Den friska och sjuka ekonomin

post-thumb

Allt för ofta dyker frågan rörande inflation och dess magiska två-procent-nivå upp, men varken några välutvecklade förklaringar eller kritik presenteras. Gemene man har blivit matad dessa, vad jag förhoppningsvis kommer att tydliggöra, osunda idéer ända från den obligatoriska skolbänken till de högaktade akademierna. Konsekvensen av felaktiga tolkningar av inflation, sparande och räntor, har skapat en stor cancersvulst som är på väg att spricka och spridas aggressivt.

Idégrunden, sprungen ur en samverkan mellan akademin, politikerklassen och finansbranschen, är ostadig. Ur den brittiska ekonomen John Meynard Keynes tolkning och teoretiserande kring ekonomins fundamentala grundmekanismer, har en reflexartad och omedveten skepsis mot klassiskt sparande satt sig i vår tidsanda. Inte i termer av tankeverksamhet hos befolkningen – de flesta är införstådda med vikten av sparande – men i termer av hur vi faktiskt handlar och agerar. I Keynes universum är konsumentens efterfrågan och följande konsumtion den motor som driver hela ekonomin och samhället framåt. Därför är inflation alltid önskvärt, men inte för mycket och inte för lite, gärna runt två procent. Keynes idéer har idag utvecklats till det som kallas för Modern Monetary Theory (MMT).

Keynes menar att konsumtion leder till att producenterna blir mer produktiva och kan anställa fler arbetare, vilket leder till ökad tillväxt. Utan en kontinuerligt ökande konsumtion skulle tillväxten haltas och samhället stagneras. Vi kan enkelt se att sparande inte passar in i denna modell. Tvärt om anses sparande vara en hämmande kraft som får konsumenten att konsumera mindre. Om vi placerar våra pengar i madrassen eller på banken har vi alltså valt att inte konsumera idag. Producenten möter då lägre intäkter, anställer färre arbetare och måste i värsta fall säga upp arbetare. Konkurser blir vanligare, tillväxten degenereras och en lågkonjunktur inleds. I Keynes värld leder alltså besparingar till en negativ och allvarlig samhällsutveckling som bör förhindras och deflation är därför det värsta tänkbara scenariot. Sparande bör därför avskräckas, konsumtion bör uppmuntras vilket åstadkoms genom en strävan efter två procent inflation årligen.

Denna logik presenterades av Keynes under 1930-talet och blev den som skulle forma och dominera all världens penningpolitik framöver. Inte bara forma och dominera, utan även rättfärdiga en ohederlig maktutövning som använts i millenier.

För att visa ovanstående teoris osundhet och även förödande samhällseffekt, kommer först “den friska kroppen” att presenteras. Det vill säga, ett samhälle där privat äganderätt är beskyddad och erkänd till fullo, individer är helt fria till att handla, producera och praktisera byteshandel, till den grad att de inte skadar någon annan. Därefter presenteras “den sjuka kroppen”, vilket är det ekonomiska landskap vi befinner oss idag och aktivt behöver motarbeta för en fortsatt frodande utveckling av vår civilisation och människolivet.

Först behöver inflation och deflation dissekeras och förklaras vidare. Traditionellt sett har man menat att inflation handlar om ökningar i penningmängden och deflation minskningar i penningmängden. Som en effekt av detta har priserna på marknaden justerats spontant för att möta det nya utbudet av tillgängliga pengar, vilket är prisinflation och prisdeflation. När inflation sker, alltså ökningar av penningmängd, ökar även priserna då mer pengar spenderas på lika stor mängd varor. Det omvända gäller givetvis deflation. Prisinflation och prisdeflation är bara olika sidor av samma mynt och även en spontan och kritisk samhällsfunktion. Som är fallet för all prisbildning, är inflation och deflation ett verktyg för ett samhälle att skicka rätt signaler till entreprenörer och konsumenter. Prisbildning är ett spontant sätt att koordinera ett stort, komplext och okontrollerbart samhälle innehållande ett brett spektrum av individer med varierande preferenser.

När inflationsbegreppet diskuteras idag av politiker, akademiker, bankirer, media och mannen på gatan, är det prisinflation som åsyftas. När Riksbanken presenterar uppdaterade inflationssiffror, är det enbart den sekundära priseffekten de mäter och inte den faktiska inflationen i termer av förändringar i penningmängd. Hur kommer detta sig? Varför har semantisk gymnastik utövats rörande det kanske viktigaste samhällsekonomiska begreppet?

