Fyradagarsveckan - den bakvända logiken
SVT rapporterar att det återigen blivit aktuellt att diskutera “införandet” av normalarbetsvecka på fyra dagar. Givetvis är förslaget att lönen ska vara oförändrad trots att man jobbar en dag mindre varje vecka. Med andra ord handlar förslaget om en löneökning på 20%. I alla fall i tid räknat.
Risken är förstås att anställda därmed måste jobba snabbare för att få lika mycket gjort. Det är ju trots allt så att lönen man tjänar inte är en mystisk social rättighet till köpkraft utan betalning för det man bidrar med i produktionsprocessen. Generellt sett motsvarar lönen den anställdes bidrag till slutproduktens värde. I alla fall är det så på en fri marknad, medan en reglerad marknad snedvrider lönebilden.
Men nej, det handlar inte om att jobba snabbare. Det handlar om att jobba smartare, säger initiativtagaren Anna-Carin Alderin. Hon har nämligen egen erfarenhet från fler jobb - på flera nivåer - och vet att processer kan effektiviseras, möten kan kortas och byråkrati kan minskas. (Vi postade om detta på X här.) Med andra ord är företag och dess anställda ineffektiva och därför tar det fem dagar i veckan att prestera vad som kunde presteras på bara fyra. Det är i alla fall så Anna-Carin verkar resonera.
Och hon frågar sig: “varför är 40-timmarsveckan så skrivet i sten?”
Ett möjligt svar på frågan är att företag inte bryr sig om effektivitet, att anställda inte vill gå hem, samt att vinst är något som inte så många i näringslivet bryr sig om. Det verkar vara svaret som Anna-Carin tycker är rimligast, för om man lyssnar på vad hon säger så är det ineffektivitet som är problemet.
Men som vanligt inom ekonomi är det lätt att få allting bakvänt. För vad är det egentligen för incitament, processer, mekanismer inom näringslivet som skapar ineffektivitet? Att varken företag eller företagsledare är perfekta är ju uppenbart, men är det så att man därför är så ineffektiv att alla jobbar en dag extra i veckan utan att det behövs? Nej, så klart inte.
Problemet är att det är annat som driver arbetstiden än effektivitet och värdeskapande: regleringar. För politiskt sett definieras heltid som 40 timmar i veckan, vilket betyder att allt annat är deltid - och deltidsarbete för med sig alla möjliga konsekvenser för den anställde: man tjänar mindre pensionspoäng, får mindre semester, osv. Enligt lag och kollektivavtal.
Därav finns det starka incitament för löntagare att välja heltidsarbete över deltid. Och av den anledningen måste företag erbjuda heltidsarbeten, för annars får man helt enkelt inte den bästa, mest lämpade personalen. Så om ett företag har behov av att anställa för 35 timmars arbete i veckan, eller i runda slängar 4,5 dagar, så får man antagligen bättre utväxling på slantarna om man istället erbjuder en heltidstjänst, dvs 40 timmar.
Den som sedan får jobbet är ju sedan anställd på 40 timmar - precis som de andra som arbetar på samma företag - och kan inte gå hem fredag vid lunch. Istället fylls arbetstiden ut med alla möjliga uppgifter som “lika gärna” kan bli gjorda. Och lite fler och lite längre möten. Och varför effektivisera en process för att spara några timmar när man ändå har anställda att jobba de timmarna? Det är först om man kan effektivisera så mycket att man kan göra sig av med en heltidstjänst som det finns reella besparingar.
Visst, resonemanget är lite förenklat. Men det borde göra klart att processen är en helt annan - omvänd, till och med - än den Anna-Carin och andra aktivister inom 4 Day Week Global verkar utgå ifrån. Det handlar inte om att företag är helt okej med att vara ineffektiva, gillar att ha höga kostnader och vill hålla de anställda på plats så länge det går. Nej, det handlar om att det finns artificiella krav - genom regleringar - på heltidstjänster, som definieras som 40-timmarsvecka.
Det betyder inte att man ska ändra lagen till ett annat antal timmar så man får ner arbetstiden till fyra dagar. Nej, för vissa arbeten och vissa företag är det inte lämpligt. Istället borde vi kunna arbeta precis så länge (eller kort) som vi vill utan att därför mista lagligt stadgade eller understödda förmåner.
Normalarbetstiden borde avskaffas, inte ändras. Det hade gjort jobben roligare och bättre betalda - och de flesta hade antagligen valt att jobba mindre och med viktigare arbetsuppgifter.