förväntas tro att de du röstar på är bättre människor än du själv och dina grannar är. Men är de det?
“Inom staten stiger avskummet till toppen.”
- Friedrich A. Hayek
Är det verkligen dina grannar du bör oroa dig för? Om du nu inte kan lita på dem, kan du i så fall lita på att de utser rätt personer att hålla dem i schack? Egentligen kan du nog lita på de flesta av de omkring dig, till och med dig själv. Du är antagligen inte speciellt ond och du kan förmodligen hantera ansvaret för din egen frihet.
Om ingen ges makten att bestämma över andra behöver ingen heller oroa sig för att någon annan ska missbruka den.