Det kapitalistiska manifestet – Johan Norberg har gjort det igen

För tjugo år sedan publicerades Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar, som presenterade ett radikalt påstående: Världen blir bättre och fattigdomen minskar, snabbare än någonsin förut. Detta mirakel hade vi dessutom inte givmilda stater att tacka för, utan marknaden. Boken fick ett enormt genomslag och tog den optimistiska synen på världens utveckling från ensamhet till allmänhet. Sedan dess har ett stort antal författare skrivit ett ännu större antal böcker med liknande budskap.

I Det kapitalistiska manifestet utgår Norberg från samma centrala tes, om än med nya siffror. Givet den första bokens succé är viljan att producera en uppföljare förståelig, men det är inte utan att man undrar vad som egentligen finns att tillägga. Har vi inte redan läst denna bok?

Och ändå, fastän man vet vad som ska komma, grips man på de första sidorna av samma intensiva häpnadskänsla som första gången man läste Till världskapitalismens försvar. Mycket av denna känsla kommer säkert ur storheten i den uppgift som nämns i inledningen av Det kapitalistiska manifestet: Sedan år 2000 har 152 000 människor lyfts ur fattigdom varje dag. Totalt har antalet som lever i extrem fattigdom minskat med 643 miljoner! Procentuellt sett är det en minskning från 28% till 8%. Kan något vara större än detta?

Denna utveckling är tillräcklig för att själv bära en bok. Men i just detta fall är den inte ensam. Utöver att berätta om något fantastiskt är bokens stora förtjänst att den gör det på ett trovärdigt sätt. Alla argument är gediget underbyggda av studier och rapporter, såklart, men ännu viktigare är att boken hittar precis rätt balans mellan hopp och förnuft, eller mellan optimism och realism. Den hävdar inte att allt i världen är underbart, utan tar upp områden där utvecklingen varit negativ. En del saker erkänner Norberg att han har haft fel om.

Denna ärlighet ger boken en tyngd som många andra optimistiska texter saknar. Det är svårt att föreställa sig att någon meningsmotståndare skulle kunna plocka isär den. Men det är kanske ingen som kommer att försöka det heller. Det här är inte en bok kapitalismens motståndare bemöter, utan en de ignorerar.

Särskilt starkt är kapitlet om Kina. Med utgångspunkt i ett verk av Ronald Coase (som var lika klok som han var gammal) ger Norberg en ovanlig förklaring av hur Kina blev rikt. I stället för att ge äran åt staten för att ha tillåtit marknadsekonomin, visar det sig att välståndet skapades av bönder som agerade självständigt och ignorerade statens regleringar av ekonomin. Sedan resonerar Norberg om varför han trodde att denna utveckling skulle fortsätta, varför den inte gjorde det och varför västerländska handelshinder inte kommer att göra Kina fritt.

Slutligen kan man inte göra något annat än att konstatera att Johan Norberg har gjort det igen. Inte på det sätt att han skrivit en bok om något han redan skrivit en bok om, utan för att Till världskapitalismens försvar blev en klassiker genom att bryta ny mark för optimism och för att Det kapitalistiska manifestet borde bli en klassiker genom dess ärliga och gedigna argumentation.