Vi borde vara besatta av att utveckla mediciner mot allvarliga sjukdomar
Så dog Börje Salming av ALS igår, inte ens ett år efter att han diagnostiserats. På Flashback ryktades det om assisterat självmord. Det är nog folk som tröstar sig med spekulationer för att det är för hemskt att tänka på att sjukdomen tog honom så snabbt. Sorgligt är det i alla fall.
Börje har hyllats för sitt pionjärskap som svensk och europé i NHL. Men kanske var hans sista månader ännu större, när han trotsade sjukdomen och gjorde intervjuer och närvarade på galor. Hans öppenhet kommer under många år att generera pengar till insamlingar för forskning.
Det är stort i sig. Men tänk om vi inte lät det stanna där. Tänk om vi också erkände att sjukdomar som ALS är ett problem som kräver våra största ansträngningar för att motverka.
Det är mycket prat om klimatmål, att Sverige vid ett visst år ska ha noll utsläpp av koldioxid. Varför fokuserar vi inte med lika stor besatthet på att vi ska bidra till utvecklingen av medicin mot ALS? Varför deklarerar vi inte högt att vi måste ställa om vårt samhälle för detta syfte, och därför sänker skatten för att göra forskaryrket mer attraktivt och börjar ifrågasätta den extrema byråkratin (“försiktighetsprincipen”) som saktar ner medicinutvecklingen?
2012 lade AstraZeneca ner sin neurovetenskapliga forskningsenhet i Södertälje. Det var en direkt konsekvens av den tillväxt- och medicinfientliga politik som politiker från många partier i många år ägnat sig åt. Vad hade de forskarna upptäckt om de fått fortsätta sitt arbete? Antagligen inte så mycket, eftersom neuroforskning är ett fält med få framgångar. Men tänk om de hade upptäckt något – vad fantastiskt det hade varit.
https://creativecommons.org/licenses/by-nd/2.0/