Vad är en stat?

post-thumb

Historieskrivningen är full av mytbildning. Inte sällan är det vinnaren i någon konflikt som skrivit historien och som därmed skapat myten om vinsten - och sig själv. Upprorsmän är befriare om de vinner - men våldsverkare om de förlorar. Revolutioner likaså. Detsamma med krig, som för det mesta i efterhand beskrivs som att de goda krafterna vann och de onda förlorade.

Många av de mer uppenbara myterna tror vi inte längre på. Som t ex den om rättmätige Kung Arthur av Britannien, som efter att ha dragit svärdet ur stenen var obestridd kung.

Andra myter är inte lika uppenbart påhittade. Som t ex att Gustav II Adolfs här under trettioåriga kriget hälsades av blomster och jublande människor när den ockuperade territorier på kontinenten. Varför jublade de? För att den svenske kungen alltid hanterade sina nya undersåtar väl och var känd för sin barmhärtighet. Det är i alla fall vad elever i svenska skolor får lära sig. Detsamma gäller att finländarna älskade att vara ockuperade av Sverige men hatade att vara detsamma under Ryssland. Eller om landsfadern och riksbyggaren Gustav Vasa, som enade riket och var en man på folkets sida mot den danske kungens förtryck.

Historien är dock sällan så enkel som myten. Förekomsten av fakta som motsäger myten kan man bortse ifrån ett tag, men förr eller senare finns det för mycket av den varan - eller så är det någon som tar fasta på just dessa fakta och skriver om historien. Som t ex Lars Olof Larssons “Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?”, som gör upp med myten Gustav I. Som envåldshärskare var han knappast den ömma landsfader som han ofta beskrivits som i fem sekler.

Myten om staten

Ofta är dessutom myten helt påhittad. Myten om kung Arthur är förstås en sådan. Men det finns andra myter som inte alls är lika uppenbart påhittade. Och som de flesta av oss tror på utan att tänka på saken. Staten är en sådan. Och inte minst den demokratiska staten.

Mytbildningen kring staten blir tydlig när man ställer frågan “vad är en stat?” för svaren gör allt annat än förtydligar. Ofta är svaren något i stil med “det är vi alla tillsammans” (vilket förklarar samhället, inte staten) eller det är “vårt gemensamma” (vilket inte betyder någonting alls). Kanske kan man komma överens om att staten är en slags organisation eller i alla fall organisering, kanske av det “gemensamma”.

Men om man sedan frågar “hur är staten annorlunda än andra slags organisationer, som företag, föreningar och samfund?” så uteblir svaret ofta helt. Eller så upprepas samma floskler om staten är en gemenskap, ett samhälle eller en nation. Men om staten är en gemenskap, hur är den annorlunda än andra gemenskaper? Om staten är samhället, är de olika på något sätt? Och om staten är nationen så stämmer det illa med de stater som är gemensamma för flera nationer. Beskrivningarna skaver för att svaren undviker det som särskiljer staten. För vad är det som gör staten till en stat?

Vad är en stat?

Det finns en formell definition av vad som gör vissa organisationer till stater snarare än föreningar, gemenskaper, företag, trossamfund osv. Av någon anledning tas detta inte upp i skolan, vilket blir en del av mytbildningen - och anledningen till att folk på allvar tror att “staten det är vi alla tillsammans”, någon slags kollektivistisk variant av Louis XIVs “l’état, c’est moi” (staten, det är jag).

Det som gör en stat till en stat är dess våldsmonopol. Utan våldsmonopolet är staten en organisation som vilken som helst. Max Weber gav uttryck för den numera klassiska definitionen att staten som den “mänskliga gemenskap som (framgångsrikt) hävdar monopolet på legitim användning av fysiskt våld inom ett givet territorium” (översatt från engelska; källa).

För att vara en stat räcker det inte med att utöva fysiskt våld, vilket både personer och organisationer kan göra. Våldsutövningen måste vara monopolistisk och “legitim”. Det förra är uppenbart, för om det finns flera organisationer som gör anspråk på att vara våldsmonopol inom samma territorium är ingen av dem en stat. Detta är fallet för maffior och MC- eller andra kriminella gäng som krigar med varandra om att ta över en stad eller region.

