Är marknaden ett hot mot samhället?

En ofta förekommande åsikt är att marknaden, marknadskrafterna eller Kapitalet, har för mycket makt och att den måste tyglas. Det är en känslomässigt kraftfull retorik, men har väldigt lite med verkligheten att göra. Liksom all god retorik bygger den på ett korn av sanning, men istället för att rikta uppmärksamheten mot det verkliga problemet så förvirrar och förbryllar den genom att medvetet förvanska.

Vad är en marknad?

För att kunna anklaga marknaden för att den innehar problem eller – än värre – orsakar problem, måste vi först veta vad en marknad är. Det som åsyftas när marknaden beskylls för allehanda problem är inte en marknadsplats av den typ vi finner på många torg, utan en ekonomi som inte är tillräckligt reglerad (eller till och med helt oreglerad). Vad innebär då det? En ekonomi är ett hushållande med resurser, det vill säga att resurser används på ett sätt som är rimligt, rationellt och skapar så mycket värde som är möjligt. Samma sak kan uttryckas som att så lite som möjligt av knappa resurser används för att skapa ett visst värde, det vill säga att produktionen av värdet är kostnadseffektiv.

Det finns egentligen två olika sätt att organisera produktion, vilka Franz Oppenheimer för länge sedan kategoriserade som de politiska respektive ekonomiska medlen. De politiska är att använda tvång medan de ekonomiska är frivilliga. Ett annat sätt att beskriva samma sak är att de förra handlar om makt och vertikala/hierarkiska relationer medan de senare är horisontella, det vill säga mellan jämlikar. En ekonomi som helt organiseras enligt politiska medel är centralplanerad och en ekonomi som helt bestämmer över hur resurser ska användas medelst horisontella transaktioner – genom utbyte och handel – är en fri marknad.

Att anklaga marknaden för att skapa problem är alltså att säga att människors och företags transaktioner leder till vårt fördärv medan alternativet – politisk styrning – hade varit bättre.

Handel och utbyte

För att horisontella ekonomiska transaktioner ska vara möjliga måste det finnas någon slags ägande av det som byts. Detta ägande måste vara privat, för annars sker utbytet av andras egendom. Om allt är “gemensamt” ägt kan man förvisso byta saker med varandra, men ingen transaktion ger mottagaren rätten till det som överförs. Det betyder att de heller inte har rätt att använda, förändra, kombinera eller förstöra det som är i deras (tillfälliga) besittning. Med andra ord sker ingen ekonomisering – människors värderingar av resurser påverkar möjligen vad de väljer att ha i sin besittning, men de har ingen rätt till fri användning av dessa resurser och därmed sker ingen produktion (och absolut ingen innovation). I en centralplanerad, politiskt kontrollerad ekonomi måste beslut om användning av resurser tas av centralmakten.

På en marknad sker utbyte av privat egendom, vilket innebär att varje frivillig transaktion förväntas öka det realiserade värdet i samhället. Hur? Helt enkelt för att parterna till varje transaktion anser sig tjäna på transaktionen (annars hade de inte valt att genomföra den). Om Adam har ett äpple som han byter mot Brittas banan så betyder det att både Adam och Britta förväntar sig få det bättre genom att ha den andra frukten. Det finns ingen anledning för dem att byta om de inte anser att de får det bättre.

Produktion på marknaden handlar likaledes om att få det bättre. Förvisso kan man producera för sig själv (så kallad självhushållning), men det är ett oerhört ineffektivt sätt att producera för det betyder att alla måste göra allt. På en marknad kan man producera sådant som andra vill ha och istället byta till sig vad andra producerat. Eftersom vi alla har olika intressen och färdigheter betyder det att alla kan välja att producera något de är väldigt bra på att producera. Och ju mer de producerar, desto mer av sådant som de värderar högre kan de byta till sig.

