Det är inte svårt att skapa jobb

I politikens värld framställs det ekonomiska problemet ofta som att det saknas “jobb”. Politiker stiftar lagar, erbjuder subventioner och reglerar för att “skydda” och “skapa” jobb. Men det är inte egentligen ett ekonomiskt problem. Problemet är det precis motsatta. Som vanligt är den politiska “sanningen” inte bara en sanning med modifikation utan framför allt modifikation (lögn) med i bästa fall minimal sannigshalt.

Tänk själv vad ett jobb är. Visserligen är ett jobb en inkomstkälla, men det är inte vad som gör det till ett jobb. Om så vore fallet så skulle staten kunna skicka en peng till varje levande människa och kalla det “jobb”. Men det verkar inte vara en del av sysselsättningspolitiken. Varför inte?

Svaret är enkelt: för att jobb handlar om att åstadkomma något av värde. Det är av den anledningen som ett jobb ger inkomst. Och ju mer värde du bidrar med, desto mer får du i lön. Lönen är en betalning för utförd tjänst. Den står i proportion till värdet du bidrar med. Men inte exakt, för företag kan inte i förväg veta att de kan sälja allt de producerar. Så det är en del gissningslek också - du får betalt i proportion till vad företaget (eller entreprenören) tror att ditt arbete bidrar till slutresultatet.

Om det handlade att skapa så mycket jobb som möjligt, så hade inget företag och ingen produktion använt sig av maskiner eller försökt skära i kostnader. Om jobb hade varit ett mål så skulle vi försöka vara så oproduktiva och slösaktiga som möjligt. Det faller på sin egen orimlighet. Alla förstår, om de ägnar det en tanke, att arbete är ett medel - inte ett mål. Det ger betalning för att det åstadkommer (eller förväntas åstadkomma) något av värde.

Inom politiken blir antalet jobb ett mål. För fler jobb (och därmed löner) ökar skatteintäkterna. Därför försöker politiker tvinga ekonomin till att använda resurser (framför allt människors arbete) så slösaktigt som möjligt. Som Milton Friedman en gång uttryckte det, om man vill skapa jobb så är det bara att förbjuda grävmaskiner och låta folk gräva med spadar. Då blir det omedelbart fler jobb för att skapa precis samma resultat som förr. (Och om man förbjuder spadar också så kommer det krävas massor med folk för att gräva groparna - bra va?)

Men är det inte egentligen uppenbart att “mer jobb” endast betyder att vi alla får det bättre om jobbet skapar värde? Anledningen till att vi använder grävmaskiner är ju att vi får fler gropar och mer “gräv” av varje anställd. Det är helt enkelt mycket mer effektivt. Och då kan vi använda arbetskraft till något annat istället - att producera mer av värde!

Frågan man bör ställa sig när det “saknas” jobb är inte hur man skapar fler jobb, utan varför det inte finns entreprenörer villiga att anställa dem som inte har något jobb. Det är alltså fundamentalt ett entreprenörskapsproblem, inte “sysselsättning” eller “arbetslöshet”. Vad är det som gör att entreprenörer inte ser vinstmöjligheter och inte vill starta företag eller vågar anställa?

Om frågan ställs så istället för att fokusera på “jobb”, så blir problemet uppenbart: det är politiken, som står i vägen för entreprenörer. Och därför är det helt orimligt att överlåta ansvaret för att skapa “jobb” till politiken. Den bär ansvaret för att det inte finns fler jobb. Och den kan bara lösa problemet genom att sluta skapa problem för entreprenörer och företag.