När jag, och mina lärare Mises, Hayek, Rothbard och även Friedman, använder begreppet inflation och deflation, är det enbart ändringar i penningmängd som bör tas i beaktning. Ringarna på vattnet som följer är enbart spontana, sunda mekanismer som får koordinationen i samhället att fortsätta flyta på, när ekonomikroppen är frisk.

Innan centralbanker hade total kontroll över penninghanterandet i samhället, skedde förändringar i penningmängden. Guld, som var världsreservvaluta i många millennier, ökade och minskade i utbud regelbundet och gör fortfarande. Nya fyndigheter hittas regelbundet, nya tekniker för att prospektera guldet, och så vidare, har alltid lett och leder till ökningar i utbudet av guld. På samma sätt har guld försvunnit genom åren ner i till exempel gravar eller havsdjupen.

Kort sagt är inflation, prisinflation, deflation och prisdeflation, i sina klassiska och mest användbara betydelser varken något ont eller gott. De är spontana och naturliga mekanismer för att få koordinering mellan individer möjlig i en oerhört komplex värld befinnandes i konstant förändring.

Nästa essentiella del att dissekera i den friska ekonomikroppen är besparingar och räntor. Även dessa grundläggande ekonomiska mekanismer och definitioner har efter Keynes inflytande drastiskt ändrat innebörd och funktion, på mycket kort tid sett till hur länge kroppens blod pumpat i ådrorna. Blödningar har skett många gånger i historien, men till slut har kroppens självläkande egenskaper hjälpt oss tillbaka efter tidskrävande och tuff rehabilitering.

Ju mer som sparas av individerna i samhället, desto mer pengar har banken i sina valv. Bankens utlåningsränta är en direkt spegelbild av samhällets, på en aggregerad nivå, benägenhet till att spara sina pengar i bankens valv. Med andra ord, har då banken mer kapital att tillgå låntagare. Utbudet av sparmedel är högre än innan och detta visas i räntan genom att den sänks. Ju mer besparingar, desto lägre ränta. Motsatt förhållande gäller också: ju mindre besparingar, desto högre ränta. Det finns alltså ingen motsättning mellan hög besparingsgrad och hög produktivitet, tvärtom kommer fler entreprenörer att få tillgång till kapital ju mer samhällets agenter sparar. Det finns såklart fler parametrar som påverkar räntan, men ovan resonemang är räntans fundamentala byggsten och starkaste kraft.

Som med alla priser, är även räntan en bärare av information och har koordinerande effekter, likt vårt blod. Informationen som förmedlas med räntan, främst till producenten, är individernas aggregerade tidspreferens. Tidspreferens i detta sammanhang kan översättas till individers planering av konsumtion i en temporal kontext. Vill konsumenten spendera sina tillgångar idag eller möjliggöra mer konsumtion imorgon, genom extra intäkter från räntor? Vid hög tidspreferens vill individer tillfredsställa sina behov så fort som möjligt, vilket innebär att individen är mindre benägen till att spara tillgångarna, banken har mindre utlåningsbart kapital (mindre pengar i valven) och räntan höjs. Motsatt förhållande gäller för låg tidspreferens. Individer vill då konsumera mer imorgon än att idag. Individen väljer därför att offra sin konsumtion idag, till exempel i form av att spara sina pengar i bankens valv, och tillgängliggöra kapitalet för utlåning, för en premie (ränta). Effekten blir att möjligheterna för konsumtion i framtiden blir större för individen. Mer pengar i valven leder alltså till lägre räntor.

Ovan resonemang ger bara en bild av ena sidan i hela ränte-ekvationen, konsumenten och spararen. Producenten å andra sidan, som till störst utsträckning belånar sig, får tack vare räntan signaler om när och hur samhällets agenter vill konsumera. När producenten kan belåna sig till en låg ränta ger det indikationer till den att konsumtionen kommer att vara mer potent i framtiden. Det finns mer vinst att hämta i att satsa på längre, mer komplexa, produktioner som skulle mätta en framtida rikare och mer eftertänksam konsument. När räntan är hög skickas signalen till producenten att konsumenten är mer benägen till att mätta sina akuta behov mer än att kunna konsumera mer i framtiden. Producenten har då mer vinst att hämta i mer kortsiktig produktion som ämnar att mätta konsumentens behov så fort som möjligt.

