Inflationen är låg, men lägre är bättre
Media rapporterar om att inflationssiffrorna för augusti var lägre än väntat. De var också lägre än Riksbankens mål på 2,0% - priserna steg bara med 1,2% på årsbasis.
Vad betyder då det? Jo att om hela året var som augusti så skulle allt i genomsnitt vara 1,2% dyrare 31/12 än 1/1. Så något som kostade 1 000 kr första januari skulle kosta 1 012 kr sista december i normalpris. För Riksbanken (och staten) är det här dåliga nyheter, för de tycker att 1 012 kr är för lågt. Den saken (och alla saker) “borde” kosta 1 020 kr istället.
I mediarapporteringen liksom politiken hänvisar alla till tvåprocentsmålet som vore det inte bara hugget i sten utan också som presenterat till oss av en snubbe som mötte gud på en fjälltopp. Men så är det inte. Det finns egentligen ingen sund anlendning till att inflationen, det vill säga uppmätt generell prisökning, ska vara just 2%.
När man försöker hitta anledningarna till att just 2% blivit standard världen över så är två svar vanligare än alla andra. Det ena är att 2% verkade vara vad man i Nya Zeeland hamnade på när man försökte (och lyckades) motverka ekonomisk kris för några decennier sedan. Och det andra är att inflation är bra men varken för mycket eller för lite, så 2% är “lagom”. För lägre än 2% kommer farligt nära noll och därmed deflation (och det bör vi vara rädda för, tydligen) och högre än 2% blir lätt så att folk blir sura på att deras intjänade slantar inte räcker speciellt långt.
Frågan man bör ställa sig är förstås: varför inflation över huvud taget? Det är inget som sker naturligt, utan något som Riksbanken skapar (om än med väldigt trubbiga verktyg). Och staten har till och med sagt till Riksbanken att försöka hålla ett inflationsmål. Med andra ord, Riksbanken rattar bankväsendet med hjälp av räntor och regler för att försöka göra allt dyrare över tid.
Vanligt folk tjänar inte på detta. Snarare tvärtom: vi får mindre för våra löner och våra besparingar sinar. En hundralapp i madrassen köper bara 98 kr varor efter ett år och har mist halva köpkraften efter 35 år.
Men staten tjänar på det, för den kan låna med pengar som kostar mindre när lånen ska betalas tillbaka. Och samtidigt ökar trycket på att höja lönerna (nominellt, dvs i kronor) för att de ska räcka lika långt som förr - medan allt fler hamnar i högre skatteklasser. Så staten får mer att leka med från båda ändar, kan man säga. Medan våra besparingar och löner drabbas av stadig värdeminskning.
Med andra ord är det en omfördelning av värde från folk till stat. Men det är också ett sätt att få folk att sätta sprätt på pengarna, som annars förlorar värde. Och då investeras de t ex på börsen, som därmed går upp. Och börsen går ju upp ändå, för värdet på ett företag (dess framtida värdeskapande) går ju inte ner bara för att köpkraften går ner. Därmed blir det också en omfördelning från vanligt folk till finansen. Inte konstigt att finansvärlden hela tiden kollar på vad Riksbanken gör - och ivrigt hejar på när den gör “rätt” (ur deras perspektiv i alla fall).
Men för vanligt folk är det svårt att inte hålla med SVT:s Alexander Norén: kurvan är fin när den går neråt. Men den får gärna gå ner till noll. Eller till minus, dvs deflation, för då ökar pengarnas köpkraft.