Utan kalkylering ingen ekonomi
I förra veckan undervisade jag om Mises kalkyleringsproblem och applicerade argumentet på Sovjetunionens historia. Det är en fråga som engagerar. Inte för att studenter har någon koll på Sovjetunionen, utan för att de ser logiken men undrar om det verkligen stämmer. Kan samma argument verkligen användas på “moderna” exempel? Hur är det med Nordkorea? Kuba?
Ännu mer intressant är hur enkelt det är att göra fel - även för nationalekonomiska experter - om man inte förstår kalkyleringsproblemet. Ett talande exempel på detta är Paul Samuelson, nobelpristagare och enormt inflytelserik nationalekonomi på 1900-talet. Samuelson författade en lärobok som gavs ut i hela 19 upplagor mellan 1948 och 2009. Samuelsons Economics var standardläroboken i nationalekonomi på samma sätt som John Stuart Mills Principles of Economics var det århundradet dessförinnan.
I Samuelsons bok, i alla fall fram till Sovjetunionens fall 1991, finns en graf (se nedan) som visar hur landets rationella ekonomiska planering “snart” kommer att leda till att Sovjetunionen springer ikapp och förbi USA som världens rikaste land. Grafen baseras på den enkla logiken att rationell ekonomisk planering måste leda till mindre slöseri och bättre resursnyttjande än en öppen marknad där resurser används till allt möjligt som visar sig vara ekonomiskt ohållbart.
Logiken är korrekt och följer direkt av de formella modeller som nationalekonomer gärna använder sig av. Problemet är att modellerna helt struntar i entreprenörskapets värdeskapande, att konsumenter bestämmer en varas värde, samt därför det ekonomiska kalkyleringsproblem som Ludwig von Mises identifierade redan 1920. Hela det ekonomiska problemet är nämligen inte att lösa hur man ska använda kända resurser till given produktion.
Det verkliga ekonomiska problemet uppstår för att produktion måste påbörjas och ta resurser i anspråk (notera presens!) innan man vet om det som produceras verkligen kommer att vara av värde (notera futurum!). Om konsumenter tycker att det som producerats (notera imperfekt!) är av tillräckligt värde så kommer de att välja att köpa det och betala det begärda priset. Men för detta krävs att värdet är högre än för andra varor och att priset är tillräckligt lågt.
Entreprenören gör vinst om han eller hon lyckats använda resurser till att producera något som konsumenter är villiga att i tillräckliga volymer betala ett pris som överstiger produktionskostnaden. Med andra ord: entreprenörer spekulerar om att de producerar något som kommer att vara av värde - och att värdet kommer att vara högt nog.
Samuelsons miss är inte endast att han missade det här med att entreprenörer startar företag utan att entreprenörskapet är kärnan i marknadsekonomin. Utan entreprenörer som gör vinster och förluster baserat på hur bra de lyckas möta konsumenters framtida önskemål går det inte att allokera resurser på ett bra sätt. Problemet är inte hur mycket av alla resurserna som finns som ska användas till att producera Nike Air av storlek 42 eller Barbie-dockor. Problemet är inte bara hur många av vardera som ska produceras, utan vad över huvud taget ska produceras - som skapar värde för konsumenter.
Utan den insikten hamnar man lika fel som Samuelson. Med andra ord måste Mises kalkyleringsproblem vara kärnan i ekonomisk förståelse.
