Kan pengar skapa välstånd?

post-thumb

Att analysera pengar i en ekonomi är som att sänka ner ett lakmuspapper i en lösning för att avgöra vad pH-värdet är. Det är en indikator. Ingen kemist skulle få för sig att påstå att lakmuspapper kan skapa en viss surhetsgrad. Det är substansen som är intressant, och lakmuspappret är bara ett hjälpmedel. Manipulerar du lakmuspappret så kommer du naturligtvis påverka mätresultatet, och därmed kommer du att dra felaktiga slutsatser om hur du bör späda lösningen.

På samma sätt som ett lakmuspapper inte kan skapa ett visst pH-värde i en lösning kan pengar inte skapa välstånd. Pengar är naturligtvis ett otroligt viktigt hjälpmedel, och möjliggör större välstånd, eftersom det möjliggör effektiva samarbeten i form av handel. Men pengar och välstånd är inte på någon fundamental nivå relaterade, pengarna är nämligen bara en av många möjliga varor som ingår i en ekonomi, det är en handelsvara, som vilken annan handelsvara som helst. Det enda som skiljer pengarna från andra varor är funktionen.

Fenomenen är korrelerade, men de är ändå distinkta från varandra. Pengar kan enbart upplevas som värdefullt om det faktiskt finns välstånd. Välstånd däremot, går utmärkt att definiera utan att ta med pengar i beräkningarna. Man kan alltså inte räkna ihop alla pengar som finns och därefter deklamera att man har räknat ut vad välståndet är. Det skulle ju innebära att man skulle kunna öka välståndet genom att skapa mer pengar. Vilket är naturligtvis är omöjligt (skapandet av mer pengar omfördelar bara välstånd).

Skapandet av pengar och penningsubstitut är med andra ord omoraliskt och förkastligt.

För att komma vidare i någon form av ekonomisk analys måste man först ha en klar bild av vad välstånd är och på vilket sätt det är distinkt från fenomenet pengar. För att hjälpa till med att reda ut begreppen vill jag härmed åkalla den klassiske ekonomiske hjälpredan Robinson Crusoe.

Föreställ dig följande.

Herr Crusoe bor ensam på en paradisö, han klarar sig efter omständigheterna ganska bra. För att överleva behöver han spjutfiska två fiskar om dagen, det är ingen större mening att han fiskar fler än så – de blir snabbt skämda och oätliga i den flugtäta hettan. Varje fisk han får tag på äter han alltså upp. Han är konstant utsatt för tidvattnets nycker, som ibland ger honom perfekt spjutfiskarvatten på dagen, och ibland mitt i natten då han inget kan se. Ibland inträffar inte något bra tidvatten på flera dagar. Han önskar frigöra sig från denna undermåliga och riskfyllda situation.

Tidvattnet är dock inte bara dåligt. När det drar sig tillbaka bildas pölar av havsvatten som torkar ut och kvarlämnar små depåer av livsviktigt salt. Han känner till att det går att torka ut och konservera fisk genom att använda salt och sol. När tidvattnet omöjliggör spjutfiske samlar Crusoe istället kokosnötskal och snäckor i vilka han låter avdunsta havsvatten. Han skulle kunna ha valt att bada och njuta av utsikten; istället investerar han sin tid i arbete, genom att gå miste om fritid. Han framställer efter ett tag nog med salt för att kunna salta och torka det lilla överskott av fisk som han ibland får upp. Nu kan han fiska ännu mer intensivt när tidvatten och bestånd så tillåter, utan att vara rädd för att fisken ska förgås. Han kan börja spara fisk för framtida konsumtion.

Han äter fortfarande bara två fiskar om dagen, men en välståndsökning har ändå åstadkommits. Han är tryggare och hans situation är mer bekväm. Detta har hänt genom att Crusoe har kombinerat innovation och investering av tid.

