Jag har närt en kommunist vid min barm!

post-thumb

Generationer har sett “Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. De flesta känner också igen att Tyko Jonsson utbrister “Jag har närt en kommunist vid min barm” när han upptäcker att Karl-Bertil omfördelat julklappar på “robin hoodskt” manér (från rika till fattiga).

Men även om många skulle hålla med om att sådan omfördelning förefaller “kommunistisk”, så är det en högst problematisk slutsats. För kommunismen alltså, inte för sagan.

Även om kommunister givetvis gärna ser att resurser omfördelas från rika till fattiga, så brottas de med ett stort problem: produktion. För som historien lär oss - och teorin redan visat - så förmår inte kommunister producera. Givetvis kan de liksom andra plöja åkrar eller bända plåt, men produktion handlar inte om det faktiska arbete som utförs utan om varför och hur det utförs. Endast möda skapar inte rikedom, vilket de flesta av oss kan vittna om.

För välstånd krävs genialitet, innovation och entreprenörskap. Men allt sådant förkastas av kommunismen för det krävs privat egendom för att omsätta genialiska idéer i verklighet och göra dem värdefulla. Värde handlar inte om hur mycket möda man lägger på att skapa något utan om mödan åstadkommer något som faktiskt är användbart och uppskattat av någon.

Det är av den anledningen som det krävs privat ägande av de så kallade produktionsmedlen. För om allt ägs gemensamt skulle inga nya idéer kunna prövas. Inte heller skulle vi kunna dra nytta av konkurrensen mellan idéer innan produkter blir verklighet. Men det är här värdeskapandet blir till: utan konkurrensen mellan entreprenörer som söker profit genom att skapa värde för konsumenter kan inte ekonomin som sådan skapa högre välstånd. Kommunismen brottas med en omöjlighet. Den kan inte prestera.

Men den har ytterligare ett problem, som också framgår i “Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”: kommunismen är narcissistisk snarare än moralisk. Även om Tage Danielsson framställer Karl-Bertil Jonsson som en medkännande och altruistisk själ, så handlar sagan varken om människors svårigheter eller hur man löser dem. Det handlar om att Karl-Bertil Jonsson vill omfördela.

Visserligen är gärningen förklädd till välgärning, men det är inte de fattiga och deras behov som står i centrum, utan omfördelningen. Och det är denna som får Karl-Bertil Jonsson att må bra. Det är helt enkelt själviskt. Han anser sig känna empati med vissa människor men inte med andra - och tar därmed på sig rollen som omfördelare från de senare till de förra. Men med vilken rätt? Det bekymrar inte kommunisten. Eller Karl-Bertil Jonsson.

Det kan vara värdefullt att komma ihåg detta när det återigen är dags att bänka sig framför tv:n i jul. Inte minst om man har en moster eller farbror som har en förmåga att alltid göra dumdryga yttranden baserade i ekonomisk okunskap och missriktad (om inte falsk) empati. Det är aldrig för sent att rätta någon som har hamnat fel. Inte minst om denne någon också har oskicket att yppa dessa åsikter i tid och otid.


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.