Revolutionens år 2022

Det är ingen överdrift att hävda att de senaste två åren av pandemin har handlat mindre om ett virus eller en sjukdom än om statens omättliga hunger efter makt. Även om Sverige relativt sett var (men inte förblev) förskonat, så var 2020 och 2021 stora bakslag för mänskliga fri- och rättigheter. Man kan inte beskriva interneringsläger, inlåsningar av hela befolkningar, stängda gränser och renlighetsbevis för att få gå på krogen på något annat sätt.

Pandemin blev en dyster episod för mänskligheten, men den borde inte ha varit oväntad. Efter att Kommunistkina visade vägen följde demokratiska stater snabbt efter: Italien, Spanien, osv. Vissa förvånades nog av hur snabbt (för att inte säga girigt) demokratiska beslutsfattare införde restriktioner som bara för något år sedan hade ansetts otänkbara.

Demokratins stresstest

Exemplen på sådana “otänkbara” restriktioner är otaliga. Vaccinpassen är plötsligt en nära nog universell företeelse – en ny normalitet – där gränsen för vad som anses vara “fullt vaccinerad” hela tiden flyttas (först två, sedan tre och nu talas om fyra sprutor). I Storbritannien använder sig staten av erkänt totalitära metoder för att skrämma folket till lydnad. I New York stängde den nye guvernören först ute all ovaccinerad sjukhuspersonal och gav sedan sig själv nödbefogenheter för att sätta in nationalgardet på sjukhusen för att mota personalbristen.

Detta var ett demokratins stresstest. Och resultatet är precis så ömkligt som vi alla borde ha förutsett (de med närmast religiös tro på demokrati undantagna). Det gick väldigt snabbt att fösa statens utlovade fri- och rättigheter åt sidan. Och politikerna bjuder över varandra för att framstå som den som tar sig an problemet med hårdast nypor. Dessa politiker följs sedan av ett lämmeltåg av nyttiga idioter, som inte kan få nog av prästers politikers utfästelser om själslig rening säkerhet.

Samtidigt tar politiker precis så mycket ansvar som man kan förvänta sig. När vinden blåser åker de ryggradslösa med. Likt döda fiskar flyter de med strömmen. Politik handlar inte om ledarskap utan om att haka på, följa John och till varje pris undvika att hamna med Svarte Petter (det vill säga att ta ansvar) – men sedan ta åt sig äran helt och fullt för allt som ser ut att ha blivit rätt. Därför föll också de demokratiska staterna, och inte minst deras “garanterade” fri- och rättigheter, som dominobrickor.

Nu vänder det

Även om det ser dystert ut så är natten som mörkast precis innan gryningen. Det finns en hel del tecken på att vi faktiskt nått kulmen av detta demokratins nederlag. I massor av länder har människor i många tusental envetet och högljutt protesterat mot allehanda inskränkningar, restriktioner och politikens övergrepp. Så sker även i Sverige. Vi ser också enskilda politiker och företrädare för expertis som börjar uttrycka avvikande åsikter – och börjar nå allt fler.

Än så länge framförs kritiken specifikt mot de restriktioner som politiken girigt infört “på grund av” pandemin. Ofta i termer av att man gått för långt, inte att det var helt fel. Men detta är bara början. När den specifika kritiken blir del av den offentliga diskussionen och det står klart för allmänheten vad som egentligen skett – och på hur lösa grunder det skett – så följer nära nog automatiskt en bredare och viktigare diskussion om vad som egentligen hände med de fri- och rättigheter vi tog för givna. De rättigheter som till exempel den amerikanska konstitutionen förkunnar är omistliga, men som både amerikanerna och vi andra trots det snabbt och obarmhärtigt miste.

Detta kommer att leda till krav på tydligare garantier och möjlighet till ansvarsutkrävande. Det kommer krävas nödbromsar och säkerhetsventiler. Och politiker kommer att lova på heder och samvete att de gör “allt” för att det inte ska ske igen, att reglerna ändras och att staten tämjs och tyglas.

Det är förstås värdelösa utfästelser. Politiker har ett enda mål och ett enda medel. Bägge är makt.

Efter ett sekel av demokrati, en resa som retoriskt beskrivs i termer av fri- och rättigheter men som kantas av världskrig och folkmord, borde vi ha lärt oss att det inte finns några garantier. Det enda som egentligen är garanterat är att vi inte kan förlita oss till ledare och politiker, för det är att ge upp våra fri- och rättigheter.

“Låt aldrig en bra kris gå till spillo”

Har vi lärt oss läxan än? Kanske inte. Men detta är en möjlighet att lyfta den verkligt viktiga frågan, den som så få förmår beakta och än färre vågar ställa: om statens vara. Vad är staten? Vad gör staten? Vad ska vi med den till?

Det är uppenbart att staten även i dess demokratiska, till synes mer behagliga, form varken kan eller vill skydda några fri- eller rättigheter. Inte när det betyder något, inte när vi behöver dem. Den gör det endast när det behagar makten. Så fort statens undersåtar verkar villiga att böja knä sträcker sig staten ivrigt efter både piska och bojor.

Det sägs att man inte ska låta en bra kris gå till spillo. Politiken vet att nyttja detta och auktoritärer gör det bäst. Men faktum är att våldet och makten underminerar sig själv. Varje diktator vet att den absoluta maktens baksida är osäkerhet, ensamhet och paranoia – “alltid ensam, aldrig ensam”, som en svensk, förvisso demokratisk, härskare uttryckte saken.

Makten kräver ständigt hårdare tag för att bestå. Därmed skapar den sitt eget motstånd. Det är det motståndet vi frihetsvänner sätter ord på. Så också efter de många överträdelser som skett under förvissningen att pandemin kräver det. Detta är en möjlighet att med hisnande tydlighet peka på de motsägelser som den ihåliga retoriken för staten bygger på.

Staten är våld. Den måste bort och skadan minimeras. Nu är tid för krökta ryggar att sträcka på sig. Om människor så önskar kan 2022 bli en frihetsrevolution. Allt som krävs är att vi kastar av oss oket och slutar acceptera makten.