När han väl har sparat ihop tillräckligt mycket fisk kan han välja att spendera en aning av sin vanliga fisketid med att istället tvinna ihop ett nät av kokosnötsfibrer. Han investerar nu tid och fiskar (som representerar tidigare arbetad tid) i någonting som han tror kommer förbättra hans situation ytterligare. Det tar lång tid, och hans fiskförråd börjar sina – men när nätet väl är klart räcker det plötsligt att han fiskar en gång i veckan. Han upplever återigen att hans situation har förbättrats, hans produktivitet har gått upp enormt vilket gör att han nu har tid att ägna sig åt andra mindre akuta saker än bara tillgången på mat.

En välståndsökning har återigen inträffat. Och han äter fortfarande bara två fiskar om dagen.

Detta är ekonomisk tillväxt: han har ökat sin produktivitet och sin livskvalitet. Men han har inte åtnjutit den typ av tillväxt som våra politiker brukar tala om, den som mäts med bruttonationalprodukten (BNP). BNP är en uppskattning av det totala värdet på de varor och tjänster som bytt hand under en given tidsperiod. Det är lätt att manipulera, och mätningen i sig är utan inneboende värde. Om alla hade allt de behövde under ett år och inte behövde arbeta eller köpa någonting så skulle BNP gå i botten. Det skulle inte finnas någon aktivitet överhuvudtaget att beskatta nämligen. Folk i gemen skulle detta år ha det bra, men politikerna skulle få dra åt svångremmen rejält.

Verklig ekonomisk tillväxt däremot, är ett resultat av innovation, sparande och investerande. Det representerar helt enkelt en förbättring av samhällets förmåga att möta samhällets behov. Verklig ekonomisk tillväxt kan mycket väl innebära att det totala penningvärdet på all sammanlagd konsumtion minskar på grund av innovation, ändrade värderingar eller lägre priser. Låt mig vara övertydlig: verklig ekonomisk tillväxt kan innebära att BNP går ner. Och det behöver inte innebära en katastrof.

Det Robinson Crusoe har gjort är att han har kommit på finurliga lösningar, för att kunna förverkliga dem har han investerat sitt sparkapital. Han konsumerar inte mer fisk än vad han gjorde innan. Fiskmarknaden är fortfarande “stagnerad” på två fiskar om dagen. Det finns alltså ingen BNP tillväxt i hans mini-ekonomi – det finns däremot välståndsökning.

Fredag

Låt oss nu tänka oss att Fredag dyker upp på ön, Robinson Crusoe är oerhört glad över sällskapet och hjälper honom komma tillrätta. De hjälps åt med salt, nät och fiskproduktionen och bygger upp en större sparkapital än tidigare. Därefter beslutar de att Robinson Crusoe ska fortsätta med fiske och konservering åt dem båda medan Fredag koncentrerar sig på att bygga en hydda. Robinson Crusoe är en erfaren och produktiv fiskare och lyckas säkra deras mat – men den första hyddan som Fredag bygger lämnar mycket övrigt att önska, och Robinson Crusoe är lite besviken.

De bestämmer sig för att byta roller, det visar sig att Crusoe har större talang för hyddbygge än Fredag. Däremot blir fiskeriet oerhört lidande och vid flera tillfällen får Robinson Crusoe hjälpa till och rädda upp fiskesituationen. Till slut byter de tillbaka roller, Crusoe är bättre än Fredag på båda uppgifter, men de tjänar båda på att han fokuserar på det han är bäst på medan Fredag fokuserar på det han är minst dålig på.

Detta för oss till ytterligare en viktig komponent i det kapitalistiska samhällsbygget; arbetsdelningen. Tack vare att både Crusoe och Fredag kan specialisera sig på varsin uppgift ökar de båda sitt välstånd med fisk och bostad, även om Crusoe egentligen är bättre på båda uppgifterna.

Ännu fler veckodagar

En vacker dag förliser ett passagerarfartyg i närheten av paradisön, och öns invånarantal ökar dramatiskt med sex personer till, samtliga döpta efter veckodagar. Ett par turbulenta veckor följer där Crusoe får göra slut på sitt salta fiskförråd för att rädda livet på de skeppsbrutna samtidigt som han snabbutbildar dem i nätfiske så att de ska kunna hjälpa till med sitt uppehälle.

