Hur förklarar vi ekonomisk tillväxt?

Ekonomisk tillväxt är ett centralt begrepp. Det handlar inte om BNP, utan om vad BNP försöker mäta: ekonomiskt välstånd. Underligt nog har nationalekonomi väldigt svårt att förklara var detta kommer ifrån. Detta gäller också österrikisk ekonomi.

Frågan är knappast ny. Den ställdes redan av Adam Smith, vars ekonomiska storverk Nationernas välstånd (eng. An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations; ibland bara kallat Wealth of Nations) handlar just om var välstånd kommer ifrån. Varför, frågade sig Smith, är vissa länder rika medan andra är fattiga? Vad förklarar att vissa länder går före och andra halkar efter – eller inte utvecklar välstånd alls?

Den klassiska förklaringen till ekonomisk tillväxt är att det är ett resultat av kapitalackumulation. Det ligger mycket i det, men frågan är fortfarande vad det är för mekanism som skapar, underhåller och utökar produktivt kapital. På denna fråga har vi inget bra svar. Mittfåreekonomin har försökt förklara det genom teorier, som hänvisar till antingen humankapital (dvs utbildning) eller teknisk utveckling. Men ingendera är en bra förklaring – och de är heller inte speciellt bra på att förutsäga var, när och hur tillväxt sker.

Detsamma gäller den österrikiska skolan, som förvisso har en mycket bättre förståelse för den ekonomiska processen. Vi vet också att det är ökat sparande (relativt konsumtion) som skapar reell ökning i kapitalackumulation. Men problemet är inte endast att kapital måste läggas på hög, utan att det också måste användas på ett bättre sätt. Med andra ord: ekonomisk tillväxt handlar inte bara om mer kapital utan att produktivt kapital måste producera mer värde än tidigare.

Detta leder omedelbart tankarna till innovationer och entreprenörskap. Men även om österrikisk ekonomi både har en teori om produktivt kapital och om entreprenörskap, så är de relativt underutvecklade. Vi behöver veta mycket mer om vi ska kunna förklara var välstånd kommer ifrån och hur det skapas. Det räcker inte med att slänga in ordet entreprenör och sedan anse sig ha förklarat fenomenet.

Mises var lösningen på spåret, men kom inte hela vägen. Han definierade entreprenörskapet som den ekonomiska funktionen som uppbär osäkerhet. Med andra ord, den är entreprenör som satsar kapital och riskerar att förlora om det inte går vägen. Men Mises identifierade genast problemet: att det inte bara handlar om att axla osäkerhet. För varje handling är till viss del osäker. Men varje handling leder inte till tillväxt.

Ekonomisk tillväxt är mer än att skapa värde. Varje handling syftar ju trots allt till att skapa värde, så endast genom att vi handlar “växer” värde i världen. Men värde handlar om konsumtion, så värdet försvinner så fort det skapats (om än i olika utsträckning och ibland över längre tid). Ekonomisk tillväxt handlar om en ökning i ekonomins förmåga att skapa värde. Och detta förklarar man inte genom att säga att framtiden är oviss (och att denna osäkerhet alltså måste bäras av vissa).

Mises hänvisade istället till en specifik funktion, som han kallade “promotor” eller “promotorentreprenör”. Denna funktion skapar stora, omvälvande förändringar i ekonomin. Mises promotor har alltså en roll som i mycket liknar Schumpeters kreativa förstörelse. Dock ansåg Mises att det inte gick att analysera promotorn på praxeologisk väg.

Men det är ändå häri som lösningen ligger. Det är genom promotorns banbrytande kreativa försök till nydanande produktion som ekonomisk tillväxt genereras och ökat välstånd skapas. Och vi har på sistone kommit en bit på väg (bl a här), även om det fortfarande finns mycket att göra.