Sverige, den anderssonska vasallstaten

post-thumb

Pandemin är utan tvekan i sitt slutskede. T o m hos den amerikanska folkhälsomyndigheten CDC är det nu ett annat ljud i skällan. Man talar öppet om att de rapporterade dödsfallen i corona, som man tidigare hävdat är på grund av viruset, nog inte bör tolkas så. Viruset dödar inte i den utsträckning som det ser ut i statistiken - och sällan ensamt. CDCs generaldirektör Rochelle Walensky uttalade nyligen på TV att

det överväldigande antalet dödsfall, över 75 %, inträffade hos personer som hade minst fyra riskfaktorer (eng. comorbidities), så dessa var verkligen människor som var sjuka till att börja med

Så var ju alltid fallet. Den som minns början av pandemin kommer ihåg att mediandödsfallen i de flesta länder var en person som redan levt längre än den förväntade livslängden (ofta över 80 år) och med flera riskfaktorer (diabetes, hjärtsjukdom, osv). Propagandan sedan dess har gett sken av att det varit en oerhört dödlig sjukdom som drabbar i det närmaste alla. Men nu låter det alltså annorlunda.

Sverige, som valde en annan väg än i stort sett samtliga andra länder, inte bara skymtar ljuset i tunneln utan är av allt att döma sedan länge igenom och ute ur den. Det finns t ex ingen påvisbar överdödlighet för 2021 och antalet som vårdas för och avlider till följd av någon av varianterna är i det närmaste noll.

Brytet med Löfven

Så varför införde då den svenska regeringen, under nytillträdda statsministern Magdalena Andersson, nya restriktioner och till och med vaccinpass? Och varför förstärks de nu i januari? Tajmingen av dessa restriktioner är knappast till följd av den pandemi som Sverige redan tagit sig igenom. Så vad är anledningen till att Sverige nu går resten av världen till mötes?

Det är just att regeringen går resten av världen till mötes som är nyckeln till att förstå detta. Det handlar nämligen om politik, inte om virus, sjukdom eller dödlighet.

När pandemin började och det fanns ytterst lite information om vad som gällde så införde Stefan Löfvens regering från början få och relativt milda restriktioner. Dessutom frivilliga, inte tvingande. Det fick Löfven mycket kritik för internationellt. Men viktigare än det som är synligt för oss vanliga medborgare är den press som Löfven garanterat utsattes för inom politiska kretsar.

Sverige införde ändå inga långtgående restriktioner, för det visade sig vara både olagligt och rejält riskfyllt för en minoritetsstatsminister med större delen av mandatperioden framför sig. Med tiden förbjöds folksamlingar och restauranger stängdes, men det är inte i närheten av de nedstängningar av hela samhället som vi sett i en stor del av den “demokratiska” världen. Att välja en så annorlunda väg när så många regeringar valt tveklöst odemokratiska metoder gör att man får ögonen på sig. För att uttrycka sig på ren svenska fick Löfven antagligen ta massor av “skit” från politiska ledare i andra länder, inte minst inom EU.

Huruvida Löfven själv ansåg att restriktioner inte skulle införas och därför tog strid för en rimligare väg (och det som fram till 2019 varit WHOs rekommendationer för denna typ av pandemier) är oklart. Han hade i alla fall inget val givet det parlamentariska läget.

In träder Magdalena Andersson

Vald (för andra gången) till Sveriges första kvinnliga statsminister tar Magdalena Andersson över tyglarna. Plötsligt ändras pandemipolitiken och restriktioner införs. Men varför? Det parlamentariska läget har inte ändrats, även om regeringen nu är mindre. Den stora skillnaden är att vi med ett och ett halvt års erfarenhet vet mycket mer hur coronaviruset kan hanteras i samhället. Och dessutom har pandemin i det närmaste redan passerat.

Politiskt är det som ändrats att det är ny statsminister (med en delvis ny regering) som har en politisk framtid att tänka på. Dessutom börjar mandatperioden närma sig sitt slut, vilket gör att risken för misstroendevotum och extraval minskar signifikant för varje dag som går.

Sverige har en statsminister som, jämfört med Löfven, är långt mer junior, har mindre erfarenhet, mindre tid i beslutsfattande ställning att luta sig mot och därmed har lägre rang i internationella sammanhang. Med andra ord, Andersson har mindre möjlighet att stå emot pressen från andra politiska ledare. Hon har också mer att förlora på att inte foga sig och vara en “team player” med andra politiska ledare. I potten ligger eventuella framtida internationella uppdrag och inflytande över internationell politik, vilka snabbt kan göras om intet om hon tar strid i denna fråga.

