Kan vi ha ekonomisk tillväxt hur länge som helst?

Det är populärt att vara kritisk till ekonomisk vetenskap. Inte sällan består kritiken av att man påpekar uppenbara dumheter som ekonomer “tror på”. Och sedan skrattar man lite nedlåtande åt stollarna.

En av dessa frågor där ekonomer är uppenbart galna är ekonomisk tillväxt, speciellt hur länge ekonomin kan fortsätta att växa. Alla förstår ju att det inte håller i evigheter, utan att vi till slut befinner oss vid vägs ände. Är det då inte bättre att förbereda oss för det och istället ta det säkra för det osäkra, att dra ner lite på tillväxttakten och istället satsa på hållbar tillväxttakt i samklang med miljö, klimat, jämlikhet, osv?

Detta till synes rimliga förhållningssätt är egentligen baserat på ett grundläggande missförstånd om ekonomi. Eftersom det är många miljoner – om inte miljarder – som resonerar precis på det sättet så bör vi reda ut begreppen, för i demokratiska stater är det vanliga åsikter – oavsett hur ignoranta de är – som blir politik och därmed med tvång formar samhället. Det är oerhört olyckligt.

Ekonomisk tillväxt är inte BNP

Ett av de vanliga felstegen är att tro att ekonomisk tillväxt är samma sak som BNP. Men precis som man kan mäta längd i meter så är inte distanser meter. Det är bara ett mått. Men BNP är dessutom ett oerhört dåligt mått på ekonomisk tillväxt, som missar helt huruvida värde faktiskt skapats. Med andra ord är BNP ett trubbigt mätinstrument som dessutom missar målet.

Ekonomisk tillväxt handlar helt enkelt om att kunna tillfredsställa fler behov och önskemål. Det är vad man i ekonomiska termer kallar värde, vilket uppstår när ett önskemål eller behov tillfredsställts – värdet är alltså något som konsumenten upplever. Det entreprenörer och producenter sysslar med är alltså att försöka skapa sådan tillfredsställelse, vilket konsumenter är villiga att betala för. Den som gör det på ett bra sätt, dvs skapar mer tillfredsställelse än produktionskostnad skapar vinst i form av värdeökning (värdeskapande). Denna delas mellan konsumenten, som tillfredsställs, och entreprenören, vars kostnader och täcks (med råge).

En ekonomi som “växer” gör det i termer av att den skapar mer tillfredsställelse än den gjort tidigare. Det handlar alltså inte det minsta om grejor och prylar eller hur mycket man resurser man “använder”, t ex hur mycket järnmalm man drar upp ur marken.

Resurser är inte fysiska

De som kritiserar ekonomisk tillväxt gör det inte sällan ur perspektivet att det finns ett motsatsförhållande mellan tillväxt och miljö (numera mest klimat). Eftersom resurser är ändliga kommer vi förr eller senare att ta slut på dem – och under tiden förstör vi planeten vi bor på. Mängder av romaner har skrivits just på temat att vi dödar planeten vi bor på eller, inom science fiction, att vi redan kommit så långt att resurserna är slut och mänskligheten måste dra vidare till nästa planet att exploatera.

Problemet är att det här sättet att tänka på inte ett felsteg utan två – och två fel är dubbelt fel. För det första används nästan uteslutande BNP snarare än verklig ekonomisk tillväxt. Dessutom utgår man ifrån att konsumtion är att förgöra en (fysisk) resurs ungefär som man bränner ved för värme. Alla förstår ju att om man bränner mer och mer ved så kommer man förr eller senare få slut på den.

Men problemet är att en ekonomisk resurs inte har ett dugg att göra med fysiska naturresurser. Det är förvirrande att samma ord används för två helt olika begrepp, men den som har endast ringa kunskap om ekonomi ser tydligt skillnaden. Olja är ett talande exempel på hur en ekonomisk resurs inte är detsamma som en naturresurs.

Innan petroleum och förbränningsmotorn uppfanns var olja bland det värsta man kunde hitta på sin mark. Många bönder förlorade allt de hade när de borrade efter vatten för att vattna sina grödor eller djur och istället fann olja. Oljan tenderar nämligen att göra vatten odrickbart och förstör dessutom den mark den rinner ut på. Detta är inte en ekonomisk resurs, för den har inget värde och ingen funktion. Men när man uppfann petroleum (dvs kunde göra oljan förbränningsbar) och förbränningsmotorn så förvandlades den geggiga sörjan till ekonomisk resurs: istället för att slå ut bönder som hittade olja på sin mark gjorde den dem rika.

