Elkrisen och politikens dilemma
Människor i hela Europa har drabbats av en elkris av sällan skådat slag. Hur ofta saknas plötsligt en så central vara som energi på en hel kontinent? I utvecklingsländer kan generell missväxt skapa svältkatastrofer. Men i Europa? Våra moderna ekonomier är enormt produktiva och producerar mer mat än vi kan och vill äta.
Vissa väljer att skylla elkrisen på kriget i Ukraina. Det är förstås en bidragande orsak, men det är varken den enda eller den största anledningen till att Europa saknar energi. Elkrisen är inte “Putins fel”. Istället har vi oss själva att skylla. Eller snarare: våra politiker. Det vi upplever nu är nämligen precis det som är fel med politik.
Snabba beslut
Under årtionden har politiker arbetat med att ta beslut i linje med klimatmål och allehanda ideologiska heliga kor. Därmed har det skett vissa investeringar i vindkraft samtidigt som kärnkraften blivit eftersatt genom avsaknad av underhåll och nybyggnation.
Denna typ av politiska beslut kan tas snabbt och får konsekvenser. Att besluta att kärnkraften ska läggas ner “på sikt” betyder att nya investeringar inte görs. Sådana beslut får konsekvenser. Än enklare är det att helt sätta stopp för saker. Ett beslut att lägga ner kärnkraften hade kunnat stänga kärnkraftverken i stort sett samma dag.
Det är lätt att begränsa, lägga ner och förstöra. Sådant kräver endast ett politiskt beslut, det vill säga några rader text på ett papper, en omröstning eller en kråka i dokumentets nederkant. Direkt därefter följer statens maktapparat upp och ser till att besluten efterlevs. De som inte gör som beslutet säger, oavsett om de inte hunnit med eller ens varit medvetna om beslutet, riskerar fängelse och dryga böter.
Så fungerar nämligen staten. Den kan enkelt och snabbt rycka ut för att begränsa, kontrollera, fängsla och förgöra. Det är dess kärnkompetens. Det så kallade våldsmonopolet.
Den andra sidan av myntet
Problemet är att sådana beslut har konsekvenser. Och dessa konsekvenser sker i den verkliga världen. Det tar tid att bygga kärnkraftverk - nära på ett decennium, hörde vi i valrörelsen. Men det kan läggas ner i stort sett på en gång.
Att investera i att förlänga driften av befintliga kraftverk tar tid, ork och pengar. Men att förbjuda sådana investeringar kan göras på ett par minuter.
Med andra ord kan man snabbt förändra så länge något redan har byggts och skapats. Detta gäller oavsett om det handlar om ett enskilt kärnkraftverk eller vårt ekonomiska välstånd. Det tar tid. Massor av saker måste hända: investeringar måste göras, resurser måste tas från någonstans och sättas in där de gör bättre nytta, arbetskraft ska utbildas och tränas.
Det är mycket lättare att inte göra någonting alls. Eller att förgöra det som redan skapats och byggts.
Var krisen kommer ifrån
Det är precis i kontrasten mellan politiken som förgörare och ekonomin som skapare som vi finner upprinnelsen till krisen. Vi har kris i hela Europa för att det inte finns så mycket energi som människor vill ha - eller till och med behöver. Varför har inte entreprenörer förstått detta? Svaret är att de inte har fått investera i och skapa den energiproduktion som de mycket väl hade gissat att människor och företag velat ha. För att politikerna haft andra mål.
Politikerna har nyttjat klimatförändringarna och annat som skrämmer människor för att ta snabba beslut. Kolkraft? Nej, den spyr ut koldioxid. Den kan vi inte ha. Lägg ner. Oljekraft? Samma sak. Kärnkraft? Nej, den vill miljörörelsen inte ha.
Istället har satsningar gjorts på så kallat förnybara källor till energi. Vindkraft, till exempel. Men utbyggnaden tar tid och tekniken är inte så väldigt effektiv. Hoppsan. Mycket lättare att lägga ner än att skapa.
Och precis här är vi: mitt i politikens förmåga att med snabba beslut försvåra, lägga ner och förstöra. Och dess oförmåga att skapa. Putins krig i Ukraina har förvisso gjort saken sämre. Men att det är elkris har vi våra politiker att tacka för. Det är deras fel.