Dessutom bör de andra ledarna blivit alltmer varse om att de gått för långt, att viruset inte är i närheten av så farligt som de hävdat, samt att deras väljare börjar uppmärksamma detta. Förr eller senare kommer dessa politiker att ställas till svars för vad de gjort. Det sannolika är inte längre att de framstår som hårdkokta ledare som räddat landet och världen, utan som auktoritärer som såg chansen att ta mer makt (vilket ligger mycket närmare sanningen). Inte minst för att det ser lugnt ut i Sverige, som valde en klart rimligare politik.

Exemplet Sverige måste förgöras

Sverige är med andra ord enda exemplet på deras misslyckande. Den politiska logiken är att ansvar måste undvikas om det går. Med andra ord måste den svenska regeringen tvingas göra avbön och ändra sin politik. Om det inte finns någon som gör annorlunda så kan det inte vara (eller bevisas vara) fel politik. Och om man gör som precis alla andra kan man inte hållas ansvarig för det man gjort. En lämmel är inte ansvarig för vartåt lämmeltåget barkar. (Så går i alla fall det politiska tänket.)

Magdalena Andersson utsattes med största sannolikhet för enorm press från internationellt håll när hon tog över. Hela världen ville att hon skulle införa restriktioner i linje med de totalitära åtgärder man gång på gång infört och förlitat sig på i så många länder både nära och fjärran: Storbritannien, Tyskland, Australien, osv. Givet att vi talar om politik och politiker så är “press” detsamma som utpressning. Dessutom av en statsminister som är helt ny på sin post och därmed har noll erfarenhet av att “leda landet” (som det så fint heter) och noll tjänster att begära in från andra ledare.

Det är givetvis svårt att stå emot sådan (ut)press(ning). Inte minst om man, som är så vanligt i politiken, siktar på att kröna sin karriär med framtida prestigefulla internationella uppdrag (tänk Bildt som medlare i före detta Jugoslavien). Om Macron, Merkel, Johnson, Biden och andra säger att “du kan glömma svenskt inflytande, poster och framtida prestigeuppdrag om du inte inför restriktioner” så är det inte lätt att, i alla fall som politiker, stå rakryggad och säga nej.

Givet Anderssons svaga ställning som politisk ledare så är det inte svårt att se hur hon ganska snabbt gav vika för trycket.

Det handlar inte om hälsa

Det bör här noteras en skillnad som rapporterats i media men som inte uppmärksammats. Under Löfven stod Folkhälsomyndigheten i fokus och regeringen följde i stort sett dess rekommendationer. Man kan tycka vad man vill om detta, men det intressanta här är att sedan Andersson tog över har de nya restriktionerna rapporterats på ett annat sätt: regeringen föreslår och Folkhälsomyndigheten är remissinstans som kommenterar på förslaget. Det har skett en rockad i pandemipolitiken. Detta tyder på att analysen ovan är korrekt: Regeringen under Magdalena Andersson driver pandemipolitiken snarare än Folkhälsomyndighetens experter. Varför? Svaret torde vara givet.

Pandemipolitiken handlar inte om hälsa. De nya restriktionerna har mycket lite att göra med sjukdomen, varianterna, spridningen och allt som hävdas officiellt. Allt detta är givetvis delar i resonemanget, men de är som bäst sekundära. Det här är politik. Människors hälsa, välmående, deras fri- och rättigheter är bara av intresse om det gagnar politiken.

Ur politiskt perspektiv är det inte alls konstigt att Sverige nu inför alltmer långtgående restriktioner, inklusive sådana som man inte ens ville tala om under pandemins värsta månader. Vaccinpass var inte på dagordningen. Att dessutom kräva vaccin när vi nu vet att det inte hindrar spridning av viruset? Det är en restriktion som inte kan förväntas leda till några egentliga fördelar. Att Sverige efter att landet i det närmaste tagit sig ur pandemin (dessutom före resten av världen) börjar inför sådana restriktioner som andra länder länge och utan framgång använt är politik i dess esse. Det handlar om makt och prestige, ingenting annat.

Det rimliga, förnuftiga och logiska hade varit att framställa Sverige som ett relativt lyckat (men inte perfekt) exempel på hur pandemipolitik kan drivas. Att det inte krävs nedstängningar av ekonomin eller att hela befolkningar låses in i sina hem.

Men det som är rimligt, förnuftigt och logiskt är nästan alltid raka motsatsen till det som är politiskt gångbart. Det är dags att se politiken för det den är.


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.