Hur innovationer undergräver Kirzners marknadsprocess

Den mest kända levande österrikiske ekonomen är utan tvekan Israel Kirzner. Dennes teori om entreprenörskap, först diskuterad i boken Competition & Entrepreneurship från 1973, har haft stort inflytande både inom österrikisk ekonomi och inom mainstream. Faktum är att Kirzner är en av bara ett par grundläggande teoretiker inom studiet av entreprenörskap.

Kirzners teori definierar entreprenörskapet som alerthet (eng. alertness) till (vinst)möjligheter, det vill säga att entreprenörer är snabba att se var det finns vinstmöjligheter. Entreprenören har här en ekvilibrerande (balanserande) funktion, som drar nytta av diskrepanser och tjänar pengar på arbitrage. Med andra ord, Kirzner argumenterar för att en marknadsekonomi aldrig befinner sig i ekvilibrium och därför alltid är missanpassad till konsumenters önskemål. Tidigare entreprenörer har alltså gjort “fel”, som består. Dessa fel är inte misstag, för sådana leder till förluster som omöjliggör fortsatt verksamhet, utan framsteg som är ofullständiga. Entreprenörer kan alltså fortfarande skapa förbättringar, vilka är vinstmöjligheter för den som ser dem först.

Lägg till detta att konsumenters önskemål hela tiden förändras, så blir det klart att en marknadsekonomi aldrig kommer att kunna uppnå ekvilibrium. Det kommer alltid att finnas förbättringar att göra, vilket betyder att entreprenörer alltid kan tjäna pengar på att erbjuda sådana förbättringar.

Men Kirzners teori har en viktig begränsning: hans entreprenör är inte kapitalist, vilket betyder att den inte har egna resurser att investera. Inte heller behöver entreprenörsfunktionen äga något för att kunna syssla med entreprenörskap. Kirzner argumenterar för att “rena” entreprenörer (alltså entreprenörskapsfunktionen i sig) tjänar pengar på sin alerthet. Det räcker alltså att vara snabb på att se var det går att göra förbättringar för att kunna göra vinst på arbitrage. Kapital behöver inte användas.

Just denna begränsning kritiserades tidigt av andra österrikare. Flera av recensionerna av boken gjorde tydligt att entreprenörskap utan investerat kapital är endast ett slags sällskapsspel och inte verklig ekonomisk handling. Det är först när investeringar görs som de betyder något och har någon effekt.

Syftet med Kirzners teori var dock att bevisa (eller i alla fall visa) att en marknadsekonomi är ekvilibrerande. Varför är detta viktigt? Jo, helt enkelt för att det betyder att marknadsprocessen hela tiden närmar sig ekvilibrium, vilket gör att modeller och teorier baserade på ekvilibrium är “nära nog” verkligheten för att vara användbara. Kirzners teori syftade alltså till att skapa en bro mellan mittfåran i nationalekonomi och den österrikiska teorin.

Broprojektet misslyckades även om Kirzner fått stort teoretiskt inflytande i både österrikisk ekonomi och entreprenörskap. Nationalekonomer utanför den österrikiska skolan har knappast hört talas om Kirzner eller känner till dennes teori.

Men teorin har också en baksida för österrikisk teoribildning. För i och med Kirzners stora inflytande har österrikisk entreprenörskapsteori i det närmaste blivit synonymt med Kirzers teori. Men så är inte fallet. Faktum är att Mises diskuterar Kirzners “rena” entreprenör i Mänsklig handling, men snabbt gör klart att teorin är både verklighetsfrämmande och saknar förklaringskraft. Istället noterar Mises att den viktiga entreprenörskapsfunktionen är det han kallar för främjarentreprenören (eng. promoter entrepreneur), som skapar de stora svängningarna i ekonomin och därmed driver marknadsprocessen. Problemet för Mises var att han inte hittade något sätt att praxeologiskt härleda främjarentreprenören och hur denne skiljer sig från annat entreprenöriellt handlande. (Jag har gjort ett försök att praxeologiskt härleda främjarentreprenören, vilket därmed skulle kunna möjliggöra en praxeologisk entreprenörskapsteori.)

Om man accepterar Kirzners teori finns inget utrymme för främjarentreprenören. För en sådan, likt Schumpeters “kreative förstörare”, skapar innovationer som ikullkastar andra entreprenörers produktionsplaner. Precis som Henry Fords T-Ford helt förändrade personlig transport eller Apples iPhone förändrade personlig kommunikation. Sådana innovationer har långtgående strukturella effekter i ekonomin.

Intressant nog finns här en motsättning. För om man skulle försöka utöka Kirzners teori till att inkludera möjligheten till innovationer så förändras processen i grunden. För entreprenörer som sysslar med arbitrage genom att vara alerta inför att förbättra och dra nytta av diskrepanser kan inte fortsätta om det finns risk för innovation. Anledningen är att om någon skulle kunna innovera och därmed omkullkasta all befintlig produktion så måste alla entreprenörer i självbevarelsesyfte också försöka skapa innovationer. Istället för att försöka se och dra nytta av förbättringsmöjligheter genom arbitrage så måste de försöka skapa nytt som bättre gagnar konsumenter. För annars riskerar de att snabbt slås ut. Men genom att försöka innovera så bidrar de också till risken för innovationer och därmed att andras produktionsplaner omkullkastas.

Med andra ord är en marknadsprocess med innovationer (Mises främjarentreprenör eller Schumpeters kreative förstörare) helt annorlunda än den relativt ordningssamma framstegsprocess som Kirzner teoretiserade kring. Den är heller inte genuint och enhetligt ekvilibrerande, för innovationer kan lika gärna skapa oreda som värde. Med andra ord krävs att österrikare slutar förlita sig på Kirzners teori för att kunna förklara marknadsprocessen.