Stefan Ingves om varför Riksbanken inte behövs

I en intervju i SvD tar före detta riksbankschef Stefan Ingves “bladet från munnen”. Det han säger är egentligen inte speciellt intressant, för det är mest gammal skåpmat. Men det är intressant just för att det är gammal skåpmat. Ingves visar indirekt att Riksbanken, likt alla centralbanker, inte har någon koll. Det är samma gamla keynesianska nonsens som förr, men delvis gömd bakom statistik och mål.

Om euron säger Ingves samma som förespråkare för ett Europas förenta stater sagt sedan ja-kampanjen på 1990-talet: det är bättre att vara med och bestämma än att stå utanför och påverkas av besluten. SvD lyfter fram det som någon slags ny ståndpunkt, men den skiljer sig inte nämnvärt från vad Ingves som riksbankschef redan uttalat. Och det klart det hade varit roligare för riksbankschefen att vara med i beslutandet än att stå utanför.

Ingves uttalar sig också om det han själv kallat “samhällsexperiment”: trixandet med minusränta. Sverige led av negativ styrränta under lång tid som resultat av Riksbankens politik. Hur gick det? Enligt Ingves gick det bra:

– Det gick bra, för vi fick upp inflationen till 2 procent.

Det är lite som att säga att om målet är att fylla ett badkar till bredden med vatten så funkade det ju att hälla sten i, för vattennivån gick upp. Att det sedan inte gör det mer badbart är något helt annat, för målet (höja vattennivån) är ju uppnått.

När journalisten påtalar att inflationen därefter rusade så slår Ingves ifrån sig:

Men inflationen rusade ju upp betydligt högre?

– Ja, sedan. Det som inte går att genomskåda överhuvudtaget, och kommer farande som en svart svan, är att när världen ser hygglig ut i en rad olika avseenden så dyker det upp en pandemi från ingenstans.

Det är inte Riksbanken som skapat inflationen genom att skapa enorma mängder nya pengar för att därigenom pressa ner räntan, vilket var hur man nådde tvåprocentsmålet. Nej, det var “pandemin” som grusade planerna. Skönt för Ingves att han har något att skylla på!

Men vad var det med pandemin som gjorde att priserna började skena och fortsätter att skena? Oförutsedda händelser och panik kan visserligen skapa kaos, men det leder inte till långvariga, generella prisökningar (vilket är inflation) utan till tillfälliga toppar. Priserna går därefter ner igen när företag inser att de inte kan sälja det som producerats. Men var är prisfallen? Att priserna fortsätter att vara höga - och fortsätter att stiga (inflationen är inte noll) - betyder att pengarna tappar i värde, inte att något tillfälligt påverkat priserna.

Att pengarna tappar i värde är helt och hållet Riksbankens fel (och deras politik). Men Ingves fortsätter att slå ifrån sig. Det var brist på politik som gjorde att hans centralplanerande av ekonomin inte funkade:

Borde politikerna, via finanspolitiken, ha hjälpt till mer i finanskrisen och i pandemin?

– Det var centralbankerna som under en ganska lång period fick dra lasset. Med facit i hand så hade det förmodligen varit en lite bättre kombination om man hade gjort lite mer på finanspolitiken.

Som till exempel?

– Att investera i infrastruktur till exempel.

Att investera sig ur krisen, som det heter, är ju en klassiker. Men det är samma gamla skåpmat som John Maynard Keynes presenterade i sin sedan länge falsifierade teori från 1936. Kortfattat innebär den att när ekonomin inte sköter sig så måste staten gå in. Det gäller både i hög- som lågkonjunktur, för högkonjunkturer “överhettas” (ekonomin skapar för mycket värde?) och lågkonjunkturer går för “djupt” (företagare undviker att tjäna pengar?). Så staten måste beskatta för att kyla ner de förra och spendera för att värma upp de senare.

Det är uppenbart nonsens, men tron på trixandet, den centralplanerade ekonomin och den stora staten är kärnan i argumentet för en centralbank som Riksbanken. Politiken i sig bygger på denna fantasi, så det är inte så konstigt att man vidhåller ren vidskeplighet istället för att försöka ta sig an och lösa problemen.

Faktum är att problemen man skapar blir anledning till att fortsätta rådda med både samhälle och ekonomi. Vilket skapar nya problem. Som måste lösas. Och så vidare.

Det som är fascinerande med intervjun med Ingves är att han visar sig förstå precis så mycket ekonomi som man kunde förvänta sig. Eller så mycket som Keynes förstod. Det vill säga nästan ingenting alls. Det är bara statistik och modeller och mål, som man argumenterar för medelst floskler, analogier och uttalanden som låter bra men egentligen är rena dumheter.

Så vad är det vi ska tro att Riksbanken förstår och kan göra? Tja, inte så mycket. Ens enligt Ingves…

Riksbankens prognoser, den så kallade räntebanan, har sällan stämt, är det någon mening med att ha prognoserna?

– Ja, jag tycker det. Alternativet är att säga ingenting.