Åsiktskorridoren är en återvändsgränd

post-thumb

Den så kallade åsiktskorridoren, eller overtonfönstret som den ibland kallas, framträder allt tydligare i denna hysteriska moralpanikens tidsålder. Liksom så många gånger på den politiska arenan börjar det med till synes rimliga förslag till inskränkningar, som snart ökas i omfång och omfattning. Till slut står vi där med skägget i brevlådan och undrar varför vi inte får tycka något längre. Det är inte längre endast de verkligt extrema åsikterna som stängs ute.

I en undersökning av SOM-institutet anser sig 53% av de tillfrågade inte kunna tala öppet om sina uppfattningar eftersom andra kan tycka att de är stötande. Det är förvisso vanligt hyfs att respektera andra och vara trevlig. Men detta handlar inte om att ha vanligt hyfs. Frågan gäller inte huruvida folk känner att de inte fritt kan skrika glåpord eller tala om sexuella äventyr framför tanterna på bageriet.

Det handlar om att över hälften av svenskarna (får man förmoda) har uppfattningar som de håller inne med för att uppfattningarna kan anses stötande. De kan inte tala öppet om sina åsikter. För de ligger utanför åsiktskorridoren. Och det gäller för över hälften av alla. Det är ju helt galet.

På Cospaia erkänner vi oss förvisso inte till statsreligionen demokrati, men nog borde även etatistiska demokrater dra öronen åt sig när de ser sådana här siffror? För en demokrati, även i den utopiska version som vi lär oss i skolan, kräver att uppfattningar och åsikter ställs mot varandra i öppen diskussion. Det är, för att låtna John Stuart Mills tankegods, endast genom det fria utbytet av tankar och idéer - och åsikter - som vi kan komma fram till vad som är rätt.

Så fort diskussionen begränsas och kringskärs så minskar den i värde. Och med värdet minskar förstås också intresset av den. Vem är intresserad av en diskussion där man bara får säga vissa saker? Det är en diskussion som man redan vet vartåt den leder. Varför ens ha en sådan?

Föga förvånande visar de övriga frågorna i undersökningen på just detta. Det är inte bara så att över hälften av svenskarna känner sig censurerade. De anser också numera att det är helt okej att styra diskussionen, förbjuda åsikter och ta ifrån medmänniskor deras rätt att yttra sig och att demonstrera. Varför inte? Om diskussionen ändå inte är fri, varför ska de med knepiga eller jobbiga åsikter få uttrycka dem?

Från undersökningen:

  • 21% av svenskarna kan tänka sig att inskränka den grundlags­stadgade rätten att få uttrycka sina åsikter i tal och skrift, för grupper de själva ogillar.

  • C:a 35% är beredda att upphäva dessa gruppers rätt att demonstrera eller att bilda en organisation.

  • 45% ansåg att personer som tillhör den ogillade gruppen inte borde få kandidera till riksdagen.

Se där ja! Över en tredjedel vill förbjuda grupper att demonstrera eller organisera sig - på grund av deras åsikter! Nästan hälften anser att “fel åsikter” inte borde få möjlighet att vara del i politiken.

På Cospaia förfäras vi av denna utveckling - men vi förvånas inte. Det sluttande planet är ingen myt utan en högst påtaglig realitet. Det börjar med små och till synes rimliga begränsningar, som sedan växer och växer. Och det ändrar inställningen hos folk. Det förlåtande och toleranta förloras. Vad blir då kvar?

Vägen till helvetet, liksom vägen till den totalitära etatismen, är kantad av goda intentioner. Den principfasta frihetsvännen inser och står rakryggat för att friheten är och måste vara total. Ett samhälle som inte ser friheten som total blir snart totalitärt.


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.