Din röst stavas v-å-l-d

post-thumb

På valdagen kommer miljontals svenskar att besöka vallokalerna för att tillsammans, gemensamt som nation, välja vårt styre för de närmaste fyra åren. Det är i alla fall så man kan välja att se på röstandet. Och det är så vi lärt oss att se på det i skolan.

Men riktigt så rosenskimrande är inte valdagen och heller inte röstandet. För det är knappast så att en röst, som t ex avläggs på ett partis företrädare till riksdagen, är detsamma som byalagets eller samfällighetens möten där man beslutar om sådant som bör eller kanske måste skötas gemensamt. I gemenskaper där de flesta känner varandra är röstandet ett sätt att ta beslut om hur något ska skötas.

I allmänna val om statens styre, däremot, är det knappast så att de flesta som röstar känner varandra. Inte heller handlar det om att besluta om hur något man redan är överens om ska tillhandahållas. Staten är dessutom inte en gemenskap eller ett verktyg för en befintlig gemenskap att säkra vissa tjänster.

Förvisso finns en växande skara frihetliga som argumenterar i sådana termer, men argumenten handlar i stor utsträckning om önsketänkanden eller romantiska omskrivningar av verkligheten, som dessutom helt eller nästan helt bortser ifrån att staten per definition är våld. En gemenskap som baseras på bruket av våld är knappast en gemenskap i någon av ordets rimliga tolkningar.

Måhända är de som är underställda statens våld och makt i någon utsträckning desamma som vid sidan av staten utgör en gemenskap. Men korrelation är inte detsamma som varken kausalitet eller förklaring. Staten är våld, inte en gemenskap.

Staten är våld

En röst inom ramen för det som staten tillåter är alltså inte en röst inom gemenskapen. En röst på ett parti är ett uttryckt stöd för en syn på vilket våld staten ska fokusera på. T ex kan hävdas, vilket många gör, att en röst på ett alliansparti är en fingervisning om att statens skatteuttag (eventuellt) ska minska något, i alla fall jämfört med en röst på andra partier. En röst på något av de andra partierna innebär (eventuellt) att en större del av de skattepengar som stjäls av befolkningen läggs på vårdskolaomsorg.

Men oavsett vad man förväntar sig av staten framöver, så är det ett löfte eller en förhoppning som sällan infrias. Och det finns ingen egentlig ansvarsutkrävning, varken av riksdagsledamöter eller statsråd, som i värsta fall “inte får förnyat förtroende”. Vem har väl någonsin ställts till svars för att vallöften inte hållits?

En röst uttrycker ett stöd för makten. Varje röst som räknas används som stöd till en person eller ett parti som uttryckligen gör anspråk på makten – på nyttjandet av våldet. Det är omöjligt att hävda att en röst inte är våld, om än indirekt (och därmed fegt), för en röst syftar just till att vara till stöd för en eller annan som gör anspråk på att bli härskare.

Genom att avlägga en röst gör man anspråk på makten och maktutövandet, men inte hur makten ska användas – utan vem som ska ha rätten att utöva den. Och av denna “vem” kan inte utkrävas ansvar. Det är ett uttryckt stöd för persons eller partis makt, som eventuellt har något inflytande (om än minimalt) på vem som faktiskt ges makten, vilket legitimerar deras makt (inte deras “löften”).

Med andra ord är en röst ett legitimerande av makten som sådan, eftersom den ger stöd till någon som, enligt statens egna spelregler, söker makt.

Man röstar för något

Det är omöjligt att rösta i “självförsvar” i ett system som bara medger röster för en kandidat som söker makt. Dessutom i ett system där kandidaterna tävlar i att utfärda löften som inte behöver infrias. Som väljare köper man alltid grisen i säcken – och man kan inte dra tillbaka sitt stöd efter valdagen.

Även om man skulle rösta på ett litet eller “alternativt” parti, som inte rimligen kan förutses vinna valet (dvs få makten), så är det knappast ett sätt att värja sig från statens makt. Att rösta på förloraren, att försöka minska en kandidats relativa inflytande över maktutövandet genom att stödja en annan kandidat, kan möjligen – om man är orimligt optimistisk – göra någon skillnad i hur makten utövas. Men det är ett stöd för makten som sådan.

Ett stöd för makten är knappast ett stöd för någon slags gemenskap, utan ett stöd för dess motsats: våldet som används mot den. Ett stöd för någon som söker makt över människor, oavsett om man ser dessa människor som en enhetlig gemenskap eller inte, är per definition en anti-libertariansk handling.

Kanske innebär din röst, om den faktiskt får inflytande (vilket inte är troligt), att du själv “slipper” att påtvingas vissa lagar och regler som du verkligen ogillar, som en annan vinnare troligen (enligt dig) hade infört. Det är i så fall ett pragmatiskt skäl att rösta. Men det innebär också att du aktivt legitimerat en annans anspråk på att få makt att tvinga både dig och andra. Det är alltså svårt att se röstandet som något defensivt eller som ett slags försvar för libertarianska ideal “till liten kostnad”. Kostnaden är makten, inte rösten; rösten är alltid offensiv och till stöd för makten – oavsett vem som vinner.

En röst är ett maktanspråk

Att som libertarian rösta för det som, i din egen subjektiva uppfattning, förväntas bli marginellt mindre dåligt på någon front (t ex beskattning eller narkotikarepression), är fortfarande en offensiv handling – ett uttryck för hur man önskar att maktens våld ska drabba alla och envar. Men detta uttryck används för att utse makten, som därigenom legitimeras. Dessutom är din röst endast baserad på de löften som utfärdats, inte hur makten faktiskt kommer att utövas.

Att rösta är att helt sonika att stödja att statens fruktansvärda våldsmakt ges till någon viss person eller något visst parti in blanco. I bästa fall räknas just din röst och du får det marginellt bättre. Men du har bidragit till att göra statens makt legitim – varför skulle du annars göra anspråk på vem som innehar den?

Att rösta är helt enkelt att göra sina medmänniskor en fruktansvärd otjänst.


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.