Inflationsretoriken

Inflation är på allas läppar, men få verkar förstå vad det betyder. Förvisso känner de flesta antagligen till att inflation innebär att “priserna går upp” så man “får mindre” för sina pengar.

Även om det är mestadels sant så är det också vilseledande. För priser går naturligt både upp och ner när tillgång och efterfrågan förändras. Det är inte inflation att priset på jordgubbar är högt ett torrt år eller att priset på skinka går upp inför jul. Och det är inte heller deflation (motsatsen till inflation) när sommarkläderna reas ut framåt hösten. Med andra ord: inflation är något annat än att priser går upp.

Riksbanken definierar inflation korrekt: det är en “ökning av den allmänna prisnivån” - inte av enskilda eller ens flera priser. RIksbanken lägger till och med till att “Om priserna stiger på några enstaka produkter är det inte inflation i egentlig mening”. (Ännu bättre hade varit att stryka “i egentlig mening”, för det förvillar bara.)

Det är alltså inte att priser går upp som är inflation, utan att pengars köpkraft sjunker. Att priser generellt går upp är ett symptom, inte själva sjukdomen. Det kan mycket väl vara så att pengars köpkraft sjunker men att konsumenters köpbeteende samtidigt förändras så att priserna inte går upp eller att de går upp mycket mer - eller att vissa priser går upp medan andra går ner.

Det betyder att inflation är ett monetärt fenomen. Och alltså att det är Riksbanken, som ytterst ansvarig för penningpolitiken, som står för (dvs skapar) inflationen.

Det är med andra ord inte så konstigt att Riksbanken i sin förklaring (i artikeln länkad ovan) snabbt går vidare från definitionen och istället talar om hur symptomen mäts. Därmed undviker de ansvaret för att orsaka sjukdomen. Låt oss alla istället fokusera på det som vi enkelt kan mäta! Som de skriver mäts inflation officiellt av SCB i termer av konsumentprisindex (det uppskattade priset på en statistiskt utvald varukorg):

Inflation kan uppstå om efterfrågan i ekonomin är stark, som den är i en högkonjunktur. Hushållen efterfrågar då många varor och tjänster, och det är lättare för företagen att höja priserna. Då stiger priset på den korg som SCB mäter.

Jo, precis som Riksbanken skriver så det finns många orsaker till att priset på varorna som SCB mäter går upp. Men varför blanda ihop en massa olika orsaker till prisförändringar? Är det inte viktigare att särskilja orsakerna så man kan göra något åt dem?

Vi har ju redan pristeori för att förklara prisbildning och varför och hur priser förändras till följd av skiftningar i tillgång och efterfrågan. Men med inflationsbegreppet verkar man blanda pristeori med penningpolitik och allt möljigt annat. Det låter inte som rimligt vetenskapande. Borde inte nationalekonomer istället syssla med att utröna vad det är som lett till de generalla prisökningarna istället? Och skilja dem från tillfälliga ökningar och relativprisförändringar?

Det är precis vad nationalekonomer har gjort sedan tidernas begynnelse. Inflation, det vill säga en ökning i den generella prisnivån, är ett monetärt fenomen, som Milton Friedman uttryckte det - och har alltid varit så. Det handlar inte om att konsumenters behov förändras eller att det blir missväxt eller att produktionen gått i stå. Inflation handlar om att valutan mister sin köpkraft. Varför? För att penningmängden ökat, så att varje krona köper mindre/färre varor.

Faktum är att det är Riksbankens mål: att åstadkomma en ständig årlig tvåprocentig ökning av den generella prisnivån genom att skapa fler kronor. Tvåprocentsmålet är ett inflationsmål, ingenting annat. Och det har ingenting med tillgång på och efterfrågan av varor att göra (det har bara med tillgång på pengar att göra). Riksbanken har av staten getts uppgiften att minska våra besparingars och löners köpkraft med två procent varje år.

Men det går inget vidare, för en ekonomi är ett komplext system. Riksbanken kan helt enkelt inte förutse priser. Så de missar ofta målet. Och ibland blir det lite ketchupeffekt av det hela - som nu, när priserna rusar och alla märker att de inte längre får speciellt mycket för sina pengar. Det beror på att Riksbanken under en längre tid skapat en väldig massa kronor, men som då "svaldes av systemet och inte fick någon effekt. Men det gör inte att kronorna försvinner, för de är fortfarande i omlopp - de har bara inte påverkat prisnivån än.

När sedan de nya pengarna får effekt så satsar politiker och centralbankirer allt på att skylla ifrån sig: istället för att erkänna att de under längre tid minskat köpkraften så skyller man på företag som tvingas höja priserna. Eller minska produkten till bibehållet pris, vilket i alla fall kortsiktigt har mindre påverkan på efterfrågan. Men så kallad “krympflation” är ett symptom på statens inflation. När pengarna mister sin köpkraft måste producenter antingen höja priset eller bibehålla priset men minska storleken på produkten. Vilket de väljer beror på vilket de tror kunderna accepterar mest.

Varför måste de höja priserna? Helt enkelt för att kostnaderna går upp, vilket gör att de måste ta mer betalt för att kunna fortsätta produktionen.

Det är alltså helt galet att, som Sveriges konsumenter, beklaga sig över att företagen minskar förpackningarna “i smyg” (vad de menar är att företagen inte gått ut i reklamkampanjer om att deras förpackningar nu är mindre, för det står faktiskt på förpackningarna hur mycket det är i dem). Eller som USAs president Biden förfasas över att chipspåsarna har mindre innehåll än tidigare.

Inflation leder faktiskt också till tillfälligt högre vinster, vilket gör att politikerna ser möjligheten att skylla företagen för Riksbankens hyss. Hur då? Därför att vinst beräknas som säljpris minus produktionskostnad, men när produktionskostnaden går upp så höjer man priserna för att kunna återinvestera och bibehålla produktionen. Men det betyder att skillnaden mellan pris och kostnad för redan producerade varor blir större - vinsten går upp.

Därav politikers retoriska försök att få inflation att se ut som ett resultat av företagens girighet. Priserna går upp och vinsterna går också upp. Det är lätt att tro att det är profitintresset som driver upp priserna snarare än att priserna (tillfälligt) driver upp vinsterna.