Inflationen är över!
På X låter Paul Krugman, bloggaren som tidigare var nationalekonom, meddela att kriget mot inflationen är över. Och att det vanns trots ytterst liten kostnad.
Men om man ser närmare på vad Krugman anför som argument, så är det att amerikanska CPI (motsvarigheten till svenska konsumentprisindex) sjunkit till en årsnivå på ca 2%. Det är i enlighet med det så kallade tvåprocentsmålet, en helt godtycklig inflationsnivå som centralbankirer tycker är lämplig för att den, som vissa uttrycker det, är tillräckligt långt ifrån noll (och därmed ifrån att priser sjunker, dvs deflation, som alla makroekonomer är barnsligt rädda för) men inte alldeles för hög.
Vad detta betyder är att, om vi använder Rule of 72, köpkraften av din inkomst halveras på 36 år. Men inte i ett slag om 36 år, för den mister 2% varje år. Det betyder också att du måste få en löneökning med 2% varje år för att lönen ska vara värd lika mycket över tid (din reallön varken ökar eller minskar). Om du inte kan räkna med sådan löneökning varje år under de kommande 36 åren kommer du helt enkelt att bli fattigare.
Men detta räcker inte, för Krugman presenterar visserligen att den beräknade inflationstakten (i USA) är 2%. Men det gäller bara varor efter att prisstegringarna på mat, energi, bostäder (hyror osv) och begagnade bilar tagits bort. De har förstås inte uteslutits från analysen för att priserna går ner, utan för att de går upp mycket mer än de 2% som centralbankirerna siktar på.
Om du alltså är en sådan person som nyttjar mat och energi samt har en bostad och eventuellt tänker köpa en begagnad bil, ja då mister din lön sin köpkraft mycket fortare än att den “bara” halveras på 36 år.
Man kan fråga sig varför man ens lägger möda på att ta fram en graf på inflationstakten utan sådana varor som alla köper (och måste köpa). Vad har en sådan graf och uträkning för syfte? Man kan lika gärna säga att inflationen är noll om du aldrig tänker köpa något, för då har du att ha alla dina intjänade pengar kvar. Vilket förvisso inte är fel, men det är också helt irrelevant. Vi har ju inte pengar för att de är fina att se på (med undantag från Joakim von Anka, möjligen) utan för att vi använder dem för att köpa sådant som vi behöver och vill ha.
Hade Krugmans graf visat att inflationen var “bara” 2% om man inte räknar med lyxjakter och penthousevåningar på Manhattan i New York, då hade det varit klart rimligare. För det är ganska få som köper lyxjakter och penthousevåningar i New York. Men även om så vore fallet betyder det ändå att pengarna tappar värde i rasande takt - med 2% varje år.
2% jämfört med vadå, kanske du undrar? Det är en bra fråga, för egentligen borde priser på i stort sett alla varor falla över tid. För vad förväntar vi oss av innovationer, teknikutveckling och konkurrens om inte fallande priser. Så 2% prisinflation är egentligen mycket mer. Det är 2% prisökning jämfört med noll, vilket förstås är mycket mer om vi istället jämför med hur mycket priserna borde ha sjunkit.
Skillnaden mellan de lägre priserna vi skulle ha kunnat dra nytta av och de högre priserna vi istället måste betala är vad centralbankerna “bidrar” med…
Paul Krugmans tweet på X.com