En normal situation börjar efter ett tag att infinna sig. De flesta skeppsbrutna börjar nu kunna producera ett litet överskott av fisk, och det börjar slå dem att det är onödigt att samtliga spenderar sin tid med att fiska. En nykomling (Måndag) får idén att försöka bygga kanoter, någonting som snabbt blir hett eftertraktat. Han får torkade fiskar från Tisdag i utbyte mot dem, dem använder han i sin tur för att byta till sig tegelstenar från Fredag och hans tegelstenslärlingar. Onsdag kommer på att man kan försöka odla maniok. Även detta är ett populärt alternativ till den eviga fiskdieten. Den nyblivne bonden byter till sig fisk, med vilka han byter till sig en kanot. Nu börjar vi kunna tala om att den torkade fisken börjar likna allmänt accepterad peng.

I takt med att arbetsdelningen leder till ytterligare specialisering på ön, och fler idéer kan bli förverkligade tack vare det ständiga överskottet på fisk, ökar också den gemensamma förståelsen om fisken som allmänt godtagbart i betalning. Fiskarna börjar bli värderade för någonting mer än bara sin funktion att ätas.

Torsdag har varit synnerligen företagsam och äger nu en katamarankanot från vilken hon kan fiska med sänkhåv, hennes produktivitet är otroligt mycket högre än hennes konkurrenters och hon kan erbjuda mer fisk i utbyte mot det hon vill ha. Detta gör att vissa fiskare väljer att sluta fiska, då de kan tjäna mer fiskar på att hjälpa Torsdag, eller att byta andra varor och tjänster med henne. Färre och färre arbetar som fiskare och börjar arbeta med andra saker som är mindre akuta än mat, men som fortfarande är nyttiga för samhället, och därmed ökar välståndet.

Det är alltjämt inte pengarna som är vare sig resultatet av, eller anledningen till, det ökade välståndet. Det är produktion av ett överskott, som sparas och investeras i innovation och ytterligare produktionsökande insatser samtidigt som människor specialiserar sig som är den magiska kryddan i ett ökat välstånd.

Efter trettio år på ön dör Robinson Crusoe, kvar på ön finns ett litet samhälle där samtliga har det bättre än vad Crusoe själv hade det när han först började spara fiskar. De tvingades inte döda eller betvinga varandra för att roffa åt sig varandras resurser. De inser att anledningen till att de överhuvudtaget överlevde efter sina skeppsbrott var att de hade tur nog att hamna på en ö som någon hade upprättat ett ägandeskap för och tog hand om, där det fanns ett överskott av resurser och kunskap som Crusoe delade med sig av gratis. De valde att respektera Robinson Crusoes ägor och varandras ägor vartefter de inmutades. De valde att samarbeta fredligt, på kapitalistiskt maner och lyckades därigenom inte bara upprätthålla Robinson Crusoes livsstil utan även vida överstiga hans förväntningar om vilket välstånd som skulle kunna florera på ön. De gjorde detta utan att göra livet sämre för någon annan. Detta är att bygga materiellt välstånd.

Syftet med denna fingerade historia är att visa på att pengar inte kan skapa någonting. Det går inte att regelmässigt framkalla välstånd genom att öka mängden pengar. Syftet är också att visa att pengar fyller en viktig roll när det gäller att smörja mänskliga relationer, men det är aldrig pengarna som ÄR relationerna eller välståndet.

Om någon på paradisön hade lyckats förbjuda människor från att använda fiskar som pengar och istället hade tvingat dem att använda sina unikt målade snäckskal hade den personen fått första tjing på samtliga resurser som framställs. När man kontrollerar pengarna är det möjligt att göra sig själv rik, och att utnämna vissa till vinnare och andra till förlorare. Att kontrollera pengarna är att ha makt. Det är därför som en levande idé om sunda pengar är en sådan viktig del i ett motståndskraftigt civilsamhälle.

Idén om sunda pengar är ett immunförsvar mot tyranni.


Cospaias veckobrev

Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.


Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.