Att statens våldsmonopol dessutom ska vara “legitimt” tolkas ofta av etatister som att staten är moraliskt försvarbar och “rätt”. Men det är att missförstå definitionen. Den är nämligen inte normativ utan beskrivande (som en definition bör vara). Att statens våldsmonopol är legitimt betyder endast att det acceptera(t)s av undersåtarna, vilket förstås är nödvändigt för att man ska kunna uppnå någon form av stabilitet. En organisation som upprätthåller våldsmonopol över ett territorium som inte anses legitimt kommer inte att kunna utöva sin makt. I så kallade fallerade stater (som t ex Somalia) förfaller “ordningen” till inbördeskrig mellan grupperingar som gör anspråk på monopolet - men inte legitima sådana.

Stater utan monopol

Det finns en mängd organisationer som är som stater men inte (än) helt uppfyller kriterierna. Maffior är t ex inte stater så länge de inte har legitima monopol på våldsnyttjandet. Detsamma gäller MC-gäng och andra kriminella organisationer som upprätthåller territorier och krigar med varandra om makten över dem.

Både maffior och MC-gäng tenderar att med tiden stabiliseras med territoriala gränser. En maffia som kontrollerar ett område, en stad eller region upprätthåller ett de facto våldsmonopol. Inte sällan föreligger här en konflikt mellan nationalstaten och den lokala våldsorganisationen, som bägge gör anspråk på att ha makten över territoriet. Så kallade no-go-zoner,områden där statens internmilitära enhet (polisen) tappat kontrollen, är antingen statslösa eller ligger under en annan stats kontroll, oavsett om det är en maffia, ett MC- eller annat kriminellt gäng.

Den enda definitionsmässiga skillnaden mellan en maffiaorganisation och en stat är att den förra inte nödvändigtvis har etablerat ett monopol som av de boende i territoriet anses legitimt. Skillnaden kan tyckas vara enorm, men det är egentligen en smärre detalj. För i t ex inbördeskrig sker konflikten mellan organisationer som inte kan särskiljas från maffior eller kriminella gäng (oavsett om ena sidan i konflikten är den före detta staten). Och en stad i Syditalien som kontrolleras av en maffia eller en stad i södra Sverige som kontrolleras av ett MC-gäng lyder egentligen inte under den italienska eller svenska nationalstaten. De kontrolleras av maffian eller gänget.

Den lokala befolkningen uppskattar sällan när maffiorna eller gängen krigar om herravälde, men när de uppnår stabil kontroll är uppfattningen ofta annorlunda. Inte sällan låter maffior och gäng befolkningen vara så länge de själva kan fortsätta ostörda med sin verksamhet. Och ofta går brottsligheten ner rejält, för småtjuvar och andra brottslingar förstår att risken att råka illa ut är alldeles för stor där en maffia eller ett gäng har våldsmonopolet. (Det är klart lättare att undkomma polisen…)

Varför libertarianer är emot staten

Libertarianer är emot staten helt enkelt för att den - per definition - är våld och våldsverkan. Det går inte att ha ett samhälle baserat på icke-aggressions-principen under en stat. Detta är lätt att se, för staten måste upprätthålla sitt våldsmonopol för att fortsätta vara en stat. Det betyder i sin tur att den måste slå ned på allt och alla som försöker vända den ryggen, gå sin egen väg eller på annat sätt utmanar både monopolet och “legitimiteten”.

Kan man inte nyttja staten till gott eller i alla fall minimera dess våldsverkan? Det är en fråga som egentligen är irrelevant för den libertarianska principen. Pragmatiskt eller personligen kan man tycka att en “liten” stat är mycket bättre än en “stor”, men oavsett storlek så måste staten alltid kränka icke-aggressions-principen.

Detta är problemet som minarkister och nattväktare brottas med, för de måste inse att de inte samtidigt kan stå för icke-aggressions-principen och vara för en (viss typ av) stat. Därav de många krumbukter, logiska kullerbyttor och fantasifulla argument för hur något liknande en stat kan upprättas utan att kränka någons rättigheter. Men problemet består: staten är ett våldsmonopol och kränker därmed per definition icke-aggressions-principen bara genom att existera.

Mytbildningen kring staten är väldigt stark, vilket förklarar varför så få ens tänker på att diskutera statens vara. Den förklarar också de upprörda känslorna när staten som sådan ifrågasätts, för de moraliska argumenten för en stat är väldigt ihåliga. Den är våld. Per definition. Och de allra flesta förstår intuitivt att våld inte kan vara ett moraliskt fundament för samhället.

I konflikten mellan moral och myt finns bara en långsiktigt lösning: att släppa snuttefilten, se staten för vad den är och fredligt verka för dess avskaffande.


Cospaias veckobrev

Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.


Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.