Att en ekonomisk resurs inte är fysisk borde vara uppenbart i dagens internetålder. Copyright, internetdomäner, varumärken och renommé – dessa kan alla vara ekonomiska resurser, men kräver inte några fysiska resurser.

Tillväxt eller miljö

Motsättningen mellan ekonomisk tillväxt och miljö är helt och hållet ett påhitt som baseras på katastrofalt dålig ekonomisk förståelse. Det är förståeligt att många tänker på industrialismens skorstenar och massproduktion när de tänker på ekonomisk tillväxt, inte minst som politiker förstört begreppet genom att göra det synonymt med BNP (eftersom det kan mätas i siffror och, än viktigare, manipuleras politiskt). Men att många tänker det gör det inte sant.

Ekonomi handlar om att nyttja knappa resurser för att skapa tillfredsställelse (värde). Resurser är ekonomiska resurser; de kan vara både fysiska och icke-fysiska – men bidrar alltid till tillfredsställelse (annars är de inte resurser). De är också alltid knappa, för vi kan alltid välja att göra flera olika saker med en resurs. Den knappaste resurs vi har är tid, men det går uppenbarligen tillväxtkritikerna förbi – samtidigt som de ödslar tid på att hävda dumheter.

Eftersom tillväxt handlar om att skapa mer tillfredsställelse handlar det också om att ständigt använda resurser på bättre sätt. Med andra ord: när en resurs blir alltför knapp så går priset upp, vilket gör att vi blir ännu mer försiktiga med hur den används. Och när priset gått upp för högt, dvs så högt att det kostar mer än det smakar (tillfredsställelsen man kan skapa av resurserna är inte tillräcklig) så skiftar entreprenörer till att använda andra resurser – eller försöka tillfredsställa andra önskemål och behov.

Det skiftande mellan olika tillfredsställelser, så att vi hela tiden får så mycket som möjligt ut av alla knappa resurser, åstadkoms genom prismekanismen. Men det brukar kritiker nästan uteslutande vifta bort som något oviktigt. Fast om de verkligen brydde sig om användningen av resurser, inte minst de resurser som är fysiska, och förstod något om ekonomi så skulle inse att marknadspriset är deras största bundsförvant.

Bakvänt värde

Av någon anledning har väldigt många människor fått för sig att värde är något objektivt och fysiskt, att verkligt värde handlar om att förstöra naturresurser. Men det är helt bakvänt. En resurs har ett värde, dvs är en ekonomisk resurs, endast för att den kan bidra direkt eller indirekt till tillfredsställelse. Med andra ord, en resurs som olja är värdefull endast för att den tillfredsställer riktiga människors verkliga och upplevda behov och önskemål. Om människor inte vill ha det olja kan bidra med så har oljan inget värde och är heller inte en resurs.

Ökad produktivitet betyder med andra ord att vi kan får mer tillfredsställelse av färre resurser, inte att vi oåterkalleligt använder mer av det vår planet erbjuder. Så vad betyder det för den ekonomiska tillväxten framöver? Ja, inte betyder det att vi snart får “slut” på resurser, för sådana skapas snarare än förgörs. Den ultimata resursen är människor, inte minst människors påhittighet. Det är härigenom vi får ut mer av mindre – och det är ju detta som är ekonomisk tillväxt. Med andra ord bör vi kunna utgå ifrån att tillväxten ökar snarare än saktar ner, dvs att vi får mer tillfredsställelse – och därför mer och mer värdefulla resurser.

Faktum är att verkligheten är ganska precis tvärtom mot vad dessa “kritiker” tycker är så uppenbart.

Och det är väl detta som gör att så många har så svårt för ekonomi – för det är en vetenskap som visar att saker och ting inte är vad de vid första anblicken ser ut att vara. Väldigt ofta är det egentligen tvärtom, vilket är anledningen till att försök att lösa problem med politiska medel alltid misslyckas. Men för att se detta måste man ha åtminstone någon ekonomisk förståelse, vilket dessa kritiker nästan alltid helt saknar.

Det är helt enkelt väldigt pinsamt att lyssna på dem. Men många gör det trots allt, vilket gör att vissa till och med har som karriär att fläka ut sin okunnighet – gärna i bombastiska termer. Vem kunde väl ana att ekonomisk okunnighet kunde vara en resurs?