Centralisering som problemlösning

Inom politiken är samordning och centralisering standardlösingen på problem med effektivitet. Inom kommuner slår man ihop nämnder med specifik expertis till nya supernämnder med bredare ansvar och större befogenhet.

Kommuner slås ihop till allt större enheter för att klara sitt samhällsserviceuppdrag. Antalet kommuner har gått från nästan 2500 på 1940-talet via flera vågor av sammanslagningar till dagens 290.

På samma sätt flyttas allt mer makt i Sverige från lokal och regional nivå till Stockholm och staten. Inte sällan för att “garantera” likvärdig samhällsservice. Och samma centraliseringssträvan ligger bakom den ständiga flytten av makt från Stockholm till Bryssel och EU.

Centraliseringens löften

Argumenten för centralisering är lätta att förstå. Inte sällan handlar det om att peka på möjligheten till stordriftsfördelar och minskade transaktionskostnader. Större enheter kan enklare skapa processer som är effektiva. Man kan dra nytta av den större volymen och därmed standardisera och minska kostnaderna.

Eller så heter det att problemen är större och därför behöver befogenheterna också bli större. Miljö- och migrationsfrågor kan inte lösas på lokal eller nationell nivå, för problemen är “gränslösa”. Så beslutsfattandet och befogenheten trycks upp till internationell nivå och gigantiska byråkratier som FN och EU.

Och så är rättvisa förstås ett argument: likvärdig vård är bättre än bra vård – i alla fall i den politiska retorikens värld. Det är hemskt att inte precis samma vård ges i Stockholm och Jukkasjärvi. Samma med förskola och skola.

Men ytterst sällan blir centraliseringen som man tänkt sig. De förväntade resultaten uteblir. Det blir inte billigare i större enheter, utan resurserna är alltid otillräckliga. Kostnaderna går upp snarare än ner. De större enheterna blir mer byråkratiska och skyfflar mängder av papper men verkar inte åstadkomma så mycket. Och likvärdigheten verkar inte riktigt nås trots att nivåerna sänks.

Centraliseringens risker

Att centralisera betyder dessutom att det blir mer makt i samma händer. Delvis är detta avsiktligt, för man tror att det blir enklare och mer effektivt att ta beslut en gång på toppen än att flera beslut tas på lägre nivå. Men ofta ökas också makten totalt sett, för på så sätt kan man förvänta sig att de centrala besluten genomförs med full kraft. Och det måste ju vara effektivt.

Men problemet med att centralisera makten är att den blir allt mer intressant av dem som skulle vilja ha makt. Att ta över ett grannskap är förvisso ett mål för vissa, men att ta över en kommun lockar fler – och mer korrupta aktörer. Tänk då att flytta besluten till nationell nivå eller till och med globalt.

Lord Acton lär ha sagt att makt korrumperar men absolut makt korrumperar absolut.

Detta är antagligen sant. Men det är också så att makt attraherar människor som inte har hög moral. Makt är nämligen makt att tvinga – det är genom att tvinga människor att göra på ett sätt, eller att bestraffa dem om de gör något annat, som politiken försöker åstadkomma “önskvärda” resultat. Inte så konstigt då att framför allt de som inte anser att tvång är ett problem söker den makten. De som tycker att tvång är obehagligt eller moraliskt förkastligt önskar inte sådan makt till någon – inte ens sig själva.

Så vi borde förvänta oss att de som söker makten blir värre. Och att deras metoder att nå makten blir allt mer hänsynslösa. För den som har färre skrupler och principer kommer snabbare och enklare att tillförskansa sig makten. De kommer också att i mindre utsträckning hålla sig till regler eller god moral i sitt maktutövande.

Centraliseringens effekter

Resultatet av centraliseringen blir sällan det som utlovats. Snarare blir det värre, men effekterna kan ofta döljas enklare och under längre tid i större och mer avlägsna byråkratier än i små och nära sådana. Vilket gör att problemen – oavsett om de handlar om korruption eller “bara” ineffektivitet – hinner bygga till sig och bli både stora och rejält kostsamma innan de uppmärksammas.

Den så kallade lösningen blir alltså endast en chimär. Och den ger upphov till större problem som politiken ivrigt söker lösa. Med vilket medel? Det är inte så svårt att gissa…