Vägen till anarki är ett marathon

Nu när ytterligare ett år läggs till handlingarna är det brukligt att blicka tillbaka och se vad man åstadkommit innan man tar sig an nästa år och dess möjligheter. Har vi egentligen gjort något för friheten?

Min syn på anarki har alltid varit “teoretisk” såtillvida att jag aldrig haft som mål att förändra “samhället”. Mitt syfte med att engagera mig i frihetsfrågor är alltjämt att förstå vad som är rätt och fel, och för att förbli vid mina sunda vätskor när jag jämför med sakers tillstånd, populärt kallat “verkligheten”, så har jag valt hållningen att jag får och kan leva med att jag aldrig kommer att få uppleva ett fritt samhälle. Att jag kan försöka leva så fritt jag kan trots att staten finns och att det verkar som så gott som alla är blinda för den ondska jag ser i något så “vackert” och “eftersträvansvärt” som demokrati.

Tills jag nyligen fick en julhälsning har det aldrig föresvävat mig att jag har någon som helst inverkan på andra än en ytterst exklusiv, redan frälst, skara. Den för artikeln relevanta delen av julhälsningen var i all enkelhet fantastisk:

Jag vill tacka dig för att du utmanar mig i min syn på staten

Det är första gången jag upplevt att någon som inte redan ser sig som frihetlig har en annan reaktion på mina tankar om staten än att jag är jobbig, naiv och antagligen inte förstår mig på världen eller människans natur.

Jag tror att det är precis så här en förändring kan ske, om var och en av oss under vår livstid kan få två andra personer att ändra inställning så har vi lämnat världen lite bättre än vi fann den. Det är inte en orimlig strävan, till och med jag är halvvägs där, vad jag vet. Det är måhända inte så uppmuntrande om du vill se förändring nu, men kanske om du bryr dig om kommande generationer.

Vi har aldrig haft ett bättre tillfälle att påverka våra medmänniskor än nu: staten har blottat sin hand, lyft på masken, eller vilken metafor du nu vill använda för att påskina att statens sanna natur är mer blottlagd än vanligt. Med ett skenande elpris, efter två år av restriktioner, vaccinpass runt knuten och väldigt lite resultat att visa för statlig kontroll vars motsvarighet endast står att finna i kommunistiska diktaturer och, ja, apartheid eller Hitlers Tyskland. Det må vara en tröttsam parallell men den har aldrig varit mer uppenbar.

Stå för vad du vet är rätt, det är alltid svårast när det behövs som mest. Ifrågasätt sådant dina vänner tar för givet – om inte du gör det, vem ska göra det? Ta varje chans att avslöja statens sanna natur, staten är sin egen värsta fiende om folk ser den för vad den är. Och berätta för de eller den som fått dig att se sanningen om staten, det ger mening till vad som ofta både känns som en hopplös och meningslös strävan.

Faktum är att vi gör skillnad. Varje människa vi talar med, som hör våra argument och åsikter, är en möjlig frihetsvän och potentiell rekryt. Ofta får vi inte veta att vi gjort skillnad förrän någon tar sig tiden att tala om det för oss. Det betyder att vi sällan hör om det goda vi bidrar till i världen. Men det är inte en anledning att sakta ner, sluta eller anta att allt är kört. Tvärtom.