Inga marknadshyror utan liberal klasskamp
I årtionden har Sverige haft bostadsbrist. Denna brist har rotat sig så djupt i vårt samhälle att vi börjat ta den för given, som ett ofrånkomligt faktum vi bara ska leva med. Men det behöver inte vara så. En ny strategi för att bekämpa bostadsbristen – inspirerad av liberal klassteori – skulle kunna inleda en välbehövd omstart.
Men innan vi går in på hur en sådan strategi ser ut måste vi först konstatera diskutera varför vi har bostadsbrist. Egentligen är orsaken till bristen uppenbar, i alla fall om man ska tro ungefär 97% av alla nationalekonomer. De menar att bristen beror på att hyresregleringen tryckt ner priset under dess naturliga nivå, vilket gett upphov till en obalans mellan utbud och efterfrågan. Särskilt engagerad i att upplysa om hyresregleringens skadeverkan var framlidne ekonomiprofessorn Assar Lindbeck, som konstaterade att det enda som kunde förvärra bostadssituationen mer än hyresreglering var bombanfall.
Trots denna gedigna vetenskapliga grund har motståndet mot hyresregleringen inte skördat några större framgångar. Hyresregleringen har bestått över årtionden, liksom bostadsbristen. (Alltså inte ett sammanträffande.) Vissa politiska försök till reformer har genomförts, men eftersom det allmänna stödet för hyresregleringen är så kompakt har de misslyckats. Därför är det värt att pröva på något nytt, för att se om en ny typ av opinionsbildning skulle kunna rubba detta stöd.
Hittills har den huvudsakliga kritiken av hyresregleringen varit av ett samhällsekonomiskt slag. “Vår ekonomi saboteras när människor inte kan hitta en bostad när de vill arbeta eller studera och dessutom är det orimligt att man ska behöva köa jättelänge för att få en bostad. Därför gynnar marknadshyror hela samhället på lång sikt.” Det är en rimlig kritik, som fler borde ha lyssnat på. Men problemet är att bostadsbristen inte är en samhällsekonomisk fråga, utan i stället en klassfråga.
För att det ska gå att begripa vad vi menar måste vi här göra en kort utflykt till tiden då klassteorin först utvecklades. Upphovsmakarna till denna teori, som idag främst förknippas med socialister, var franska liberaler. De var inga kommunister, utan tvärtom efterföljare till Jean-Baptiste Say. Som de såg det fanns det två klasser: de som levde på andras bekostnad, tack vare statliga privilegier, och de som på grund av statliga privilegier tvingades försörja de förra.
Och precis så fungerar hyresregleringen. Den gynnar en grupp, priviligierade ägare av kontrakt på hyresrätter i innerstaden, på bekostnad av alla andra. Det är därför det har varit så svårt att vinna stöd för hyresregleringens avskaffande med sunda, samhällsekonomiska argument. På kort sikt har människor med hyreskontrakt i innerstaden bara att förlora på hyresregleringens avskaffande. Det samhällsekonomiska argumentet har ingen relevans för dem.
Därför borde man inte ens försöka övertala dem, utan i stället rikta sig till de som skulle vinna på ett avskaffande av hyresregleringen: människor utanför hyresmarknaden och människor med kontrakt utanför innerstaden. Hur den första gruppen förlorar borde vara uppenbart, men att även den andra gruppen kan behöva en förklaring. I vissa fall kan människor i den säkert få relativt låga hyror på sina hyresrätter, men samtidigt begränsar systemet kraftigt deras möjligheter att flytta sig från socialt utsatta områden. Dessa grupper har alltså mycket att tjäna på en avskaffad hyresreglering.
Skulle de inse att hyresregleringen inte gynnar dem, utan tvärtom orsakat den bostadsbrist som plågat samhället så mycket bara för att gynna en priviligierad grupp, skulle stödet för hyresregleringen erodera och systemet kollapsa. En reform av hyresregleringen skulle då väldigt snabbt minska bostadsbristen, särskilt i jämförelse med många andra samhällsproblem som kommer att kräva fler år för att lösas.
En ny strategi för motståndet mot hyresregleringen är värd ett försök. Vi har inget annat att förlora än våra bojor.