Yttrandefrihet, för och emot

Att yttrandefrihet är något fint får vi lära oss i skolan. Givetvis finns det värden i att låta människor yttra sina åsikter. Det är trots allt så att lärandet i sig bygger på ett ifrågasättande. När vi sitter i skolbänken serveras vi sådant som vi tidigare inte visste eller förstod, men som vi kanske hade andra (ofta egna och helt påhittade) förklaringar på. Att få dessa ifrågasatta och ersatta av systematiskt framtagen kunskap är förstås förbättring.

Ifrågasättande är centralt för framsteg

Detsamma gäller vetenskapen, som ju är vad utbildning borde (och ofta antas) bygga på. Det är just ifrågasättandet - att ge uttryck för sådant som få eller ingen annan håller med om - som leder till vetenskapliga revolutioner. Einsteins relativitetsteori gjorde upp med och utmanade Newtons teorier, som antogs vara mer eller mindre sanna. Det var säkert många inom fysiken som förfasades över Einsteins nya grepp.

På samma sätt gjorde Copernicusoch Galileo upp med geocentrismen genom att påpeka att jorden nog inte är universums mittpunkt utan en planet som kretsar kring solen. Dessa idéer utmanade inte bara stjärnskådarna, utan även religionens (det vill säga Kristendomens) läror. Galileo ställdes till och med inför rätta inom kyrkan för sitt kätteri.

Utan dessa modiga nytänkare hade vi inte varit där vi är. Det är ganska lätt att se att utan sådant ifrågasättande och nytänk så avstannar utvecklingen. Så det klart att yttrandefrihet måste vara ett centralt värde i varje modernt och progressivt samhälle! Eller?

Emot yttrandefrihet av fel anledningar

Idag har det blivit kutym att vara för allehanda begränsningar av yttrandefriheten. Argumenten varierar men har en central kärna: alla har rätt att uttala vad de vill så länge de inte kränker någon annan. Det kan ju låta rätt okej, men problemet är att det finns många som är lättkränkta. Det finns också skrämmande många som inte tvekar att låtsas bli kränkta för att därmed kunna tysta meningsmotståndare.

Det klart att man kan känna med den som blir kränkt och utsatt för elaka kommentarer. Civiliserade människor beter sig inte så - inte ens online. Men det står alla fritt att säga ifrån. Om någon beter sig dumt så bör vi säga ifrån inte bara för den utsattes skull utan också för vår egen, för att den som brustit i omdöme ska lära sig samt för att världen ska bli lite bättre. När vi säger ifrån blir samhället helt enkelt lite trevligare.

Men när kränkthet är en accepterad begränsning av yttrandefriheten och när den dessutom kan användas politiskt så talar vi om något helt annat. Det handlar inte längre om att folk ska ha hyfs och bete sig respektabelt. Istället handlar det om att stoppa och att slippa. Vad är det man stoppar och slipper? Tankar man inte haft förut eller sådana tankar man helst inte vill ha. Vilket är precis vad kyrkan sysslade med när man anklagade Galileo för kätteri.

Det är samma slags beteende som ledde till häxbränningarna för några hundra år sedan. Och samma som gör att man idag stänger ute oliktänkande från allehanda sociala medier eller, som i Folkrepubliken Kina, från vardagslivets nödvändigheter. Det uppenbara resultatet är att utvecklingen avstannar. Kanske går den också i motsatt riktning. Och dessutom skapar det konflikt.

Men ifrågasättandet är nödvändigt, både för individen och för samhället, för att vi ska kunna utvecklas som personer liksom som kultur, folk, land och så vidare. Att sätta munkavle på folk för att de säger något som någon skulle kunna uppfatta som (eller låtsas vara) kränkande är att bakbinda människor, påtvinga dem konformism och liktänk - och att stoppa all innovation och utveckling. Det är knappast något annat än kontraproduktivt.

Emot yttrandefrihet av rätt anledning

Men det finns trots allt anledning till att vara skeptisk mot yttrandefrihet som en rättighet. För det är inte var och ens rätt att i alla sammanhang säga precis vad man tycker.

Ibland är det helt enkelt otaktiskt. Men det har att göra med vanligt hyfs och respekt snarare än något annat. Dessvärre kommer vi allt närmare en värld där ohyfsat beteende blir olagligt och straffbart. Detta är en utveckling som går i kränkthetens tecken.

Ibland är det fria yttrandet skadligt och kan utsätta andra människor för fara, som till exempel om man “doxxar” någon som är i en väldigt utsatt situation eller sprider en provokativ personlighets hemadress. Det är inte så konstigt att det finns lagar och regler som syftar till att stävja sådant beteende även om det förstås är lagrum som befinner sig på det sluttande planet och därmed kan leda till att ohyfsat beteende (snarare än att man utsätter andra för fara) blir olagligt.

Men det finns också anledning att begränsa yttrandefriheten på helt godtyckliga grunder. Allt som tidigare sagts gäller i situationer där vi befinner oss i ett äganderättsvakuum. Detta är högst problematiskt, för utgångspunkten är att varje person är helt jämlik och därför har rätt (eller inte) att uttrycka sina åsikter. Men detta gäller inte uppenbart på någons egendom.

Det finns ingenting som säger att alla har rätt att uttrycka vilka åsikter som helst på annans mark. Om du besöker mig som gäst så är du välkommen under förutsättning att du beter dig på ett sätt som jag tycker är rimligt. Du har inte automatiskt rätt att vara ohyfsad mot mig, prata illa om min hustru eller uttrycka åsikter som jag och andra tycker väldigt illa om. Du har förstås rätt att uttrycka dessa åsikter - men inte hemma hos mig.

Yttrandefrihet är inte en rättighet utan ett privilegium

Med andra ord är yttrandefrihet inte en rättighet som trumfar andra rättigheter. Den är faktiskt ingen rättighet alls utan ett privilegium som staten ger oss - och som gäller på statens egendom (vi lämnar diskussionen att staten inte har någon rättmätig egendom därhän). På offentlig plats har du rätt att uttala de åsikter som lagen ger dig tillåtelse att uttala. I vissa fall kan det vara helt obegränsat, men i praktiken är det sällan så.

Dessvärre tar sig staten också rätten att upprätthålla denna chimär av yttrandefrihet på annans egendom. Den kan mycket väl i lag kräva att jag tillåter att folk beter sig illa mot mig och min familj på min egen egendom. Där så är fallet har staten gett andra människor privilegier på ägarens bekostnad - och gett sig själv en bestämmanderätt över egendomen som ägaren inte har. Med andra ord är yttrandefrihet (ett privilegium) i dessa fall en direkt inskränkning av äganderätten (en rättighet).

Det finns förstås en plats för yttrandefrihet och ifrågasättande. Inte minst inom kunskapande och vetenskapande liksom inom utbildning där dessa är förutsättningar för framsteg. Utan dem stannar utvecklingen upp. Men detsamma gäller äganderätt utan vilken vi inte skulle kunna göra något av vare sig framsteg eller utveckling eller nya idéer. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun: yttrandefrihet är inte en rättighet utan ett privilegium.