Räntan är en essentiell samhällsmekanism som koordinerar konsument och producent. Genom en fri ränta, som bestäms på en självständig lånemarknad, får producenten vägledning till vad för typ av produktion de bör satsa på. I slutändan är det konsumenten som vinner. Tack vare en fri och fungerande räntesättning kommer konsumenten att få sin tidspreferens besvarad av producenten. Om konsumenten vill spendera mer nu eller framöver kommer producenten att få reda på och på så vis lägga sin energi på rätt typ av produktion. Konsumentens behov skulle bli tillfredsställda till högsta möjliga grad på sikt, jämfört med alternativen.

Den friska ekonomikroppen består givetvis av många, många fler organ. Kroppens aktuella somatiska tillstånd förstås bäst genom att först och främst studera ovan mekanismer, inflation, deflation, sparande och räntor.

Hur mår då vår stora, komplexa, ekonomikropp bestående av miljontals (miljardtals, inräknat internationella marknaden) enskilda individer och grupper av individer? Med utgångspunkt från ekonomisk teori hämtad från andra än Keynes, mår kroppen inte alls bra. Tyvärr mår vi riktigt dåligt. En sakta men säker tillväxt av en elakartad cancersvulst har skett under allt för lång tid och snart tar den kål på oss. De - politiker, centralbankirer, bankirer och akademiker - har till och med matat cancern med extra näring och gjort den större.

Sedan Woodrow Wilsons genomklubbande av Federal Reserve Act 1913 och Bretton Woods-avtalets uppbrott 1971, har guldmyntfoten avsiktligt filats bort och till slut amputerats. Räntor har pressats till aldrig tidigare skådade nivåer och sedelpressarna har gått varma, länge. Cancersvulsten har nu fått fritt flöde av näring. Snart spricker svulsten och cancern kommer att sprida sig vilt och aggressivt i hela kroppen. Vi alla kommer att drabbas och bli fattigare. Inte fattiga i termer av bankkontosaldon, utan hur väl vi kommer att kunna mätta våra behov.

Räntorna, som idag är planekonomiskt styrda av Riksbanken, ger inte alls rätt signaler till entreprenörer. Vi har idag rekordlåga räntor, samtidigt som hushållens skuldkvot är rekordhög. Verkligheten är inverterad mot vad teorin säger, där räntan ger signalerna till producenterna att satsa på mer komplex och långsiktig produktion. Konsumenten å andra sidan, är till större grad benägen att belåna sig för att konsumera mer idag och mindre i framtiden. Produktionen ämnar åt att mätta en rikare och mer köpkraftig konsument i framtiden, men den konsumenten kommer ej att finnas. Se alla lyftkranar i storstäderna och hur mycket pengar som sparas av individer. Någonting är ur balans.

Denna obalans sätter hela samhällen i gungning. Konjunkturen går upp och ner. Ena dagen tjänas det mycket pengar och stor del av befolkningen är sysselsatt, andra dagen är det omvänt. Varför sker dessa konjunktursvängningar? På grund av manipulationen av räntor och penningmängd, sätts en av de viktigaste koordineringsmekanismerna ur spel. Företagare går in långsiktiga produktioner och konsumenten vill konsumera mer idag än framöver. Plötsligt inser producenterna att deras produktion inte kommer att leda till vinst och stänger affären, folk förlorar sina jobb, aktien rasar och samhället måste börja om. En oerhörd mängd resurser har slösats, både arbetares värdefulla tid och kraft samt världsliga resurser. Dessa resurser är oftast inget vi kan återanvända eller få pengar tillbaka för, utan har bränts upp på grund av vårdslös penningpolitik.

Ur andra glasögon, än de som charmören Keynes har sytt fast, ser tyvärr vår kära, välståndsskapande, och harmoniserande ekonomikropp, mycket sjuk ut.

Med detta sagt vill jag be våra politiker, centralbankirer och akademiker att öppna sina ögon. Om inte de kan se vart vi är på väg och stoppar galenskaperna, behöver vi i samhället organisera oss och försöka bryta oss fria från denna sjukliga kropp. Använd pengar och handelsplatser som är decentraliserade och vilka står utanför makthavarnas kontroll. Om detta i praktiken skulle betyda att vi använder bitcoin, guld eller snäckor och att handla direkt från din närmaste bonde, är upp till oss att utforska. Vi kan inte låta vår fantastiska civilisation gå under på grund av giriga politiker, bankirer och tjänstemän vilka har gött denna svulst allt för länge.

Länge leve friheten och en fortsatt frodande, värdeskapande och vacker civilisation. Lev fritt eller dö.


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.