För en bättre och radikalare libertarianism
Libertarianismen har på senare tid växt sig allt större. En anledning är att idéerna fått större spridning och fler har påverkats av dem. En annan anledning är att termen börjat nyttjas av frihetens fiender som etikett på allt de ogillar. Det förra är förstås ett gott tecken, för det tyder på framgång. Det senare är också ett gott tecken, för det tyder också på framgång. Som Gandhi uttryckte det, “First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win”.
Ett problem med en rörelse som blir allt större är att idéerna urvattnas. Om man anses vara libertarian om man “ogillar staten lite grann” så kommer förvisso många fler att betrakta sig som libertarianer. Men frågan är om det är en framgång för frihetens idéer. När libertarianer själva hävdar att det är en seger om skatten sänks marginellt eller om någon industri avregleras så smått, då kommer libertarianismen också att få stå till svars för resultaten.
Dessutom kommer libertarianer utan en rättvisande “ideologisk kompass” att få det väldigt svårt att hamna rätt när det blåser. Vi såg detta under pandemin. Över hela världen argumenterade självutnämnda libertarianer för både lockdowns, vaccinkrav och hårda tag i allmänhet. Inget av detta kan rimligen anses vara libertarianskt. Men om framstående libertarianer framför sådana krav så kommer libertarianismen som sådan att få ta ansvar - även om det som sker är långt ifrån libertarianskt.
Under pandemin i USA var det egentligen två organisationer som stod på frihetens sida medan övriga som bäst vacklade - och flera helt missade målet. Dessa två var AIER under Edward Stringham och Jeffrey Tucker, som organiserade Great Barrington Declaration, samt Mises Institute under Lew Rockwell och Jeff Deist. Även om vissa andra till slut smög sig över på den frihetliga sidan så stod de flesta för många av de mest drakoniska tillgreppen.
Kanske kommer de i efterhand att hävda att vi inte kunde veta att viruset inte var dödligare eller att lockdowns inte var så effektiva. Vi behöver inte diskutera huruvida detta är sant, för det vi utan tvekan visste var att det de förespråkade var själva motsatsen till frihet. De miste greppet och fattningen och hoppade i galen tunna.
Frågan är varför - och hur vi kan undvika sådana “misstag” framöver. Det är trots allt rejält illa att libertarianer, även framstående sådana med många år i rörelsen, blir auktoritärer när det blåser lite. Svaret har två delar. Det ena är att värna den radikala libertarianismen - att aldrig backa från frihetens principer oavsett hur otacksamt det är. Detta gör vi här på Cospaia. Vi står rakryggat för frihetens idéer alldeles oavsett vad andra tycker.
Det andra är att argumentera för friheten mot basis av en sund syn på ekonomi. Mises Institutes president Jeff Deist brukar uttrycka att bra libertarianer kan sund ekonomi. Med det menar han att man kan och förstår österrikisk ekonomi. Och det ligger mycket i det, för anhängare av chicagoskolan har inte samma syn på marknaden. Faktum är att deras teori, bortsett ifrån att den är empirisk och därmed inte tillförlitlig, är partisk till centralplanering: deras syn på effektivitet och statiskt ekvilibrium gör att det alltid finns plats för staten att manipulera för att “förbättra” marknaden.
Om man istället förstår ekonomi som en process och därmed inser att det är tendenser och utveckling över tid som räknas (inte tillfälliga tillstånd) så blir kravet på frihet uppenbart. Inskränkningar av densamma leder till relativt lägre välstånd både i nuet och - ännu mer - framöver.
Därför är en sund syn på ekonomi en central del också av Cospaia. Den ohämmade marknadsekonomin sätter inga godtyckliga hinder för mänsklig skaparkraft. Om man förstår ekonomi så förstår man varför ekonomi inte kan särskiljas ifrån frihet. Som det står i Cospaias principdeklaration, “Ett samhälle som ignorerar sund ekonomisk teori är ett samhälle som går mot sin undergång”. Precis så. Och om man verkligen förstår ekonomi så inser man hur digra konsekvenserna av att manipulera och reglera den är.