Marknadens drivkraft och österrikisk ekonomi

Det är lätt att få uppfattningen att österrikisk ekonomi är en ganska färdigutvecklad teori. För vi har ju trots allt hållit på i 150 år och teoretiserat och försökt förklara hur en marknadsekonomi fungerar. Och med tanke på att vi gör det med deduktiv metod, dvs härleder allt ur handlingsaxiomet, så borde det mesta väl snart ha sagts?

Icke.

Faktum är att det finns stora bitar i österrikisk ekonomi som fortfarande kräver förklaring. En sådan är processerna som sker inom ramen för den österrikiska konjunkturcykelteorin. En annan är kapitalteori. En tredje är entreprenörskapsteori.

Just den sistnämnda kan verka underligt, för nog är väl österrikisk ekonomi välkänd för just sin entreprenörskapsteori? Jo, det är förvisso sant. Men det finns flera stycken och de är olika. Dessutom finns det delar som inte förklaras eller som vi utgått ifrån att vi inte kan förklara. Utöver Kirzners teori om den alerta entreprenören, som är den kändaste av teorierna, hade Lachmann en teori om entreprenören som den drivande kraften bakom förändringar i kapitalstrukturen. Mises definierade entreprenören som den som bär osäkerhet på marknaden medan Menger gjorde klart att han minsann inte såg entreprenören som någon bärare av risk utan helt enkelt som en affärsman.

Lägg till detta att Mises gjorde klart att hans entreprenörskap utgjorde en ekonomisk funktion, som inte är detsamma som person. Eftersom alla handlingar till sin natur är riskfyllda och den som handlar därmed bär osäkerheten, så är alla handlingar till viss utsträckning entreprenöriella. Det är förvisso en viktig observation, men tar oss inte så långt om vi ska försöka förklara ekonomiska skeenden.

Mises förstod detta och skrev till och med i Mänskligt handlande att det finns en underkategori som ekonomisk teori inte klarar sig utan. Han kallade denna roll för promoter (en promotor eller främjare). Det är den typen av aktör som tar på sig stora risker, som försöker sig på stora projekt och som därför också har stor effekt på marknaden. För att ta välkända exempel så var Henry Ford en sådan, som genom att anamma nya produktionsprocesser kunde erbjuda vanligt folk att köpa bil till ett överkomligt pris. Det förändrade hela samhället när människor började köra bil istället för häst och vagn.

På samma sätt kan Steve Jobs vara ett exempel, inte minst genom att han och Apple lanserade deras iPhone. Den omstöpte nästan över en natt mobiltelefonmarknaden och bidrog till att ändra konsumenters beteenden globalt. (Vem använder längre en hopvikt papperskarta när de är på bilsemester utomlands, till exempel?)

Problemet för Mises var att han inte kunde hitta ett sätt att definiera denna speciella och mycket viktiga typ av entreprenör praxeologiskt. Med andra ord, han kunde inte se hur man skulle kunna härleda en specifik ekonomisk funktion för sådana som Ford och Jobs ut handlingsaxiomet.

Men betyder det att det är något som vi österrikare helt enkelt får bortse ifrån? Nej, det kan vi förstås inte. Det är ju en jätteviktig typ av ekonomisk aktör som vi måste förstå bättre.

Mises var briljant och enormt kunnig men han var inte allvetande. Även solen har sina fläckar. Så nog kan det vara så att Mises misstog sig? Eller i alla fall att han inte ägnade tillräckligt med tankemöda på just det problemet?

Det finns nämligen andra områden där Mises visat sig inte komma ända fram. Monopolteori är en sådan, där Mises monopolteori är relativt lik den man kan läsa om i vilken nationalekonomilärobok som helst. Nämligen: en monopolist kan dra nytta av sin situation genom att sänka produktionen och därmed trissa upp priset, vilket gör att varan säljs till ett ineffektivt pris. Rothbard kom fram till att det inte stämmer, för det går inte att säga att marknads priset skulle ha varit ett annat än monopolisten valt. Och faktum är ju att om monopolisten väljer ett pris som är “inefektivt” högt så kommer någon annan att börja konkurrera om kunderna. För Rothbard var alltså antalet existerande producenter irrelevant för huruvida priset var ett marknadspris. Det som var viktigt var istället om producenterna skyddas från potentiell konkurrens. Det är först när en monopolist kan höja priset och andra hindras från att konkurrera som det är en ineffektivitet. Problemet är alltså inte monopol, utan regleringar.

På samma sätt skulle man kunna hitta en lösning på Mises uttalande om den enormt viktiga typen av entreprenörskap. Och faktum är att en potentiell lösning nyligen publicerats i Quarterly Journal of Austrian Economics. I min artikel “Finding the Entrepreneur-Promoter: A Praxeological Inquiry” försöker jag definiera den typ om entreprenörskap som sådana som Ford och Jobs står för. Därigenom kan vi också definiera vad det är som är marknadens drivkraft, vilket Mises ansåg att just promotorn stod för.