I denna produktion kommer vissa ta på sig risken att byta till sig resurser som de väljer att använda på nya sätt – de uppfinner nya produkter och tjänster, som de tänker låta andra byta till sig. Det är förstås omöjligt för dem att veta att det kommer att lyckas, vilket gör att de kan förlora allt de satsat. Men de kan också ha turen och skickligheten att skapa något som många vill ha (och vill ha jättemycket) och därmed kan de byta till sig många och dyra saker.

Rikedom och välstånd

På en marknad kommer resurserna inte att fördelas jämlikt, för fördelningen sker baserat på å ena sidan vad individer värderar och å den andra hur mycket de har att bidra i utbyte. Vissa väldigt skickliga kommer att få mycket mer medan andra får mycket mindre. Men resurserna kommer att överlag fördelas, genom frivilliga transaktioner, till dem som är skickligast på att producera sådant som andra vill ha och väljer att byta till sig. De som inte är speciellt skickliga eller som har otur kommer att ha mycket mindre och måste förses med varor och tjänster på annat sätt (till exempel genom frivilligorganisationer, kyrkor, bidrag, osv). Detta är ett politiskt och socialt beslut – en marknadsekonomi bidrar med att fördela resurser till dem som skapar mest värde för andra. Med andra ord skapar en marknadsekonomi högre välstånd, även om tillgången till välståndet är ojämnt fördelat. (Samtidigt vet vi att massproduktion och skalfördelar gör välståndet generellt tillgängligt och prisvärt, så problemet är antagligen mycket mindre än man kan tro.)

Det betyder också att vissa kommer att kunna bli väldigt rika. Men på en fri marknad sker detta endast genom att man är skicklig på att använda eller organisera resurser, till exempel genom uppfinningar och finurlighet, för att skapa värde för andra. Att endast sitta på resurser är inte ett sätt att bli rik, för det skapar ingenting och ger inte makt. Den som väljer att inte använda en resurs och därför inte låter någon annan använda den har förvisso resursen men inte något annat: den ger ingen inkomst om den inte används och dess värde måste realiseras genom att sälja den. Med andra ord måste en resurs användas för att göra någon rik.

I en centralplanerad ekonomi är det annorlunda, för resurser hamnar där centralmakten bestämt att den ska vara. Med andra ord blir fördelningen av resurser ofta ett resultat av lobbying, politisk kohandel eller liknande. Men även om det inte är fallet så finns ingen anledning att uppfinna och testa nya saker, för det finns ingen egen vinning i det. Möjligen kan medlemmarna i centralplaneringskommittén välja att tänka i nya banor, men det är en väldigt liten grupp människor – det är dessutom en grupp som knappast har tillgång till den information som människor överlag har, som ser de problem som hade varit värdefulla att lösa, som har samma påhittighet som befolkningen i sin helhet. Alltså kommer en planerad ekonomi inte att skapa i närheten av lika mycket värde som en marknadsekonomi. Välståndet kommer alltså att vara mycket lägre, även om centralmakten mot förmodan skulle välja att fördela det helt jämlikt.

Men rikedom? Människor i centralplanerade ekonomier kan fortfarande bli rika, men det är förbehållet dem som har den politiska makten. Rikedom åtnjuts inte för att man producerat sådant som många människor värderar högt, utan blir ett politiskt privilegium.

Problemet här är att vi lever i en blandekonomi där staten, som står för centralplaneringen av ekonomin, har stort inflytande. Med andra ord finns influenser både av centralplanering och av marknadsekonomi. Rikedom kan alltså uppstå både för att en person har skapat enormt värde för vanligt folk och för att den har politiskt inflytande. Det förra är ett resultat av marknad; det senare av staten. De flesta skulle nog hålla med om att rikedom genom att tjäna människor är av godo och kanske till och med rättvist, medan politiskt inflytande och privilegier snarare är av ondo och är orättvisa. Ändå handlar den anklagande retoriken om “marknaden” om det som marknadsekonomin inte har att göra med, utan som är skapat med politiska medel. Det som vi fått genom marknadsproduktion och -transaktioner tar vi för givet. Orättvist är bara förnamnet.